Bygga vinkällare...

...kan man göra på mer än ett sätt! När omständigheterna en längre tid inte tillåtit så mycket byggtid, så kan man ju i alla fall investera i det som skall fylla vinrummet - alltså vin!

Systembolaget har på ett väldigt disktret sätt smugit ut en rad läckerheter under veckan. det handlar om ej uthämtade primörviner, dvs viner som folk beställt som primör (våren efter skörden) och sedan fått hem i flaska först 1-2 år senare. Man har nu lagt ned den här hanteringen, kanske beronde på att många sedan inte hämtade ut sina viner när de väl levererades.

I måndags släpptes alltså ett stort parti av dessa rester ut. Min vän vinmannen hörde till de som hängde på låset på regeringsgatan för att få tag i de riktigt raraste droppana. Men även för oss andra finns fortfarande chansen till fynd.

Jag hade ju goda - om än inte optimala, beroende på sammanhanget - erfarenheter av ch Giscours 2000. Nu fanns samma vin årgång 2001 ute för nästan halva priset av 2000. Jag hittade ett par recensioner på nätet, där bl a Anders Röttorp på di.se ger det goda betyg och hög prisvärdhet - och då för ett pris långt över det nu aktuella. Det visar sig att vinimportören Hjo Grosshandel haft -01:an ute i butik i höstas men dragit in den nu. Den finns dock kvar på deras hemsida - och då för samma pris som -00:an! Förvirrad? Det var jag med ett tag.

Prima primör!

Hur som helst kom jag hem med en låda, plus ett par extra flaskor så att man kan prova vinet utan att bryta lådan... Hälften av de redan från början ganska få flaskorna hos Systemet har försvunnit på ett par dagar, så jag kände mig tvungen att gripa tillfället när det fortfarande fanns.

Ännu större anledning att bli klar med det där vinrummet någon gång...

Ibland vill man ha en stund på egen hand...

En kylig men vacker majkväll när jag egentligen skulle suttit i skogen runt en lägereld med vännerna blev jag tvungen att kompensera mig med en liten njutningsstund på egen hand. Efter 15 års tobaksbruk känner jag mig ganska trygg med att det inte kommer att övergå till ett missbruk - men ibland är det bara så gott med ett stopp! Särskilt om kvällen är vindstilla och rökstrimman ritar långa, obrutna streck av gråvit dimma genom luften. Och rökringarna håller ihop.

Lite kaffe, en schysst tidning, ett par chokladbitar och en maltig, toffeeig, nötig whisky som Springbank 10 yrs så är livet ganska anständigt för en stund. Hur Systembolaget får för sig att beskriva whiskyn som...:

Doft: Stor, maltig, rökig doft med inslag av fat, jod, halm och citrus.
Smak: Maltig, rökig smak med fatkaraktär, inslag av lakritsrot, jod, halm och paranöt.

...övergår dock mitt förstånd. Var hittar de röken i den här finstämda uppenbarelsen? Och jod? Jag menar; om man hanterar maltwhisky får man väl ändå utgå från att rök och jod för tankarna till Ardbeg och Laphroaig; inte till denna avsvevärt mer finlemmade och sötare uppenbarelse - dock utan att vara menlös på något sätt! Springbank är ett klassigt destilleri som jag gillar, men det är i min gom en mildare (och kanske mer balanserad) upplevelse jämfört med Islays sydkusts tånglindade tjärpastiller i sårtvättslösning.

Av någon anledning föredrar jag en mindre rökig whisky om jag samtidigt skall röka, oavsett om det är cigarr eller pipa. Jag tror att det är sötman jag vill åt, men jag är inte säker. Någon som har en teori? Att allt har sin tid och sin plats känns dock rimligt...

Mycket jobb...

...och dessutom sjuk. Inte de bästa förutsättningarna för varken vinrumsbygge, vin eller kuliariska experiment. Det enda jag kommit att tänka på är att jag måste leta rätt på det recept på äppelpaj som jag modifierade i vårvintras med calvados och råsocker. Det är nog tamigtusan den godaste äppelpaj jag ätit.

