Äntligen dags för IT-mannen att göra fullvärdig entré i sällskapet Konjärerna! Han har ju tassat med i några år; genuint ämabel (det torde vara den korrekt översättningen av "likeable"...?) och en livfull debattör... inte konstigt att han för något år sedan uppmanades laga till en inträdesmiddag! En god middag (av hävd bör den bestå av minst tre rätter, men det är inget krav) med tillhörande dryck som avslutas med en för sällskapet ny cognac av minst VSOP-kvalitet. Ja, det var ett tag sedan sällskapet bildades...
Tramsigt på sätt och vis och inte hälften så formellt som det låter. Vi turas om att bjuda på mat och dricka och prata cognac. Fast idag har samtalsproportionen ofta en övervikt mot vin och mat generellt. Och referenserna har förskjutits.
Eller vad sägs om att få ett glas i handen direkt innanför dörren av en flinande Vinman; glasets innehåll är rödbrunt och grumligt och skvallrar om en avsevärd ålder. Men vad är det?
Jag är inne på madiera av ålder. Doften drar tydligt åt det hållet med inslag av torkad frukt. Munkänslan är inte riktigt med på samma spår; det känns inte sött alls... Men om det är något galet 1800-talsvin som Vinmannen hittat så kanske det kan bete sig så här? Annars känns vinet mer vitalt i smak än i doft; bra syra och en lätt kryddighet på slutet - men russinen dominerar. Inte magiskt i min mun, men visst är det intressant. Vinmannen släpper en bomb - vinet är på halvflaska! Bomben briserar, som IT-mannen passande uttrycker det - "not with a bang, but with a whimper..." Ingen större reaktion i det samlade gardet - vi är lika lost som innan. Gammal madiera, lyder min oprecisa gissning.
En 101-åring! Bouchard Père & Fils är ju allom bekant, men kanske inte alla har haft chans att prova deras Beaune Clos du Roy -12 ännu? Alltså deras 1912...? Tja, Vinmannen har några kvar tydligen så chansen finns fortfarande. Andra flaskor har varit bättre, men som vår vän Broadbent ofta inpräntar i oss: "At this age, expect bottle variation!".
Så kommer en blind champagne i nästa glas. Trevligt; det här artar sig! Tydligt mogen doft men utan några övermogna drag. Jag hittar en del nötter, blodapelsin (ett av mina favoritdrag i champagne!) och en lätt champinjonton. Det är kvalité utan att vara outstanding och har en liten snipighet i eftersmaken, som dock är lång.
Veuve Clicquot 1990 - jo man tackar! Riktigt trevligt och helt oförtjänt av något som skulle kunna uppfattas som en sågning från Vinmannen: "Det här var min flickväns bästa vin när hon var 16 år!". Kommentaren ska nog snarare ses i perspektivet vad frk I druckit sedan dess - tveklöst en av Sveriges mer meriterade gammelvinsdrickare... sånt kommer liksom på köpet om man delar liv med Vinmannen.
Till fantastisk grillad tonfisk med wasabimajonnäs kom en amerikansk chardonnay på bordet.
Just grillad tonfisk och amerikansk chardonnay var något IT-mannen fallit hårt för under sin tid som kalifornikan. Och det är svårt att klandra honom. Calera Mount Harlan Chardonnay 2011 bjuder på fet, yppig chardonnayfrukt med smöriga (fatade?) drag... 10 månader på ek av vilka bara 30% nya - känns som om det kunde ha varit mer? Ett gott vin, som dock inte helt faller i nåd hos den mer franskt skolade delen av publiken. "Det är ju inte så man blir förbannad..." inleder Pokermannen, och Vinmannen fyller i: "...men det är ju inte så att det skiner med sin stilistiska elegans!"
Diverse ostar och kallskuret plockas fram som finger food i väntan på grillen. Och en zinfandel-parad som utlovat! IT-mannen gillar Seghesios linje, och de har ju ett intressant utbud. Flera har jag provat förr, men aldrig bredvid varandra.
Av Seghesios Home Ranch 2010, Cortina 2007, Old Vine 2009, Rockpile 2009 och instegsmodellen Sonoma County så var Home Ranch en som stack ut positivt för mig med saftig frukt utan att bli kladdig, men där Cortina visade den bästa strukturen. Visst fanns det en hel del gott här, men ni vet redan vad jag tänker... min kopp té blir det aldrig.
Det var däremot nästa vin, som dessutom serverades blint. Fruktigt, med tydliga plommontoner, lätt kryddigt slut, lite torkad frukt och fikonkärnor i eftersmaken (som med facit i hand borde lett tankarna mer rätt än de gjorde...).
Vi var mest inne på en högra stranden bordeaux med viss ålder, och blev glatt överraskade av en ovanligt övertygande Chateau Musar 2005! Musar har ju stor årgångsvariation, och jag hade kanske väntat mig mer av volatila drag för att gissa på det här vinet. Kul!
Efter en minivertikal österrikisk beerenauslese från Josef Andert - där 2010 framstod som mer komplex - återstod huvudnumret...
Harveys 1957 Grande Champagne Cognac har alltså importerats på fat av den engelska firman Harveys ett år efter destillering, och sedan lagrats fram till 1985 då den buteljerats vid 28 års ålder... På vägar höljda i dunkel har den hittat till Sverige och konjärernas glas! En jättetrevlig konjak med mycket rancio, mjuk men samtidigt en smula spritig smak. Fantastiskt god som helhet, samtidigt som den i någon mån dras med årgångskonjakens problematik: den blir lite för spretig för att nå de absoluta toppnivåerna och här blir ju blenderns yrkeskunnande tydligt... Men det är randanmärkningar: ett värdigt avslut på kvällen och ett stilfullt inträde i konjärernas skara.
Välkommen, IT-mannen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar