Chateau Pape-Clément Graves Grand Cru Classé 1982

Tja, varför inte öppna en klassad Bordeaux från det storslagna 1982 till söndagsmiddagen? Visserligen Graves (Pessac-Léognan) och inte Pauillac, men i alla fall... Nej, Konjären har inte fått ett anfall av hybris; det här vinet är inte så dyrt som man kanske först skulle kunna tro. Trots prisstegringen på Bordeaux -82 de senaste åren är det i första hand 1er och 2eme cru från Médoc och en del St Emilion som åkt prishissen mot trädtopparna. Pape-Clément hade dessutom - enligt Mölstad - en period av under-achievement under sjutio- och åttiotalet. Vinmannen, som tagit hem flaskan, kompletterar med att årgångarna -82 och -83 är kända som problematiska hos slottet i fråga. Brettanomyces - en jästsvamp som kan finnas i trä i gamla fat och kan ge en jordig, "skitig" karaktär åt vin - spökade tydligen där . Omtvistat dock om det alltid är detsamma som en defekt.

Hursomhelst; till resterna av förra helgens lammstek med rostade rotsaker (jordärtskockor ur egen trädgård i mitten av februari...!) kunde det vara dags att pröva. Med så stor osäkerhet så var det inget bjudvin utan bäst att testa i lugn och ro på egen hand.

Korken hade en del mögel under kapsylen, vilket ju inte behöver betyda något. Den följde med snällt i ett stycke med lite lirkande, men visade tydliga tecken på "övermättnad" och visst genomläckage. Strimmor av vin hade letat sig till toppänden på korken. Hmm... En snabb första doft bekräftade oron. Här doftar det inte rosor. Snabbt ned med en skvätt i glaset. Yieck! Doften som slår emot mig är direkt oangenäm, frän, stickande och djupt unken på samma gång. Fullständigt oaptitligt och avtändande. Det här är annat än en våt yllevante till korkdoft; det här är ett frontalangrepp på luktsensoriken!

Jag vägrar dock att ge upp och sätter in räddningsaktioner - patienten behöver luft! Skvalpa ned vinet i en karaff och skölj runt. Vänta, vila, varsamhet... Nix. En halvtimme senare doftar det fortfarande räv. Hustrun skrynklar ihop näsan och halva ansiktet - huga! Jag smakar ändå, och kan konstatera att det någonstans därunder nog en gång i tiden var ett ganska stort vin... *suck*

Vi får plocka fram en plan B och Guigals Côtes-du-Rhone kliver i tjänst igen. Synd, men sådant händer. Middagen äts, sonen nattas, lugnet lägrar sig. Dags för en ostbit och ett par Seinfeldavsnitt. Jag kan inte låta bli att slå mina lovar runt karaffen där i köksfönstret. Häller upp ett glas, två och en halv timme efter karaffernigen. Luktar försiktigt. Hmm...? Luktar igen, nu närmare glaset. Mmm...!?

Något har hänt. Den där klart vedervärdiga doften som stack är borta, och kvar är något som faktiskt liknar vin. Nå, helt friskt är det inte, men det går att urskilja frukt. Djupa toner av plommon och svarta vinbär, tobak och mognad paras med något lätt stickande som inte borde vara där och så en bit våt papp som man inte heller längtade efter. Smaken är medelfyllig, ganska lång, har en del frukt kvar om än uttorkande men också ett litet tjuvstick av något beskt. Man är antagligen grav masochist som dricker det, men det är drickbart, om än mer intressant än riktigt gott. Mest förbluffande är dock scenförändringen; efter att ha varit fullständigt dödförklarat vid öppningen och på väg ned i vasken så transformeras det till något som i alla fall låter mig ana storheten i denna drygt 25-åriga flaska. Om det här var ett utfall av Brettanomyces vet jag inte, men det var inte en "vanlig korkdefekt". Fler som varit med om liknande? Det kan i alla fall konstateras att vin är spännande!

sushi contest

Med en stor framgång att fira och en stor bedrövelse att dränka uppkomna under samma arbetsdag fanns inget alternativ annat än att öppna två flaskor vin till kvällen. Champagne är ju obligatorisk festdryck i casa del Konjär, och en halvflaska Taittinger har legat i kylen och väntat på rätt tillfälle. Detta fick sällskap av ett vin i en annan favoritkategori; lagrad halvtorr tysk riesling. Båda dryckerna hävdas ju stå sig väl till sushi, vilket var maten för kvällen. Riesling har jag testat med framgång ett antal tillfällen, men champagne till de små fiskbitsriskuddarna skulle bli första gången.

Taittingers bascuvée (som jag provade ffg på mycket länge) hade pigga bubblor, men en något återhållen doft. Mogna äpplen, toast och kanske en aning jäst - det här var ingen champagne i den lättare, friskare skolan utan med en del tyngd. Skönt för en gammal Bollinger-fan. I smaken kom mera äpplen (jag hävdar röda, SB:s smaknot säger gröna...) och en del citrus och kex. Ett riktigt bra basbubbel, som helhet!