Chateau Giscours

Till en trevlig kväll med fenixklubben häromhelgen tog jag med en flaska Chateau Giscours 2000. Tanken var väl mest att stilla min egen nyfikenhet på detta vin, och för att förse oss med ett alternativ till den låda Bengt Frithiofssons Primitivo som jag anat - helt riktigt, skulle det visa sig! - stod till buds att skölja ned den grillade entrecoten med... Det gäller att kämpa emot den kulturskymning lådvinet sveper in vårt vackra land i när grillltider vankas, och villakvarter och stugområden bäddas in i en lätt dimma av tändvätska, kolmonoxid och diverse sotpartiklar och fettaerosoler. "Det är ju så bekvämt...!" får aldrig bli det avgörande skälet att välja ett vin!

Med den tilltagande vinsnobbism jag inte längre bemödar mig om att bekämpa särskilt hårt konstaterade jag att jag skulle tillbringa helgen med obildade, men beslöt göra det bästa av saken och drog korken ur denna tredje cru från Margaux som fått mycket fin kritik, även för att vara från det redan från början stora året 2000.

Tyvärr kan jag inte påstå att jag kunde göra en särskilt rättvis bedömning av vinet. Inramningen med ett glatt grabbgäng som jag inte sett på flera år, vinglas som fått en Riedelentusiast att rysa och hårdgrillad entrecote med diverse färdiga röror på tallriken (vilket dock smakade smaskens, men liksom lite endimesionellt mot min Bordeaux) gjorde att vinet kanske inte spelade ut hela sitt register i gommen. Det måste prövas igen, under andra omständigheter, för att det var ett stort vin kunde ändå anas.

Efter att ha läst på lite i efterhand förbannar jag bara min vanliga slöhet. Detta vin har prishöjts nära 80% på ett år och efter lite positiva recensioner. Förstår ni nu varför jag bygger ett vinrum!? För det förra priset hade det varit ett kalasfynd. Jag tycker fortfarande att det är prisvärt, men måste som sagt få prova det igen.

Lördagsmiddag

Middag på egen hand en lördagkväll innebär en möjlighet att förskjuta ätandet till efter gossens läggdags och hänge sig åt div experiment... Den här gången blev det kanske mera spännande än bra, men vaddårå? Den som aldrig misslyckats kommer heller aldrig att lyckas; hellre lyss till den sträng...; den som tvekar är tvåa och den som är tvåa är död och den som är död har försämrat för både sig själv och sina kamrater (det sista ett citat från en pedagogisk fänrik min bror råkade ut för i Arvidsjaur). Alltnog - här skulle testas!


















Jag hittade hjortkotletter på Coop och började fundera på vad de skulle trivas ihop med. Hjort är ju ett ganska milt vilt (!), och tankar på en svamplasagne fanns i huvudet och snurrade tills jag kom till grönsaksdisken. Raskt plockade jag åt mig majrovor och svartrötter och lite annat och gav mig av hemåt. Svartrötterna kokades lätt innan de smörstektes med flingsalt; majrovorna kokades mjuka innan de kördes i mixer med lite smör, salt och en rejäl dos finriven pecorino; till detta grillade, inlagda cocktailtomater som också mixades. Och så hjortkotletter. Behöver det sägas att kombinationen är min egen?

Svartrötterna var goda som vanligt, och funkade väl hyfsat till hjorten. Pecorino/majrovefluffet hade dött överdosdöden av pecorino, och smakade just bara av denna fårost. Konsistensen påminde om smält glass, pga av för mycket vatten som följde med majrovebitarna ned i mixern. Tomatkrämen behövdes som färgtillskott på tallriken, men lirade inte samma boll som resten på tallriken (dock funkade den och pecorinofluffet bra ihop!). Hjorten var tråkig. Och kombinationen inget Lisa Förare Winbladh skulle drömt ihop ens om hon hallucinerat på dålig kinesisk svamp.

Till detta serverades en cabernet sauvignon - dock ej Bordeaux. På jakt efter utvecklingsbara viner i hyfsad prisklass hittade jag en rekommendation i Allt om vin nr 3, 2006 om Raimats 1996 C.S. Vallcorba Reserva (nr 81149). För att kunna följa dess utveckling krävs det dock att man provar den i befintligt skick, och det kan väl på en gång sägas att det var en trevlig bekantskap. Färgen drar åt det mörkt tegelröda och signalerar omedelbart att det inte är någon purung druvjuice vi har i glaset. Doften har mer fat än frukt i sig; lite åt det unkna hållet i en positiv mening. Smaken är behaglig; "mjuksträv" utan att vara mesig, fatig (24 mån på barrique, om jag tyder spanskan rätt) och fyllig. Lätt fruktighet med diskreta svartavinbärstoner men ingen fruktbomb. AoV beskriver den som "Ungdomlig, finstämd doft med ren, tydlig cabernetfrukt och ek. Ung, mycket rik och bra strukturerad smak med snygga syfror och täta, lovande tanniner". Jag tyckte mig dock sakna elementet av blyerts som en stadig Bordeaux kan förmedla. De tre flaskor som ligger i förrådet i väntan på vinrummets färdigställning kan förhoppningsvis utvecklas vidare...

Hine XO

Som jag konstaterat tidigare någon gång så skrivs det oroväckande lite om konjak på den här bloggen. Ett försök att åtgärda det görs härmed. Ikväll kände jag ett behov av att belöna mig efter en i olika avseenden körig vecka, så jag letade i skåpet efter en lämplig konjak när jag plötsligt insåg att det faktiskt var slut! Det fanns inte en enda flaska hemma - vilket säger mer om hur lite utlandsresor jag gjort på sistone än att jag skulle druckit särskilt mycket konjak... Hur som helst, längst in hittade jag dock en miniatyrflaska (50 ml) Hine XO som följt med som bonus i något taxfreeköp för länge sedan. Försökte komma på när, men jag kunde bara konstatera att den åtminstone följt med i två flyttar, och bör vara ca 5 år gammal. Minst.

Det har antagligen inte gjort någon nytta för de rara dropparna, för jag blev ärligt talat lite besviken. Doften var ganska fattig (inte fatig), men smaken hämtade igen en del. Den var kraftig, torr, lång och balanserad, med en lätt ranciokaraktär och toner av smörkola och möjligen lite nötter. Ingen större frukt - varken torkad eller färsk - och inga tydliga vaniljtoner. Som en konjak som var varken gammal eller ung, vilket kanske är en träffande beskrivning. Hine XO är en konjak som endast finns för taxfreeförsäljning, och jag har inte hittat något entydigt om dess ålder. Den nämns parallellt med Antique i tabellerna, som anges ha en medelålder på 20-25 år. Gissningsvis ligger den här i närheten, kanske yngre. Den var helt OK som helhet, men antagligen var den snäppet bättre innan den fick spendera fem-sex år i en miniatyrflaska...

Buy more? - Maybe...

(Besök min favoritisrael http://www.yakshaya.com/ på nätet för mer inspirerande smakbeskrivningar...!)

Framsteg i bygget!

För den som längtat efter bilder på mer granpanel så kommer de här! Vinrummet börjar ta sin slutgiltiga form invändigt, och idag monterades dörrfoder på insidan.
















Det snyggare hörnet...

Det var lite meckigt, dels i och med att ena sidan måste anpassas för aggregatet, dels att göra de "ändklossar" som sitter längst ned och mjukar upp övergången till golvlisten. Jag sågade till dem själv för att få rätt dimension, och det ser väl hyfsat ut?


Nu återstår två korta golvlister och två hörnlister så är insidan så gott som användarfärdig!

