villa anna - fortfarande bäst i stan...

…men är det lika bra? Det är frågan som man ställer sig på hemväg från mitt och hustruns besök häromsistens.  Det är gott, vällagat och med finfina råvaror – men den kvardröjande känslan är att man skruvat ned nivån en del. Visst kostade stora menyn mer förr i tiden, till exempel? En anpassning till Uppsalabornas allmänt avoga inställning till fine dining?

Nå, det är inte för stora menyn vi är där. En mer normal trerätters är målbilden. Vi bläddrar lite i menyn samtidigt som vi sippar på varsitt glas Francois Bedel Dis Vin Secret. Gott, med tydliga toner av bokna äpplen - men var är moussen? Kan flaskan ha stått öppen en tid? Eller är det något med producentens vurm för månens faser jag inte fattar... borde vi dricka det här i fullmåne, månne?

 

Hustrun tycker att det blir för mycket även med förrätt och avstår. Däremot gräver hon djupt i brödkorgen som håller hög klass med två sorters smör. Särskilt det distinkt kolatonade brynta smöret slinker lätt ned!

 

Först ut en ammis: jättegod rostad (?) kavring med löjrom och picklad rödlök. Snyggt och gott – klassiskt with a twist.

 

Själv kan jag inte motstå tartar på dykarfångad pilgrimsmussla (norsk?) med emulsion på romsäcken, äpple, mynta och sorbet på rapsolja. Vackert presenterat och goda smaker men obalanserat. Den stackars musslan har ingen chans mot tillbehörens skarpa äpplesyra och mintighet och sorbetens kyla. Den blir mer en konsistensbärare än en del i smakpaletten. Synd på rara ärter – musslan är uppenbarligen av toppenkvalitet.

 

Vinet har vi försökt välja för att kunna matcha såväl min förrätt som de efterföljande varmrätterna (hustrun: gös – jag: kyckling). En vit bourgogne med lite fat, kanske…? Mnja, det finns ju inte riktigt. Vi får prova ur ett par öppnade buteljer chardonnay där det franska känns väldigt diskret och det amerikanska är rättframt men lite klumpigt. Lite tråkigt, men vi vill ha ett vin vi båda gillar och inte i första hand är intressant. En Chablis Grand Cru Les Clos 2007 från J-M Brocard stämmer ju inte så bra på det där med fat, men det har en naturlig fyllighet och lite småfet känsla i munnen som gör att det är mer än godkänt även till kycklingen.

 

Kycklingen, ja. Halstrad vårkyckling med 63 graders bakat lantägg, nässlor, kycklingkorv med timjan, murkelsås och rostad potatis. Gott och välkomponerat, om än kycklingkorven har ett citrusinslag som jag tycker tar över för mycket. Särskilt murkelsåsen och vinet gör sig riktigt bra tillsammans, men med lite fat i vinet så hade det varit klockrent! En riktigt fin rätt och väl arbetad, men ändå lite … utan wow-faktor, liksom.

 

 Till efterrätt tar jag chokladvariationen med mandelmaräng, browniesmul och glass på brända mandlar; kaffe och Delamain Pale & Dry. Gott igen, men lite känslan av ett säkert kort. Hustruns rabarber, och lakrits och buffelyoghurtsorbet hade nog lite mer edge. Hon är riktigt nöjd!

Sammanfattningsvis känner jag att jag är lite hård mot Villa Anna i mina omdömen. Jag tror att det handlar om att jag så gärna vill bedöma dem på en ännu högre skala än där de faktiskt befinner sig. Jämfört med den enstjärniga restaurangen i Rom i januari så är ju det här bra…! Men jag oroas av känslan att man möjligen dragit ned lite på ambitionen för att passa in i Uppsala. Fel väg att gå! Gör det värt en resa i stället!

 

Kvällen fortsätter för vår del på Hambergs, där vi slinker in på ett glas champagne i väntan på bussen. Två sorter på glas har de för kvällen: Deutz och Diebolt-Vallois BdB. Vi går på Deutz, men Kollega J som står för vinskänkningen denna afton bjuder på ett litet smakprov av Diebolt-Vallois vid sidan av som jämförelse. Sånt gillas! Hustruns dom är tydlig: Deutz är kvällens bästa champagne, Bedel på Villa Anna inräknat. Jag kan bara instämma.

Vi missar en buss till och jag frågar Kollega J om han har något han tycker att jag ska prova. Ett litet glas med rödskimrande innehåll dyker raskt upp med ett litet flin… här får jag det inte lätt!

Efter första sniffen konstaterar jag ”hallongrappa!”, vilket ju faktiskt visar sig vara en ganska intelligent gissning om jag får säga det själv. Macvin Chateau d’Arlay från Jura är en ren Pinot Noir som får en tillsats av marc vilket på traditionellt starkvinsmakarmanér avbryter jäsningen och ger en trevlig restsötma, 17% alkohol och en distinkt men hanterbar oljighet. Riktigt gott och kvällens roligaste och mest oväntade smakupplevelse! Tack, J!

Och tack hustrun för en rasande trevlig födelsedagskväll på stan!