cockburns 1963 m.m.

En sommarmiddag med kollegorna. Ett skönt sätt att umgås lite avslappnat utanför kontoret för en gångs skull, och en chans för mig att förklara vad det där med vin och mat faktiskt kan gå ut på för en nörd som jag... Efter ekonomichefens besök på Frantzén & Lindeberg i vårvintras så har det senare blivit klart enklare - snacka om ögonöppnare!

Vid ankomst erbjuds ostron med schalottenslöksvinäger eller citron, och en yngre champagne i form av Henriot 2002. Jättetrevlig som vanligt, ganska frisk och utan särskilt etablerade mognadstoner. Får fortsätta lagra, för *jösses* vilken skillnad det var mot nästa vin...

För till hummerrisotto på hemkokt hummerfond, monterad med oxmärg och med smörfrästa kantareller på toppen ställde jag fram en liten minivertikal i form av Henriot 1996. Shit pommes-fucking-frites. Det här är ett vin jag druckit många gånger och gillat hela tiden, men frågan är om inte det var bättre än någonsin ikväll... Mogna, bokna äpplen, fräsande frisk syra, pigga bubblor, en antydan till champinjon, rostat bröd, nötter...! Ja, jösses som sagt - här fanns inte mycket kvar att önska!

Grillad, hängmörad entrecôte, hemslagen bea och färskpotatis ugnsrostad med ankfett - öppet mål för många röda viner! Jag ville visa på kontraster mellan ungt/modernt och moget/traditionellt och plockade fram en Cuvée du Vatican Chateauneuf-du-Pape Réserve Sixtine 2007 och en Léoville Barton 1986.

Tyvärr var det sistnämnda vinet defekt. Inte jättetydligt, så jag hoppade ett tag att lite luft skulle pigga på det. Men tvärtom blev det sämre: glest, snipigt, surt och ihåligt och med inslag av våt papp i doften...

En Chateau Beaumont 1982 cru bourgeois fick rycka ut som reserv och gjorde det med bravur. Här fanns jättesköna toner av mogenhet, sadelgjord, plommon, torkad frukt, läder, tobak...

Réserve Sixtine 2007 är kanske ett av mina sämsta inköp någonsin. Efter en jättetrevlig -07:a från samma område i helgen kändes det som tillfälle att ge den en ny chans. Det här är ett flabbigt, sötfruktigt vin med massor av fatvanilj. Inte min kopp té men det vann ett par hjärtan runt bordet.

Kvällens bästa vin var dock tveklöst portvinet.

 

Ett 50-årigt vin, Cockburn 1963, flyttade gränserna för vad som var möjligt för kamraterna, och jag var själv överraskad av den sammanhållna prestationen av torkad frukt och fikonkärnor som det här vinet presterade på elegantaste sätt. Storartat!

 

Totalt sett en mycket lyckad kväll med goda viner som framförallt visade vad mognad kan erbjuda...