lördag, juni 06, 2015

1806 madiera med francois audouze

Förr i tiden fanns det en mycket god anledning att köpa tidningen Livets Goda. Då publicerades fransmannen Francois Audouzes krönikor där, i vilka han beskrev sina hedonistiska vinmiddagar med fokus på gammalt vin. Att jag själv skulle sitta vid samma bord som honom och diskutera doften av ett tvåhundraårigt vin fanns inte i sinnevärlden för ett par år sedan. Som vanligt är det Vinmannen som gör det omöjliga möjligt... men vi tar det från början!

Efter en osedvanligt stressig vecka hamnade jag i vackra Högbo Bruk. Jag hann springa en vända i spåren runt golfbanan och ladda inför kvällens middag, som jag hoppades skulle bli något alldeles extra. Jag skulle inte bli besviken.

Vi är totalt tolv förväntansfulla som samlas i en sidobyggnad till herrgården för en diner chambre séparée. Egen kock, egen servis och egen sommelier. I en 1700-talsbyggnad med kandelabrar och viner som är nästan lika gammalt som huset. Jodå - det lär bli en uthärdlig kväll!


Vinmannen och kvällens hedersgäst Francois Audouze tar emot och kvällen inleds med en skål i en stabil och trevlig champagne, Paul Bara 2000 (+++(+)). Mycket trevlig och som det skulle visa sig kapabel att slå en mer namnkunnig konkurrent...


Monsieur Audouze borde naturligtvis föräras med en egen post. Men kortversionen är en man som drivit eget företag i stålbranschen med 4000 anställda. Han började köpa vin på 1970-talet på inrådan av vän med insyn. Idag har hans källare omkring 40.000 flaskor. Han har sålt firman och ägnar sig nu på heltid åt att arrangera vinmiddagar med fokus på mogna viner åt penningstinna entusiaster. Hans middagar har stått koncept för Vinmannens verksamhet i Sverige, och att ha honom på besök här är lite som att Bill Gates gästar Mojang. Med all tillbörlig respekt åt alla håll och kanter...



Inne i matsalen står öppnade flaskor på rad. Vinmannen har för vana att dekantera sina viner varsamt och ge dem lite luft. Audouze föredrar att lufta vinerna i flaskan och låta dem andas däri. Frågan är hur långt i förväg vinerna måste öppnas för att det ska ha någon effekt?


En champagnehorisontal inleder: 2 x 1995. Först ut Bollinger Grand Année 1995, som dock verkar en smula övermogen med sin ton av bokna äpplen, och utvecklade smak av röda vinteräpplen. Borde vara bättre. (+++)


Bredvid kommer kvällens bästa champagne. Veuve Clicquot La Grande Dame 1995 är äpplig, nötig och elegant i doften, med frisk, balanserad och ändå fylilg smak (++++).
 



Champagnerna serverades Vinmannens vana trogen till löjrom med tillbehör. Audouze är en smula skeptisk och tycker att det är för "torrt" för att passa till champagnen, om jag tolkar honom rätt...

På Mr Audouze initiativ (det märks att han är van med vinmiddagar...) tar vi en presentationsrunda runt bordet. Alla säger några ord om sig själv och sitt vinintresse. När det är Järvsömannens tur har nästa vin skänkts i glaset. Järvsömannen pratar lite kort om sig själv, men Francois lyssnar inte längre. Det gör ingen som stoppat näsan i närheten av glaset...

Han ber om ursäkt innan det blir min tur, och föreslår en paus.


Så fort jag tar sn sniff av P. Goelet 1806 Madeira Wine, dekanterad i januari 1883, omkorkad i april 1919 så förstår jag pausens nödvändighet... Ja, ni hör ju själva! Andakt begås...

Det går inte att värja sig - vinet är magiskt...! En oerhört komplex, otrolig doft av té, fatlagrad rom, karamell, kaffe, nötter, kola... som efterhand utvecklar toner av toffee, vanilj och créme brûlée... Mr Audouze skulle senare twittra om doften som antagligen en av de största i hans liv!



Smaken är torr, fantastisk, med hög syra, inslag av té och med nötter och citrus i eftersmaken (+++++!). Svampsoppan till sitter såklart som hand i handske. Mr Audouze konstaterar sakligt och med erfarenhetens självklarhet att "...all pre-phylloxera is fantastic!".


Vi måste lugna ned oss... Chateau Carbonnieux 1961 får spela den otacksamma rollen som mellanvin. Frisk doft av pomerans och citrus; lätt, elegant torr smak med söta citrustoner och antydan till sötma i den mycket långa eftersmaken. Ett mycket gott vin som dock har svårt att skina i det här sällskapet (+++(+)).


Variation på vaktel (bröst, lever, hjärta) ackompanjerade vinerna på tur.


Första röda flighten rör sig på 1930-talet. Chateau Lascombes 1934, 2er cru Margaux, ger ett mer moget intryck än grannen i glaset bredvid med rödbrun, lätt tegelfärgad kant. Doften är mogen med murrig tobak, mörkt trä och torkad frukt. Förvånansvärt fruktig smak med bäriga inslag av Läkerol cassis. Kom riktigt till sin rätt tillsammans med vaktelns lever.


Även om 1934 är det största året på 1930-talet har 1937 också haft gott rykte. Broadbent har dock reviderat sin uppfattning och menar att de flesta 37:or idag inte håller ihop. Köp bara vid hög fyllhöjd och mycket god proveniens, är hans råd.

