Jo, det har gått lite trögt nu. Mycket jobb och så resor och förkylningen från ... på köpet. Men veckan och kursen i Rom var intressant och givande på många sätt. Inkvarterad på inrikesministeriets högskola ett par mil utanför centrum hade jag inte gjort mig några förespeglingar om att få tid till egna utflykter, så det var en positiv överraskning när de meddelade att tisdagens kvällsaktivitet innebar en busstur in till Rom med free tour eller guidning om man så ville... Eller, i mitt fall, att man snabbt googlade fram den michelinrestaurang som låg närmast där bussen skulle släppa oss och raskt bokade bord!
Il Convivio Troiani hade en imponerande vinlista och såg trevligt ut på alla sätt och vis, dessutom inte ohemult dyrt. Värt en chansning, således! Jag får lite otippat men högst välkommet sälskap av en nyfiken kollega från Den Statliga Myndigheten som går samma kurs, och vi inleder raskt med husets prosecco och några ammisar. Sedan blir det avsmakningsmeny och vinpaket, även om jag min vana trogen bråkar lite med dem och byter ut något glas längs vägen... Vinlistan är lång, men dessvärre inte uppdaterd på nätet.
Dessvärre försvann vinnoteringarna på bussen så fokus kommer att ligga på maten, men proseccon var i mitt tycke ett riktigt bra bubbel med kvalitet, djup och toner av röda äpplen och nötter. Lite åt det pinotiga hållet, om det gjorts i Champagne.
Från vänster till höger kom en marulkslevermousse, en ostronsmörsås och en grönsaksfylld krokett att doppa i ostronsåsen. Gott och så, särskilt moussen var fin.
Kvällens första vita var gjord på malvasiadruvan, var mörkt gyllengul i färgen och med en aromatisk doft av olika frukter, blommor och inlagda päronhalvor på burk! Spännande och intressant vin som jag gillade.
Första rätten imponerade dock inte. En fiskpinne på amberjack panerad i cornflakes med majonäs och picklade grönsaker....? Jo, fisken var god och så, men... Nja.
Värre skulle det bli. Kvällens bottennapp var utan tvekan räkorna på kastanjebädd och rödvinssky. Kastanjernas fadda smak och mjöliga munkänsla förstör rätten fullständigt, och jag är återigen inte alls imponerad över presentation, teknik och idé. Det känns alldeles för enkelt för att vara stjärnmat.
Det vita vinet som serverar är en (alldeles för kall) verdicchio, som framstår som frisk men lite menlös efter malvasian.
Inte lyfter det särskilt mycket med nästa rätt heller: en gorgonzola-créme-brûlée med päronkulor och portvinsis. Dels känns den feltajmad i middagen (skulle föredragit den efter varmrätterna, innan desserten), dels är den tämligen ... menlös. Tråkig, liksom. Och här ändå med en smakkombination som inte brukar vara svårsåld hos mig. Märkligt.
Till köttet börjar det räta upp sig något. Tre variationer på lamm är en trevlig anrättning, där främst den smältande lammsidan (?) excellerade. Lammracksen är också god, men hamburgaren har doserats rikligt med apelsinzest och svarta oliver så att lammsmaken knappt är detekterbar. Obalanserat.
Det röda vinet vi fick till den här serveringen gjorde inget djupare intryck.
Så kom till slut det som började sniffa på stjärnstatus, men då dopad med finkrogarnas universalvapen - riven, färsk tryffel!
Tryffeln - ett tillval för 15 euro - lyfte hela anrättningen med vaktel i pasta till ljuvliga, aromatiska höjder, och fick vinet till - den av mig valda chianti classico riservan från 1999 - att sjunga. Mognadstonerna i vinet mötte tryffeln på ett fantastiskt sätt, och fick mina mungipor att sträva uppåt igen. Så HÄR ska det ju kännas att äta och dricka gott!
Vi planar ut med efterrätterna; mockaglass med färskostcréme...
...följt av en chokladmousse, också den med färskostklicken på plats.
Lilla godisbrickan var bra och rolig - en fin avslutning. Men sammanfattningsvis slår det mig allra mest hur idéfattigt köket tedde sig mot det jag är van att få på svenska restauranger. Vi behöver inte röra oss till Fäviken; på Villa Anna eller Skebo Herrgård finns t ex en helt annan nivå av innovation och en säkerhet i handlaget som jag saknade. En del av rätterna kändes helt enkelt fattiga på inspiration, oengagerade, likgiltiga... Och slätstrukna. Hedone i höstas var - naturligtvis - en på alla sätt mer fascinerande matupplevelse.
Vin- och aveclistan, servicen (med något undantag), inramningen - allt det höll stjärnklass. Men visst är det för maten man ska få betyget? Besöket arkiveras under: "Referensmaterial - europeiska stjärnkrogar" men kommer inte att lämna många bestående minnen.
Förutom tryffeln och chiantin....!
1 kommentar:
Vinmannens kalas nådde väl högre höjder av vad jag kan utläsa!
Skicka en kommentar