Ett annat stort steg togs idag då strömmen kopplades in. Traktormannen hjälpte mig ju att dra ledningar för en tid sedan, men en behörig elektriker har idag gjort installationen. Han passade samtidigt på att snygga till uppfästningen av kabeln, vilket han - med viss rätta - tyckte såg amatörmässigt ut... Nu är allt snyggt och säkert gjort!

We've got the power!

Grodlår à la Konjären

Valborg är ju alltid en högtidsdag i Uppsala, och för oss konjärer ett tillfälle att stångas med tusentals studenter i Slottsbacken och fira årsdagen av sällskapet med en enklare picknick. Tyvärr missade jag frukosten i år igen, vid vilken Pokermannen tydligen sabrerat några Castellane i vanlig ordning och österrikisk (!) Chardonnay avsmakats...

Till årets picknick valde jag att fräsa på några grodlår, som påpassligt visat sig i ICA:s frysdisk tidigare i vår. Ett kilo prima, indonesiska grodlår kostade blygsamma 199:-, och jag har bara väntat på rätt tillfälle och rätt recept att tillreda dem.

Efter en del surfande hittade jag på www.foodnetwork.com ett recept som jag kunde modifiera efter befintliga resurser, och dessutom tolka lite fritt där det inte gick att lista ut vad som menades. Så här gjorde jag:


Grodlår à la Konjären (creole style)
1 kg stora grodlår (stl 8-12/pound)
kryddblandning (se nedan)
2 dl mjöl
100 g vitlökssmör (se nedan)
1 dl finhackad schalottenlök
1,5-2 dl hackad, skalad, urkärnad tomat
salt
svartpeppar från kvarn
1,5 dl torrt vitt vin
1-2 msk finhackad persilja

Dela grodlåren i två ben. Lägg dem i en plastpåse med hälften av kryddblandningen och gegga runt. Låt marinera en timme eller två. Blanda ut mjölet med den andra hälften av kryddblandningen. Vänd benen i mjölet. Smält rikligt med vitlökssmör i en (två behövde jag) stor sauteuse eller traktörpanna och sautera på medelgod värme tills benen är gyllenbruna, ca 10 min. Tillsätt schalottenlöken och fortsätt i 1 minut. Tillsätt tomaterna och krydda med salt och peppar innan du fortsätter att fräsa på det hela i ytterligare 1 minut. Avsluta med att hälla i vinet. Låt sjuda 2 minuter. Rör ned persiljan.

Kryddblandning
Här hade jag inte allt hemma i de proportioner som föreskrevs. Versionen nedan är dock min, och det blev gott i alla fall...!

1,5 msk paprikapulver
2 msk salt
2 msk hackad, torkad vitlök (som jag mortlade först)
1 msk svartpeppar
2 msk italiensk salladskrydda (skulle varit lökpulver, men vaddårå?)
1 msk cayennepeppar
1 msk torkad oregano
1 msk torkad timjan

Rör om allt noggrant.


Vitlökssmör
100 g rumsvarmt, osaltat smör
4-5 vitlöksklyftor (av vilka jag hackade 2 och pressade 3...)
salt
vitpeppar från kvarn

Rör om alla ingredienser tills de blandats väl.


En och annan gäst runt filtarna höjde väl på ögonbrynen, men de allra flesta smakade och alla som smakade var imponerade. Det var gott, till och med mycket gott, och med ett tydligt men balanserat bett i kryddningen. Bättre än soggig sill...!

Anrättningen serverades med en tysk, halvtorr riesling i sällskap. Hubertushof Thörnicher Ritsch Riesling Auslese 1990 (nr 98388) var en trevlig bekantskap som bjöd på lite sköna mognadstoner åt petroleumhållet samtidigt som det fanns lite frukt och lite sötma. Systembolaget beskriver det som smak av petroelum, mogna äpplen och citrus. Hanterade i alla fall hettan i grodlåren på ett bra sätt. Jag uppskattar dessutom det faktum att man kan köpa ett 16 år gammalt vin för i sammanhanget blygsamma pengar. Sånt skall uppmuntras!

Trevlig vår på er!