Nog är det liv i gamlingen... Omdömet kan nog gälla både mig och den 101-åriga bourgogne lördagskvällen bjöd på. Den kommer jag till i nästa post, dock, för även om bloggandet legat för fäfot en tid - det har helt enkelt varit fruktansvärt ont om tid under april/maj! - har jag i alla fall hunnit med att njuta gott vin ett par gånger, och jag har några notiser jag behöver få ur mig innan jag är ikapp...!
Så med bristfälliga minnesbilder ger jag mig ut på minnenas exposé och tar bildunderstöd för att visa på att månaden inte varit torrlagd:
Konjärmiddag hos Whiskymannen
Whiskymannen har flyttat från Söder till ... ännu mer Söder? Tillökning väntas i familjen och mer ytor behövdes. Innan klimp nummer 2 dimper ner bjuder han in hela konjärsällskapet på middag!
Den första champagnen var ett moget vin men fortfarande tydligt vitalt. Diebolt-Vallois Mise en cave 1983 är - om jag förstod det rätt - en 1982:a som av någon byråkratisk anledning inte fick buteljeras med årgångsbeteckning. Man löste det då med att skriva året det lades i källaren... Det är inte heller tillverkat av firman utan av Jacques Diebolts svärfar, typ. Piggare än den Egly-Ouriet 1996 jag drack på Jay Fu för ett tag sedan hursomhelst, men behövde komma upp lite i temperatur. Mörkt gyllengul och doft av oxiderade äpplen; nötig, frisk och en smula "metallisk". Riktigt mogen champagne är ju något av en acquired taste och jag vet att jag är tämligen tillåtande här...
Till franska hårdostar kom en mycket trevlig och seriös pinot gris. Dom Weinbachs Clos des Capucins 2010 visade sig vara en utmärkt matchning till ostarna! Off dry, lätt oljig, söt tropisk frukt, citrus... jättefin och balanserad. Smart och gott!
Två röda viner till den perfekt grillade entrecöten med kryddsmör och hemgjorda frites Blumenthal style (kommer inte ihåg hur många moment som låg bakom - men gott blev det!). Tyvärr visade sig Ducru-Beaucaillou 2000 inte från sin goda sida med en antydan till unkenhet och/eller kork bland de mognande cassistonerna. Strukturen var fin med sammetstanniner och cederträ som backade upp cassisen i smaken, men den lätta anstrykningen av någon defekt drog ned helheten. Därmed lämnades fältet vidöppet för Graillots Crozes-Hermitage 2005 som var ett fantastiskt trevligt vin; tydligen ute ur tunneln nu... Underbar, balanserad doft med lakrits, örter och mörk frukt. Fruktig smak, bra strävhet, balanserad och helt enkelt jättegod!
Dessvärre misslyckades Whiskymannen ännu en gång med att presentera en för sällskapet ny konjak av minst VSOP-kvalitet... Han envisas med att hävda armagnacens förträfflighet, och den Ugni Blanc 1976 från Domaine Boingnéres var ett mycket starkt argument i hans sak! Rasande gott!
- 0 - 0 - 0 - 0 - 0 - 0 -
Barolovertikal på Gefle Vinkällare
Vad kan jag skriva om detta som inte redan uttryckts med mer kärlek och patos här...? Järvsömannens noteringar från samma tillfälle är som alltid stilistisk fröjd och munvattnande läsning!
Jag kan inte göra en lika precis beskrivning och nöjer mig med några konstateranden:
- 1971 stack ut rejält med sin fylliga kropp och kraftiga drag, stor doft och tydliga plommondrag. Bra, men annorlunda.
- Först i årgångarna från 1964 och äldre hittade jag de omtalade rosorna...!
- 1957 var helt klart, medan övriga var något grumliga. Och de hade alla behandlats lika.
- 1955 påminde om en tawny port med hasselnötter och kanderade apelsinskal
- 1943 var fantastisk med doft av tjärpastill och körsbär och med tydlig strävhet och järn/rost och blött grus i eftersmaken...! Jag gillade den hårt!
- 1947 hade en imponerande doft, kropp och struktur som växte och växte... Någonstans föredrog jag ändå 1943:ans personlighet!
Tack för bildlånet, Järvsömannen - säg till om du misstycker!
- 0 - 0 - 0 - 0 - 0 - 0 -
Vinnörderier hos Korkdragaren
Ett till tillfälle som bloggats av andra. Korkdragaren delade upp sina noter i två: här och här. En kväll där förutom värden också Pokermannen, kollega J, kock-E deltog och där jag i vanlig ordning kom in sent i matchen, liksom en stormvind med - om inte ett Höganäskrus så i alla fall en glaskaraff - i en svångrem runt halsen... Blindprovning och gissningslek, och ni vet ju hur ofta man är på läktaren och hur ofta man faktiskt står kvar med skorna på planen när täckelset fallit...
Jag snabbprovade ikapp en del som redan testats. Bland annat den här Grand-Puy-Lacoste 1998 som jag om jag minns rätt satte på vänstra stranden men hade svårt att hitta Pauillacrefrenserna i.
En trio pinoter kom i blandad ordning. Om det här sydafrikanska exemplaret - Bouchard Finlayson 2005 Cape Winemaker's Guild - som var imponerande på många sätt... inga rökiga/chark-drag alls, men en ganska massiv känsla och inte så mycket klassisk pinot-frukt. Ett häftigt och mycket bra vin som ingen placerade i Sydafrika.
Den här var mer klassisk bourgogne, men inte riktigt med den där balansen man vill ha i ett stort vin... Vincent Girardins Corton Clos du Roi 2001 är ju ändå Grand Cru-klassat, även om det enligt uppgift inte ska kosta som ett vin på den nivån heller.
Så... det var med all emfas som nästa vin visade var pinot-skåpet ska stå och hur bra bourgogne smakar...!
Jag gick fel på åldern först och bedömde det som mognare än det var, men att det var en lysande vin från bourgogne av GC-kvalitet var jag snabbt inne på. Framför allt det långa, kryddiga slutet med jättetydliga sandelträtoner och finkorniga sammetstanniner avslöjade att de var något stort. Vosne-Romanée säger jag till slut, och det får väl anses godkänt... Échézeaux och Grands Échézeaux räknas tydligen till området runt Vosne trots att de egenligen ligger utanför, om jag fattat rätt.
DRC Échézeaux 2001 var en fantastisk vinupplevelse - tack Pokermannen!
Min egen flaska presterade över sin förmåga, att döma av de första två jag provat. Den här var direkt lysande men också atypisk vilket lurade bort gissningarna all världens väg. Bordeauxlik i frukt och struktur och mognad gick gissningarna till bl a mogen Cos d'Estournel.
Tack för bildlånet, Korkdragaren...! Säg till om du misstycker!
Ett samtidigt både bra och inte så bra betyg till en snart 25-årig Hermitage. Chapoutiers Monier de la Sizeranne 1989 levererade en skön, plommontonad fruktighet och maffig munkänsla samtidigt som den var balanserad och hade stramhet och struktur. Många fler viner passerade revy denna otroligt trevliga kväll! Må vi få till en sommarträff i lugn och ro och med ohejdat med buteljer...!
Snart tillbaka med IT-mannens inträdesmiddag i Konjärerna och hur det kan gå när mogen bourgogne möter ung Zinfandel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar