Vallcorba Reserva 1996

Efter den senaste tidens diskussioner på diverse bloggar om prisvärdet av klassisk Pauillac som Chateau Batailley 2001 för nästan 300 pix så kände jag mig tvungen att göra ett referensprov. För att det skulle ha någon relevans blev det en ren Cabernet från Spanien i tvåhundrakronorsklassen; Raimats Vallcorba Reserva från 1996. Det prövades första gången i går i ett inte alltför väl valt matsammanhang men också senare samma kväll utan mat. Resten prövas i kväll; mer luftat men erfarenheten har visat att ett dygn i karaff med lock på i kylen inte dödar de flesta viner.

Färgen visar direkt att det är ett vin med några år på nacken. Jämfört med Batailley så uppvisas här en kant som ljusnat och drar åt det tegelröda utan att riktigt vara där. Doften är lite bränd, lite eldig, och med mycket torkad frukt. Drag av tawny port eller Portello... Smaken bjuder på mer torkad frukt, med ett ensamt moget björnbär i mitten och ganska mjuka tanniner. Lite eldig men välbalanserad. Eftersmaken är lång, värmande och välbehaglig, med en liten kryddighet som extra sting på slutet.

Det är inget snack om att det här är ett gott vin, och ett vin helt i min smak. Uppskattar man lite mognadstoner är det inget dumt köp alls. Säkert klarar det ytterligare ett par års lagring, men jag tror inte att det kommer att nå några nya höjder. Det känns lite för glest och mjukt för att ha någon större utvecklingspotential, men jag är långt från någon expert på området (ännu...).

Jämförelsen med Batailley blir inte enkel. Det är fem år mellan vinerna och det märks. Samtidigt saknade jag något här som jag inte heller tror fanns i Vallcorban från början: det där draget av cigarrlåda och nyvässad blyertspenna som det brukar skrivas om ibland. Jag saknade det. När jag letar metaforer slår det mig att Batailley var djupare i doft och smak medan Vallcorban var bredare. Såväl i näs- som munhåla betedde sig vinerna annorlunda. Djup och bredd låter väl som mumbo-jumbo, så om någon förstår vad jag menar och har andra ord att uttrycka det blir jag tacksam.

Alltså: ett gott vin som jag tycker var prisvärt (om det nu är så viktigt) men som inte var direkt utbytbart mot en Batailley. Olika vin för olika tillfällen, kanske? Ska se om jag får chans att göra en provning av två årgångar Chateau Belgrave i helgen - det känns som om jag behöver jobba på vinets olika mognadsfaser för att kunna göra rättvisare jämförelser.

Tvådagars rhône och budgetbubbel

Äntligen en kväll utan beredskap. Eftersom jag har jour igen hela dygnet imorgon var det dock inte läge för några större utsvävningar. Ett glas bubbel hade jag gjort mig förtjänt av, och för att det skulle stanna därvidlag öppnades en miniflaska Jacob's Creek Chardonnay Pinot Noir vid hemkomsten. Jag blev minst sagt positivt överraskad av den avrundade smaken med mogna gula äpplen och i mitt tycke även en del jäst- och brödtoner. Enligt uppgift är det i alla fall flaskjäst vilket ju tyder på ambitioner. Smaken är lite kort, men balanserad. Helt okej, med andra ord! Bland många enklare champagnealternativ kan jag störas av alltför hårda och spretiga syror, men inte här. Doft och smak stämde väl överens och levererade en njutningsfull stund för i sammanhanget facila 32:-...

Husrtun hade lämnat ett glas av lördagens röda Rhône (se nedan), och till ett parti Monopol med sonen (som numera besitter såväl Kungsgatan/Stureplan/Vasagatan som Centrum/Norrmalmstorg - grrrr....!) och hustrun fick jag avsluta det. Mycket hade hänt sedan det öppnades, och två dygns luftning hade gjort det gott! Färgen var djupröd - varken blåröd eller med tegelkant - och genomskinlig. Doften dominerades nu helt av vitpeppar och björnbär, och i smaken återfanns dessa parat med rökt ost (!) och korv samt en touch av mynta i eftersmaken. Den i mitt tycke störande, påträngande eucalyptusdoften var alltså klart nedtonad; i det närmaste försvunnen. I eftersmaken fanns alltså ett litet inslag kvar, men nu som ett ackompanjemang och inte som förts fíol. I allt; ett klart mer njutbart vin nu än för två dagar sedan!

