45-årsmiddag med chateau latour 1970, yquem 1970, fonseca 1970 m.m.

För ganska exakt fem år sedan hade jag en födelsedagsmiddag med viner från 1970. Det kändes långt att vänta till 50-årsdagen med att upprepa det hela, så jag drog ihop ett antal hugade mer eller mindre vinösa herrar till en enkel tillställning med viner i fokus.

 

Vis av erfarenheten att jag lätt hamnar i köket under mina middagar och tappar en del av samvaron runt buteljerna valde jag nu att gå på halvfabrikat (Picard!) och deltagarassistans. Trots det är mina noteringar som vanligt mycket summariska när jag står värd. Det viktigaste för mig är ändå att det blir en trevlig kväll med goda samtal - vill jag dissekera vin kan jag lika gärna vara ensam...

 

Först anlände Whiskymannen, och tillsammans skopade vi upp löjrom på blinier som fick utgöra tilltugg till ankomst- och uppvärmningschampagnen.

 

Paul Bara Special Club 2002 (+++(+)) kom jag över av en slump häromdagen, och tänkte att det kunde vara kul att prova med årgång 2000 från Högbomiddagen i färskt minne. Den här var något mer honungstonad, med tydliga inslag av bivax och honungsmjöd - gott om man gillar stilen !

Nästa champagne visade sig vara en svåröppnad rackare. Korken gick av och lämnade den undre halvan kvar i halsen. Sällan har en korkskruv behövts till champagne - inte ens rutinerade Vinmannen har stött på det så ofta.

Saken har sin förklaring i ålder, såklart. Kvällens första årsbarn med undertecknad är en blanc de blancs:

Deutz 1970 BdB (+++(+)) hade en mörkgul, bärnstensliknande färg och dessutom en lätt fällning i flaskan som virvlade runt när jag skulle hämta den på Auktionskammaren och gjorde mig tveksam till att alls kvittera ut den.

Tyvärr är moussen i princip borta. Annars hade det varit ett riktigt spännande vin. Nu är det ... intressant, riktigt intressant och i min mening också gott och spännande. Men inte stort. Doften är frisk trots att den självklart är mycket mogen med oxidativa drag. Väldigt integrerad. Smaken är mogen, mjuk, jättefin - men svårdissekerad förutom sherryliknande toner . Lite högt betyg om man bara bedömer på kvalitet, men den får lite plus för originalitet...

Apropå orginalitet - flaskan är importerad till Italien och enligt etiketten är volymen 78 cl... Aldrig sett förr!

Till mogen champagne chansas det inte - halstrad anklever på smörstekt bröd toppad med rostade hasselnötter. Gott och mycket passande!

Så var det dags för gammalt och rött. Ytterligare auktionsfynd i form av en mogen och en halvmogen bourgogne, som i likhet med champagnen serverades öppet.

Tyvärr, tyvärr visade det sig att Charles Vienot Corton 1949 (++, men kunde ha varit ++++) var defekt. Inte tvärkorkad men kort och lite tom i smaken. Ändå inte helt onjutbar, och det är lätt att inse den potentiella storheten i vinet

Louis Latour Volnay-Champans 1978 (+++) drar åt det övermogna hållet, men har en del söta jordgubbar och en viss, angenäm jordighet. Det är inte stort men helt ok och i en stil som är svår att hitta om man inte dricker mogna viner.

Till detta serverades fyllda vaktlar med murkelsås baconlindad haricots verts. Också det gott och väldigt passande!

Dags för en paus när grillen tändes av IT-mannen och Whiskymannen slog bearnaise och jag dekanterade viner. Vinmannen tog en mellancigarr i aftonsolen...

En kvartett röda viner gjorde de grillade, hängmörade entrecôterna och ankfettsbakade potatisen sällskap. De serverades visserligen blint, men jag gjorde det lätt för gästerna genom att bekräfta vad de redan misstänkte: en bordeauxhorisontal med från 1970. Såklart.