Proveniens och fyllhöjd är okänd för mig, men den Chateau Haut-Brion 1937 vi får i vänstra glaset gör ett fantastiskt intryck med sin sammetsröda färg och doft av granit, grus, regn på dammig grusgång, järn... Smaken är fruktig, helt ren, frisk och balanserad med dominans av svarta vinbär. Fantastiskt vin (++++(+))!


Haut-Brion -37 till vänster; Lascombes -34 till höger


Nästa servering är lamm. Och då är det dags att gå till yngre förmågor... en av 1900-talets odiskutabelt största årgångar - kanske den allra största? Broadbent föredrar 1945. Själv lär jag aldrig bli så erfaren att jag kan ha en välgrundad åsikt i frågan. Vinerna i den här flighten kostar tillsammans som en mindre bil...

 


Ett av kvällens tänkta huvudnummer är såklart legendariska Chateau Palmer 1961, 3er cru Margaux. I sin bok Vintage Wine låter han till och med det här vinet inleda kapitlet 1961 i stället för Chateau Lafite som i övriga årgångar.

Färgen är mörk, opak, rödbrun. Doften inledningsvis oerhört elegant med kryddig frukt och söt tobak, men ändrar sig efterhand och vissa oxidativa drag tränger sig på. Smaken är söt fyllig, balanserad med kryddor, tobak och "fruktkompott". Men efter en tid går frukten över i rotfrukter som inte känns helt ok... (++++  som övergår till +++). Tyvärr något av en besvikelse... flaskvariation.


Chateau L'Evangile 1961, Pomerol, är också mörk men mer klar i färgen. Lite sluten inledningsvis. Doftar blod och järn och är fantastisk i munnen med balanserad frukt, tobakstoner (++++).


Flightens vinnare är en slow starter. Chateau Cheval Blanc 1961, 1er GCC (A) St Emilion, har den klaraste och ljusaste färgen. Doften är när den väl öppnar upp ren, fokuserad och förvånansvärt ung. Doften växer och växer under kvällen och den vecklar ut en vacker påfågelstjärt av nyanser och samtidigt kraft. Lång, balanserad, frisk fruktig smak med en trevlig sötma. En av utmanarna till kvällens vin (+++ som gick till ++++ som gick till +++++)!


Så är det dags att kontrastera med något helt annorlunda... Sine Qua Non Atlantis Syrah Fe2O3 1a 2005 är verkligen en udda fågel vid bordet. Förutom champagnerna det enda vinet som är yngre än 40 år. 42 månader på 100% ny fransk ek. 100 RP-poäng, såklart. Vilket snarast är en varningsklocka för mig.

Därför är det ju så kul att alla fördomar kommer på skam! Klart mörkröd, relativt frisk, hallontonad intensiv doft - men "inte så att jag backar ut ur rummet" som jag noterat i blocket. Kraftig men ändå frisk smak, sötfruktig med inslag av kryddor. Förvånansvärt välbalanserat och gott men antagligen med potential att bli ännu bättre i mitt tycke (+++(++))!


Råbyff på wagyu...


...följdes av en bit av entrecôten av samma djur. Mycket gott!


Sedan börjar en kavalkad av söta viner där det nästan blir svårt att hålla koll på allt som hamnar framför mig... Chateau Haut Peyraguey 1918 har en färg som mörk cognac, doftar aprikoskärnor, saffran, brûlée... komplex och mycket fin. Komplex, elegant, balanserad smak - torr sötma har jag noterat. Och "bättre än den förra" eftersom jag faktiskt provat samma vin en gång tidigare (++++(+))!


Chateau Roumieu 1941 dyker upp som extra-sauternes. Intressant, trevligt, vitalt med saffranstoner (+++(+)).

En tokaji Aszu 6 puttonyos 1866 (!) fastnar inte på bild (tjänstefel!) men hade en spännande doft av linoleummatta och stendamm, men söt, frisk och vital smak (++++(+)).


Gästen Mr Audouze har såklart tagit med sig en egen flaska, trots stränga order om motsatsen... Ett fantastiskt vin! Malvoisie Canary Islands 1828 är opakt, brunt och har en kryddig doft av muscovadosocker och kaffe. Söt, simmig smak med råsocker och melass, lång eftersmak med lätt beska (bränt socker?) (++++(+)).

Och så en liten skvätt av ett vin där flaskan gick sönder i hanteringen tidigare men vinmannen räddat det som gick, silat bort glas och nu serverar en 1905 Massandra Livadia White Muscat som doftar mint och omisskännliga muscattoner, är söt, fruktig och balanserad men inte min favorit... (++++). Andra uppskattade den bättre - hela Audouze ranking finns här.

Needless to say....

...serverades ett antal...

 
...smått fantastiska efterrätter till detta!

 
Och avslutningen med en klart godkänd 1970 Graham's vintage port och hemystade ostar gick naturligtvis inte av för hackor...
 

...men då hade jag lagt pennan åt sidan och bara njöt!

Mitt äldsta vin någonsin är också ett av mina bästa någonsin. Jobbigt på ett sätt, men samtidigt fantastiskt att ha fått chansen att vara med om ett tvåhundrårigt vins öppnande. De som gjorde det vinet var födda på 1700-talets andra hälft. Hisnande...

En magisk kväll som kommer att bli svårtoppad lång tid framöver!

1 kommentar:

Robert olsson sa...

Challenge accepted ;)