1978 drouhin bonnes-mares gc och fin-fin middag på dryck

Jag vet att jag nyss skrev att Villa Anna fortfarande är stans bästa restaurang. Rent tekniskt är de fortfarande det, men är man ute efter själ och hjärta är Dryck idag ett bättre val. Här finns ett personligt tilltal, en kärlek till maten som känns naturlig och chosefri och en dryckesmeny som präglas av både insikt och nyfikenhet. För en riktig feelgood-middag är det hit man ska söka sig.

Och så gjorde jag en fredag när jag kom in vid 18-tiden med tåget från en konferens i Göteborg. Hustru och son hade bestämt sig för cirkus på kvällen: ett nöje min hästallergi inte klarar… Första tanken var att ta mig hem och njuta en lite egentid i hemmets vrå. Andra tanken var att äta nå’t innan jag åkte hem. Tredje tanken var att äta något bra när man ändå har chansen och fjärde tanken var att se om någon mer var intresserad. Så kom det sig att Pokermannen, Vinmannen och Tatuererskan trängde sig in på Dryck denna kväll till vad som skulle visa sig bli en fantastisk helkväll!

Först som jag var fick jag härda ut med ett glas champagne i väntan på övriga. Igenkänd som man börjar bli kommer glaset blint på bordet… Längre än till en BdB kom jag inte och på det här stället kan man nästan utgå från att producenterna hör till de mindre kända. Så ock här; en god champagne som hade ett svårfångat drag som skänkte en lite annorlunda komplexitet… Svårfångad också till bild och namn - bristfällig dokumentation!

Väntan blev längre och när jag återvände till bordet efter ett telefonsamtal stod plötsligt ett glas vitt vid min plats. Lite kallt inledningsvis och därför återhållen doft som dock kommer alltmer. Tydlig fetma i munkänslan vilket lurar iväg mina associationer. Balanserat och elegant. Magkänslan säger Frankrike – kan det vara en Sémillon…? Nähä. En vit bourgogne; ren chardonnay förstås. Bret Brothers Mâcon-Uchizy Cuvée La Martine 2011 blev mer bourgognelik efterhand som temperaturen steg. Gamla stockar, vinifiering och lagring på fat.

Till förrätten har sällskapet anslutit och vi ber om ett överraskningsvin till den finfina fisk- och skaldjurstallriken.

 

Men beställningen är hyfsat specifik: vi vill prova en fatad chardonnay. Återigen ett svårplacerat vin – det är inte mainstream det som dyker upp på Dryck! Torr stenrök (som när man slår ihop två stenar och det blir en liten gnista) och lite brända toner som av brunnen halm dominerar. Gott är det, och vi är efter några utflykter runt världen tillbaka i Frankrike men gissar inte på Arbois…

 

Domaine Tissot Arbois Chardonnay 2009 var en trevlig bekantskap och en nyttig påminnelse om hur diversifierat vinlandet Frankrike faktiskt är.

Till första varmrätten serveras vinet halvblint åtminstone för mig. Sällskapet har valt en ”bättre bourgogne” åt mig, och jösses… Att det är moget är det ingen som helst tvekan om, men samtidigt fullständigt vitalt och packat med söt frukt. Men det kan nog vara 30 år, om vi pratar grand cru…? Vinmannens eskapader har lärt mig att 50 år är ingenting för en hyfsad bourgogne.

 

Men när man får en Joseph Drouhin Bonnes-Mares Grand Cru 1978 i glaset är det ingen idé att leka blindbock längre än så. Inte för mig i alla fall. Bättre att sitta nöjd och kontemplera ett fantastiskt vin… Solmogna, varma jordgubbar; väl integrerade kryddor, oerhörd längd och bra syra. En enastående mjukhet trots denna pondus! Mina anteckningar avslutas med epiteten: Silkeslen! Mognad! Elegans! Fantastisk! Glorious… Att det dessutom passar som hand i handske till en mycket smaskig tartar på reninnanlår fulländade det hela till årets hittills bästa vin-/matupplevelse!

Lammet som kommer därnäst är också det vällagat och gott och vi får ånyo ett blint vin i glasen.

 

Mnjaej. Vanilj- och blåbärsyoghurt  är ju gott till frukost, men… Söt vaniljfrukt dominerar doften, men smaken räddas till viss del av bra syra och tannin. Det är inte ett dåligt vin och det har undvikit den värsta syltfållan, men inte är det min stil.

 

Dunn Vineyards 2007 är ju ett namnkunnigt vin, men gjorde inget för att amerikanisera den här frankostofilen.

Efterrättens Zinnkoepfle SGN Pinot Gris från Léon Boesch var dock en helgjuten vinupplevelse igen, trots att den tilltänkta baklavan utgick och fick ersättas med en - utmärkt! - chokladfondant.

 

Om jag ska rekommendera en enda restaurang i Uppsala för vänner så lutar det starkt åt Dryck. För den som är det minsta intresserad av mat och - sic! - dryck är det stället som kan utmana dina föreställningar på ett intelligent sätt. Det är lite kluvet att avslöja sina smultronställen, men jag tar hellre risken att själv bli utan bord en dag än att kärleksfulla satsningar som den här inte ska bära sig!