Dr Pauly Bergweiler 1994 Erdener Herrenberg Riesling Auslese (Mosel-Saar-Ruwehr) är ännu ett i raden av fantastiska fynd i den här kategorin; just detta vin inköpt för 99:- i somras enligt noteringarna. Här handlar det om tysk riesling som fått mogna i väl över tio år och därmed fått den där eftertraktade petroleumtonen. Producenten är välrenommerad med flera höga poängnoteringar i såväl amerikanska som engelska tidsskrifter. Men det här imponerar inte riktigt. Doften har en del honung, lite drag av ananaskaramell (?) och en (alltför) svag ton av skiffer/diesel. I munnen är det medelfylligt med hyfsad längd, men med alltför låg syra för att balansera sötman. Det blir lite jolmigt. Det är lätt att glömma att vinet kostat under hundralappen och kräva mer av det, med tanke på en del andra lyckträffar i den här kategorin tidigare. Kanske är det här prisvärt men jag har vant mig vid fynd?

Till sushin visar det sig ändå, trots att det objektivt är det sämre vinet, fungera bättre än Taittinger. Det är någonting med syran i champagnen som jag inte riktigt får ihop med någonting i sushin (wasabin? riset?). Här blir alltså den låga syran i rieslingen en tillgång. Sötman hjälper väl också till att hantera styrkan i den japanska pepparroten. Och även om jag alltid kommer at hävda att det dricks för lite champagne så kommer jag nog - trots detta vins inte helt shälvklara kvaliteter - att med ännu större emfas hävda att det dricks på tok för lite mogen, tysk halvtorr riesling. Att man ibland kan hitta dessa viner till så i sammanhanget löjligt låg peng bör upptäckas av fler!

årgångsbyte hos trotjänare

Guigal är ett hus med traditioner och ambitioner. Även deras enklare blandningar känns stabila och tillförlitliga. Man riskerar väl inte sitt namn genom att sätta det på vad skräp som helst, kan tro... Därför är ett vin från Guigal sällan ett dåligt köp, och de hittar allt som oftast ned i Konjärens varukorg.

Vänbloggare har noterat årgångsbytet på Guigals arbetshäst i det lägre prissegmentet; Guigal Côtes du Rhone från det varma (brända?) 2003 till det svalare 2004, och däri sett en kvalitetshöjning. Värmesommaren 2003 slog ju väldigt olika i Europa, där Bordeaux till exempel hävdar stora - men atypiska - viner och andra (t ex Italien) hade det klart besvärligare att hantera värmen (om man inte har en förkärlek för brända toner i vin). I Champagne har Bollinger konstaterat att året inte liknade något annat och ger ut en särskild cuvée för att på något sätt fira att det faktiskt blev ett vin trots att vädrets makter var emot dem. Värmen gav generellt sötare, fylligare och kraftigare viner, men inte alltid med balans och struktur. Frågan ikväll var alltså om det det skulle märkas någon skillnad på det här basvinet.

Svaret är obetingat "ja". Jag klagar ibland över att mitt vinminne är kort, men det här vinet har varit ett stående inslag på Konjärens bord de senaste åren så här törs jag ändå hävda viss erfarenhet. Redan i doften noteras att det där sötaktiga inslaget som jag stört mig på är borta. Det är en lite "mörkare" doft, lätt återhållen, fruktig, örtig men som sagt inte söt och marmeladig. Munkänslan är lång, balanserad, inte påträngande, bra syra och med en del tanniner. Smaken fylld av röda bär, plommon och mera örter. Balans! Ett förbaskat gott vin och ett mycket bra köp. Det kommer att hävda sin plats väl i basutbudet under det kommande året...

albert ponnelle puligny montrachet 2005

Så var det dags för det andra smakprovet från vinmannens och direktörens firma. En Puligny-Montrachet kräver i mitt tycke rätt sorts mat för att komma till sin rätt, men till kvällens torskfilé (från Barents hav/ICA - miljöstatus okänd) med dragonsås kunde det vara dags. Albert Ponnelle Puligny-Montrachet innebär Bourgogne, närmare bestämt Côte de Beaune, och druvan är chardonnay som mött ekfat. Bra vit bourgogne är oftast gott, aldrig billigt och kanske sällan riktigt prisvärt, men med min begränsade vinkunskap så vet jag inte var jag skall hitta viner av samma djup och samtidigt finess.

Det känns en smula ungt att ta sig an en 2005:a redan nu, och jag luftar vinet i karaff en kort stund innan serveringen. Trots det känns det först lite knutet i doften. Det är egenligen inte förrän ett par timmar senare som jag tycker vinet fällt ut sin doftpalett ordentligt - en påminnelse om att inte bara röda viner vinner på luftning. Doften är ganska stor men inte överväldigande och innehåller honung, smör, fat, tropisk frukt, päron(?) och en del mineral. Smaken är balanserad med en välbehövlig syra som väger upp fattonerna och smöret och gör att vinet känns fräscht och inte kladdigt (till skillnad från enklare ekad chardonnay...).