Brorsans födelsedag

Vi firade med en liten familjemiddag, där jag agerade självplågare i och med min beredskap i hemmet som förhindrade vinintag i rimlig mängd. Smaka på vinet kunde jag dock, och blev intresserat överraskad. Till en vitlök- och rosmarinspäckad lamstek med ugnsrostade grönsaker och en blomkålscreme (inspirerad av div medbloggare) serverade jag en Philippe Faury Saint Joseph "la Gloriette" 2002; ett syrahvin från Rhône. (den som säljs idag på SB är alltså 2004; inte 2002). Vinet köptes för drygt ett år sedan för 159:-.





Jag får erkänna att min koll på Rhône är inte vad den borde vara; lite Chateauneuf-du-Pape, lite Hermitage/Crozes/Gigondas/Vacqueyras... Men ganska blygsamt. Och syrah/shiraz har aldrig varit någon frekvent gäst på vårt bord. Med mitt mycket begränsade intag kunde jag ändå hitta väntade mörka bär och någon "köttighet", men det som slog mig som allra mest framträdande och lite oväntat var den för mig mycket tydliga doften av eucalyptus, som också återkom i smaken med minttoner (!). Ska det vara så? Jag hoppas att vinet klarar ett par dagar så att jag på måndag kväll kan lämna ett mer ingående omdöme.

ont om nya bloggämnen

Efter en helg med två journätter började i går (måndag) min beredskapsvecka. Det ser, med andra ord, ganska tunt ut med vinupplevelser att blogga om för närvarande. Konjärerna har dock löst börjat diskutera förutsättningarna för en Pichon-Lalande-vertikalprovning. Vinmannen sitter inne på inte mindre än tolv flaskor 1970-1999... Han har dessutom en tysk horisontal på gång som han själv påstår är ännu mer intressant; sex flaskor TBE och Eiswein 1976. Producent i skrivande stund okänd.

I vanlig ordning har dock gänget svårt att hitta datum då alla kan, och ett sådant tillfälle vill man ju bereda alla möjlighet. Något att sukta efter när allt som bjuds för kvällen är en kopp Guteblandning från Kränku...

batailley tur och retur

Efter att ha läst lite mindre smickrande omdömen om mitt senaste Chateau Batailley bland annat här så var jag tvungen att prova en flaska utan dröjsmål. Mitt omdöme - som jag formulerade det i ett inlägg på samma blogg - återfinns här:

Ja, jag tog tag i saken med en gång och öppnade en flaska till söndagmiddagens tournedos med tryffelsky. Och vad ska man säga. Jag är inte kanske inte imponerad i sig, tycker att 300:- är ett högt pris, men att det var ett gott vin - för att hålla det enkelt.

Jag luftade vinet i karaff ett par timmar innan maten, men tycker att det doftmässigt ändå kändes väl återhållsamt. Doftspektrat motsvarade i sig förväntningarna med en del mörka bär, lite blyerts osv, men det var "blygt". Smakmässigt fortsatte det i samma stil; den är lite gles, lite kort och "sjunger" inte i gommen. Åtminstone inte för full hals. Tanninerna upplevde jag som ganska klena vilket får mig att också tveka på vinets utvecklingspotential - kanske det mest oroande.

Samtidigt känns den välbalanserad och absolut inte utan nyanser. Och den kompletterar maten utan att ta över; den krumbuktar sig inte i munnen och kräver scenen för sig själv.Samtidigt som jag alltså inte lovsjunger det här vinet i sig kan jag inte låta bli att fundera över om och hur mycket vår smak förändras över tiden. Jag har för kort och för begränsad erfarenhet av det som Broadbent skulle kalla "good claret for mid-term drinking", men av de engelska recensioner jag sett av vinet är flera positiva. Samtidigt jämför jag instinktivt viner av samma "smakprofil" med varandra, och den här 5e crun får alltså tampas med minnena av en formidabel Ch Latour 1985 - ingen lätt match för något vin!

Kanske är det inte prisvärt i en objektiv mening, men frågan är var man hittar bättre cabernetbaserade viner som inte blir bombastiska, alkoholstinna och allmänt överlastade? Säkert finns dem, men jag har bara börjat leta i vinvärlden och jag råkade börja i Frankrike... :-)

Som sagt; det kändes inte som något fynd i söndags. Skvätten som blev över i karaffen ställdes in i kylen med ett lock på. I kväll var jag tvungen att återvända till det, och för att på något sätt få en referens ryckte jag en godtycklig enklare cabernet sauvignon i 77:- -klassen. Vinet jag fick med mig från Systemet var en 2004 Hacienda Casa del Valle Cabernet Sauvignon; ett vin jag inte visste något om mer än ursprungsland, druva och pris (årgången sade mig inget i det här fallet). Och trots (tack vare?) att Batailleyn stått öppnad i över två dygn i en stor karaff (visserligen med lock) sopade den naturligtvis mattan med den slappa spanjoren. Till den senares fördel kan sägas att den i alla fall hade en del tanniner, men annars var den ganska tråkigt sötfruktig och lite eldig. BKWine skriver: Syltig doft med mörka bär. Eldig smak med ok frukt, tydliga tanniner och lite låg syra. 11 poäng =. Precis det jag inte vill ha i ett vin. Ingen ceder, ingen blyerts. Inget... djup? Batailleyn däremot känns som om den blommat ut av att vara öppnad så länge. Visst märker man någonstans att den kanske luftats väl mycket, men det är ett minst lika bra vin som i förrgår. Kanske har det en god framtid för sig ändå? Jag behåller min låda!

inflyttningsfest hos pokermannen

Pokermannen har bytt lya, och bjöd till lite informellt mingel med vin. Det är inte många som ställer fram fyllda inlådor när stolarna tagit slut, men pokermannen är en... I hans ganska sparsamt tilltagna enrummare med kokskåp fann mer vin än en genomsnittlig villa varsomhelst i landet. Provade Christian Moueix St Emilion 2003 som var okej, men lite snäll. Inget som sög tag i kinderna. Rotari 2003 (mg) var bra, men inget att skriva hem om i sig.

Mer spännande var morfars nyponvin från ca 1975 -78, som hade klara toner av lagrat starkvin (VDN, madeira...?) över sig. En annan trevlig gammal bekanstakap, Delamain reserve de la Familie, var - som alltid - kvällens topp!

mjödprovning och vinsläpp

Eftersom jag är lagd i torrdocka veckan ut pga beredskap i hemmet är det inte mycket att blogga om för tillfället. Enda undantagen är väl att whiskymannens mjöd nu legat två månader på mitt 10-litersfat och det var dags för provning igen.

Färg: Jag inbillar mig att den är något mörkare än tidigare. Fortfarande dock en klar, blekt gul nyans (whiskymannen har erkänt att han använder klarningsmedel, vilket vinmannen hävdar är en "kardinalsynd").

Doft: Fortfarande stor, men inte lika bourgognelik som tidigare. Mer av trä (ceder, sandel?) och kanske kryddor (tyckte jag mig känna kanel???). Dålig mandelmassa och smågodis, tycker hustrun.

Smak: Hmm... Njaej. Smaken som spretade för en månad sedan är mer homogen nu. Homogen som en ekplanka. Träet har tagit över och honungssmaken är undertryckt. Sträv eftersmak. Inte helt behaglig.

Whiskymannen och jag för ett resonemang om vad det finns för möjligheter att mjödet sätter sig och balanseras efter en tids flasklagring. Bestäms att vi tappar ur en halvflaska till för att kunna prova efter något halvår eller så på flaska.

För övrigt var det ju vinsläpp i lördags. Jag brukar ha svårt att hinna vara med då de raraste dropparna går åt under första timmen, men såg den här gången en chans att hinna fylla på. Kombinationen en del pengar över (oväntad skatteåterbäring!) och ett brett urval nya viner att botanisera bland inträffar alltför sällan... Det blev dock ett välkommet (?) tillskott till Bordeauxavdelningen här hemma, och ytterligare en obruten låda. Chateau Batailley har av många framför allt engelska vinskribenter lyfts fram som en pålitlig, stabil leverantör av schysst Pauillac. Inga märkvärdigheter, men bra. Köpte totalt 14 flaskor för att kunna smaka av ett par gånger innan det är dags att öppna lådan.

Årgång 2001 känns som det mest logiska köpet just nu, i väntan på 2004. Primörsläppet den 15 oktober blir en rysare - priserna på t ex Latour 2004 ligger på en tredjedel av vad Berry Bros i London tar. Chans till klipp, således.