Glas 1: Söt, mjuk med inslag av en del syrliga röda bär som i min mun innebär nedförsbacke och past-its-best. Still a good drink, skulle Broadbent ha sagt. Pokermannen snävar in det till en St Julien och prickar sedan raskt slottet.

Chateau Gruaud-Larose 1970 2er cru St Julien (+++(+)) var betydligt bättre än etikettens kondition. Första flaskan som jag varit tvungen att skära kapsylen för att säkerställa årgången...!

Glas 2: Muggigt och orent. Kändes inte fullt så tveksamt vid dekanteringen, men nu har det halkat av banan helt.

Chateau Meyney 1970 St Estephe Cru Bourgeois (?) var mest tänkt som en referenspunkt av ett enklare vin. Min andra flaska av tre inköpta, och båda har varit defekta... Hm.

Glas 3: Här känns det betydligt bättre. Struktur, bärigt, friskt och ändå fylligt; ålderssötma med bra grepp. Riktigt trevligt!

Chateau Cos d'Estournel 1970  2er cru St Estephe (++++) serverades ur magnum förra gången jag hade kalas och var en favorit. Den här enkelflaskan visade att det håller stilen. Worth looking out for...

Glas 4: En ganska återhållen doft inledningsvis med varm frukt. Jag som vet vad det är har svårt att dölja en viss besvikelse... I munnen går det att få lite ledtrådar främst på textur, substans, längd. Korkdragaren är efter ett tag inne på att det trots allt kan vara premier cru-kvalitet på materialet. Och då spikar Järvsömannen vinet till Latour.

Chateau Latour 1970 1er cru Pauillac (+++) imponerade inte. Vi spekulerar om off bottle, men Vinmannen drar sig snabbt till minnes att han varit besviken de senaste gångerna han druckit årgången (bara att kunna säga en sådan sak...!). Även Robert Parker som tidigare hyllat vinet har skrivit ned bedömningarna rejält sista tiden. Från höga 90 till ca 85 RP, om jag minns rätt. Om det kan komma ut i en ny och bättre fas längre fram är väl högst osäkert just nu; för tillfället är det i förfall... Underpresterande.

TIll aprikostarteletter med hemgjord vanilj- och aprikosglass serveras en Sauternes. Jag hoppas på revansch! Jag gillar det och tycker att det är fruktigt, balanserat med inslag av saffran, aprikos, långt och jättetrevligt... men saknar den där extra wow-faktorn som man kunde ha hoppats på.

Chateau d'Yquem 1970 (+++(+)) underpresterade också det. Trist.

In med ostar och jag spelar ut mitt sista kort för kvällen... och äntligen stämmer det! En vintage port med tät, koncentrerad och oväntat ung karaktär. Torkad frukt, fikonkärnor och senare också inslag av finaste körsbärsmarmelad men en fin, lätt kärnbitterhet. Intensiv, lång, kraftig... urvalet av kandidater är inte så stort.

Fonseca Finest Vintage Port 1970 (++++(+)) stod på bordet den där gången för fem år sedan. Redan då gillades det mycket av bland andra Pokermannen och jag noterade att nästa flaska skulle få vänta tio år till... så blev det nu inte, men det här vinet har definitivt fortfarande ett långt liv framför sig! Köpläge.

Ett par korkdefekter, en trött men intressant champagne, ett par underpresterande premier cruer... ingen succé sett till vinkvaliteterna, men jag törs ändå hävda att det var nöjda gäster som troppade av i juninatten eller samlades för en eftercigarr på verandan.

Vi enades om att gammalt vin är en risksport. Skulle vi inte då och då gå på minorna skulle vi inte heller förstå höjderna... Den samlade analysen är också att 1970 är en årgång som nog är på väg utför - och då menar vi vinerna och inget annat! Kanske kan större buteljer fortfarande ge bra utdelning...?

Dags att börja samla magnumflaskor till 50-årsmiddagen!