Eftersmaken är lång, och det är väl här som ursprunget riktigt avslöjar sig. När man kan hålla kvar känslan på tungan långt efter att sista droppen i munnen är svald, och uppleva hur eftersmaken långsamt klingar av samtidigt som den projicerar ett döende norrsken av smaker på smaklökarna där nya, kryddiga toner momentant uppenbarar sig - då vet man att det är ett vin med kvalitet! Det här är riktigt gott, om än inte fullt så kraftfullt som jag kanske hade väntat mig. Nå, balans och elegans är i min smak många gånger att föredra framför kraft, och till maten fungerar det utmärkt. Slutsatsen blir att det här är sannolikt ett vin att lägga undan en tid, och som jag tror går en spännande tid till mötes.

Lite senare under kvällen gifter det sig dessutom mycket väl med en stadig näve micro-popcorn - en egenskap icke att förakta i bättre Bourgogne! Lätt hädiskt, men grymt gott...

barbaresco luigi voghera 2001

Efter att ha jourat två av helgens tre dygn och med en dyngförkyld hustru hemma lyckades jag nästla mig ur dagens beredskap för att säkert kunna komma hem i lugn och ro och inte behöva fundera på att bli kallad i tjänst igen. Kände att jag också förtjänat en belöning och plockade fram en Barbaresco 2001 från Luighi Voghera. Barolos lillebror har ju levt i skuggan av sin mer namnkunnige granne. Båda makas av nebbiolodruvan och visst finns det klara likheter. Generellt anses ju barbarescon lite lättare i stilen och mer snabbmognande, och den här 7-åringen bjuder redan på en del mognadstoner. Även färgen talar sitt tydliga språk med klara tegelnyanser.

Doft av körsbärskärnor, läder, en del kryddor och tobak. Munkänslan är torr, stram, tanninrik och smaken medelfyllig med inslag av plommon, vinbärsgelé (?), fat, torkad frukt. Gott nu, kan säkert sparas något år men varför vänta? Funkade hyfsat bra till lite kryddig pastagratäng med köttförs och cheddarost, om än man skulle hållit igen på chilin om en perfekt matchning var målet. På SB är det ny årgång som gäller sedan i höstas - har någon testat -02:an? Det skall väl - generellt sett - vara en klart sämre årgång?

the cure

Det blir inte så värst mycket vin i helgen. Jour både fredag och söndag dygn, och i kväll ett återupplevande av gamla ungdomsår med favoritsvartrockarna i the Cure. Känns inte så rock 'n roll att ta tjänstebilen till konserten för att hinna hem snabbt och få så mycket sömn som möjligt innan man ska till jobbet igen, men vad gör man?

UPDATE: Konserten var väldigt ojämn, men stundtals lysande. Trevlig inledning, lite glest och spretigt mittparti men kraft och längd i eftersmaken. Man kan för övrigt inte låta bli att le åt att Roberts inledningsrader var "I really don't know what I'm doing here...", för att i andra låten mala på i refrängen "I want this to be the end!". Det kändes som om man ville säga till karln att "gå hem då, din stackare - du måste inte vara här..." Nå, han repade sig och såg riktigt glad ut på slutet!

la tour de by revisited

Chateau La Tour de By 2004 har under hösten hyllats av diverse bloggare. God Bordeaux i stramare stil för ganska billig peng. Själv var jag rent begeistrad när jag först testade. Det var därför inte utan viss tillförsikt jag korkade upp en flaska till kvällens middag.

Doften fanns där, men möjligen lite större fruktinslag än jag minns senast: svarta vinbär, plommon, fat och så lite av den där stallbacken. Men smaken... Något har hänt eller så spelar mig minnet ett spratt. Det är visserligen fortfarande hyfsat gott eller åtminstone drickbart, men spretigt på ett sätt jag inte minns. Tanninerna är bråkiga på ett oskönt sätt, och då är jag inte den förste som backar om det vankas tannin-fight. Även hustrun reagerar: "Det känns glest, på något sätt." Läser i min tidigare not om järn och saltlakrits... borta. Jag hoppas på en klen flaska och ger det förnyat förtroende längre fram.

imperial stout

Det lokala bryggeriet Slottskällan för en kamp för det goda ölet och en bred ölkultur. Marknaden för Imperial Stout är sannolikt några tiopotenser mindre i Sverige än för ljus lager, men ganska mycket roligare att dricka. En kväll i ensamhet får ett glas av deras brygd göra mig sällskap framför TV:n, och det är en - för att vara öl - mycket kontemplativ dryck jag hittar i glaset. Något att drickas med långsamhet och eftertanke.

I doften finns en del julkryddor och sötma som drar åt melass. Smaken har inslag av fikon, mörkt rågbröd, choklad och kaffe. Skummet är extremt krämigt. Gott!