Vinmannen med Tatuererskan gör ett stilsäkert besök i stugan
under påskhelgen, och det blir ett välkommet avbrott i stuglunken som lätt får
prägel av mysbyxa… Dags att kamma till sig och prestera lite vin och mat av
anständig kvalitet! Härligt!
Kvällen inleds med lite blandade småentréer: kalixlöjrom på
smörstekt bröd, lättrökt-prosciuttolindad halstrad pilgrimsmussla och
tryffelchampinjonstuvning i krustader. Och till det förstås en mogen champagne…
Henriots vintagechampagne har alltid legat mig varmt om hjärtat; framför allt
1996:an har jag uppskattat mycket med sina generösa, Bollingerlika drag.
Däremot har jag aldrig prövat deras prestigecuvée, så när jag fick chansen att
komma över ett par flaskor av deras Cuvée Des Enchanteleurs 1988 häromsistens
så passade jag på. Och även om Vinmannen inte är någon champagnekille kändes
det ändå kul att bjuda på något lite utanför det vanligaste.
Vinet serveras öppet i vitvinsglas. Det överraskar med sin
relativt ljusa, klara färg – inga långtgående tecken på mognad här inte! Och
doften är alldeles underbar på ett friskt och klingande rent sätt. Exotiska
toner av blodgrape, nötter och kokos samsas i såväl doft som smak, där en
mycket hög och frisk syra stramar upp det hela och skänker balans och längd.
Elegant! Underbart vin och en stor champagne helt annorlunda från vad jag
väntat mig; betydligt lättare och just elegantare än vad jag förknippar deras
årgångschampagner med.
Lammytterfilén rullas i Maldon´s örtflingsalt och får samsas
med ett par rosmarinkvistar och några vitlöksklyftor i gåsfettsbadet på låg
temperatur. På någon timme har de kommit upp i 55 grader, sveps i folie och
ligger till sig medan rotsakerna rostas i ugnen. En rosmarinsås kompletterar,
och två röda viner serveras blint i glasen.
Det första är tydligt moget i både färg och doft, och
antagligen i utförsbacken. Men det är en behaglig utförsbacke, och lätt
övermognad har ju aldrig varit ett problem för Vinmannen. Mogen, mörk frukt med
inslag av katrinplommon i doften och framför allt i munnen de klassiska
bordeauxmarkörerna av tobak och ceder. Inte så mycket blyerts, men visst finns
det en udd där? Framför allt finns det ingen syrlighet och stick av röda vinbär
som i min mun signalerar övermognad bortom räddning. Vinmannen placerar det
snabbt och stilsäkert i Bordeaux, vänstra stranden, och tror på en lite mindre
stark 80-talsårgång. Chateau Batailley, Pauillac, 1970, överpresterar verkligen
– särskilt med tanke på fyllhöjden som var mid-shoulder!
Det andra vinet visar sig vara svårare att placera. Tydligt
yngre, och med körsbär och kryddor i näsan. Lakrits hittar hustrun. Mjukt,
behagligt, lite ek… bra syra men som sagt fattigt på grepp och tannin.
Referenser till Italien känns givna, men Bourgogne känns inte heller långt
borta. Ålder? Sent 90-tal, kanske? Tatuererskan tror äldre: runt 1990. Och hon
kommer nära; Chapoutier Hermitage Monier de la Sizeranne 1989 visar sig från en
ganska atypisk sida.
Gott, och inte oävet, men något av en besvikelse ändå.
Samtliga håller Batailley som det bättre vinet, även hustrun med sin uttalade
cabernet-aversion… Fantastiskt, egentligen, med ett 43-årigt vin som håller ihop så väl utan att vara ett toppslott och visserligen ett bra men inte outstanding år!
Till efterrättens Crêpes Suzette blir det mogen sauternes.
Rayne-Vigneau 1970 levererar på hög nivå med tydliga inslag av mandel och créme
brûlée men är lite för finstämt för den kraftiga apelsinsmaken i såsen. Gott i
alla fall!
Till ostarna plockar Vinmannen fram ett bidrag i form av en
”mystery bottle” vintage port, dvs ett vin med delvis oklart ursprung.
Etiketten är skadad så årtalet går inte att läsa ut, men det slutar på en 5:a.
Och producenten är inte heller klar, utan det är buteljerat under Thienponts
namn. George Thienpont går att utläsa på folieringen; belgisk vinhandlare (född
1883) som köper en vinhandel 1912 och fortsätter med flera olika bordeauxslott
, bl a Vieux Chateau Certan 1924. Han avlider 1962 och gissningsvis är
portvinet alltså buteljerat någonstans mellan 1912 och 1962. Det är hursomhelst
mycket gott!
Färgen är lite ”dimmigt” kaffebrun, antagligen på grund av frakten
på tåg och i bil samma dag. Doften domineras av bränt socker och fikonkärnor,
men det är framför allt i munnen det händer. Stor längd, bra koncentration och
balans. Ett ganska ”muskulöst” vin som saknar det där sista av elegans och
finess för att bli riktigt storartat - men en mycket fin portvinsupplevelse!
Kan det ha varit en 1955?
Dagen efter är det en hyfsat stabil flaskparad i köket. Men frågan är om inte helgens bästa stund infinner sig på verandan med en skvätt av det kvarvarande portvinet och vällagrad cigarr från Vinmannens förråd...
Sol, vindstilla, fågelsång ... njutning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar