vinmannens kalas - förnedrande resultat i år igen...

Nytt år, nya möjligheter...! Det var med stark tillförsikt som vinnördarna samlades i Vinmannens chambre separée för ännu en provning inför kvällens kalas. Reglerna var i princip desamma som de varit, men Vinmannen hävdade att han gjort det ÄNNU enklare för oss för att vi skulle ha bättre chanser än någonsin att klara kvalgränsen. Så; fem viner på bordet och poäng enligt följande:

 

Land:   1p

Område:   1p

Distrikt:   1p

Årgång:   3p

Årgång +/- 5 år:   1p

Drusort:   1p

Producent:   5p

 

Godkänd nivå är 18 poäng. Då vinner vi ära och rikedom i form av en högexklusiv, mogen cigarr per näsa. 17 poäng eller lägre betyder "straffshot" slivovic, möjligen med tillskott av apricot brandy... Om vi spikar ett vin fullt ut så räcker det om vi sätter land eller druva på resten. Busenkelt, eller hur?

 

Vinerna bedömdes allihopa och skrevs ned på whiteboarden innan Vinmannen fick nöjet att låta täckelset falla. För läsbarhetens skull låter jag dock sanningen avslöjas efter varje gissning...

 

Då kör vi! Nu så! Fri tittning, sniffning, doftning, smakning en stund - sedan snackar vi! Första vinet andas  bordeaux långa vägar, och med en del mognad. Röd, klar färg; inte så mycket tegel. Mogen doft, löbvhögar och tobak. Gles, ganska syrlig smak men hyfsade tanniner. En klen årgång från tidigt 80-tal? Gissningen blir en gardering delvis baserad på metakunskap - har inte Vinmannen ett gäng Giscours -89:or någonstans? Vi satsar på det, men säger 1980 +/- 5 år på raden under.

 

Vinmannen tycker att vi inleder bra, och ger oss beröm för att vi prickar vingården alldeles intill den aktuella! Att vi låg 20-30 år fel kan man ju ha lite överssende med. Chateau Marquis de Terme 1961 imponerade inte först, men fick mot bakgrund av sin faktiska ålder lite upprättelse.

 

Nästa vin är gammalt, mjukt, moget, behagligt... gott! Och visst är vi väl kvar i Bordeaux? Vänstra stranden, men inte Pauillac... St Julien? Svårt med så mycket ålder... Léoville-Barton 1959?

 

 

Nähä. Men hyfsat nära på ålder. Och rätt land. Tänk positivt nu - vi är fortfarande med i matchen!

 

Tredje vinet har begynnande tegelkant, doftar cassis och i mitt tycke också lite klister; tät, kraftig munkänsla och toner av torkad blomma och dammig sten bland cassisen. Men vad är det? Vi är inte överens om något inledningsvis, och diskussionens vågor går höga. Men är det inte en del jordgubbar och röd frukt? Skulle det inte kunna vara en lite mindre elegant pinot från ett hyfsat bra år. Efter en hel del velande blir gissningen en bourgogne, Côte de Nuits, från Jadot, 2002...

 

Nähä. Chateau Giscours 1989... men var det inte den i glas 1?! Nej, just det. Fram med skämskudden och kör vidare.

 

Glas 4 är klar och en aning gles i färgen. Mynta, röda bär, torkade blommor, en smula snipigt... now what? Vi snöar in på Nebbiolo och landar efter mycken diskurs i en barolo från Fontanafredda och årgång 2002... hur fel kan det bli!?

 

Ganska. Chateau Simone 2004 består huvudsakligen av Grenache/Mourvedre. Inte helt fel ute på årgång, om man vill leta tröst, och det börjar man vilja vid det här laget...

Sista chansen! Tät, mörkröd, ung, cassis, plommon, frukt i doften, och i munnen grepp, tannin, men också vanilj och björnbär. Nya världen. Shiraz? Jag är inledningsvis väldigt avvaktande till vinet som jag tycker ger syltburksvibbar, men det tar sig väldigt bra efterhand och balanserar upp sig. Kvalitetsvin. Kan därmed vara hyfsad ålder... kanske en -96:a från Penfold's, inte nödvändigtvis Grange men bra vin!

Jorå, 1996 var ju rätt och så. Men en napa cab från Robert Mondavi är rätt långt från gissningen. Fattade jag rätt att den här reserve-varianten var rätt ovanlig, Vinmannen?

Den smärtsamma sanningen stirrade obarmhärtigt emot oss från whiteboarden, och en slivovic spetsad med apricot brandy serverades i rågade glas av en nöjd Vinman. Självklart slängde jag in kaptensbindeln efter en sådan här fadäs och lägger mig i träning för att hoppas att alls bli uttagen till nästa år, men visst är det också en nyttig träning i ödmjukhet med dessa övningar....! Nu har jag ödmjukhet så jag klarar mig för i år, tack!

il convivio troiani, roma - en enstjärnig restaurang utan stjärnglans

Jo, det har gått lite trögt nu. Mycket jobb och så resor och förkylningen från ... på köpet. Men veckan och kursen i Rom var intressant och givande på många sätt. Inkvarterad på inrikesministeriets högskola ett par mil utanför centrum hade jag inte gjort mig några förespeglingar om att få tid till egna utflykter, så det var en positiv överraskning när de meddelade att tisdagens kvällsaktivitet innebar en busstur in till Rom med free tour eller guidning om man så ville... Eller, i mitt fall, att man snabbt googlade fram den michelinrestaurang som låg närmast där bussen skulle släppa oss och raskt bokade bord!

 

Il Convivio Troiani hade en imponerande vinlista och såg trevligt ut på alla sätt och vis, dessutom inte ohemult dyrt. Värt en chansning, således! Jag får lite otippat men högst välkommet sälskap av en nyfiken kollega från Den Statliga Myndigheten som går samma kurs, och vi inleder raskt med husets prosecco och några ammisar. Sedan blir det avsmakningsmeny och vinpaket, även om jag min vana trogen bråkar lite med dem och byter ut något glas längs vägen... Vinlistan är lång, men dessvärre inte uppdaterd på nätet.

 

Dessvärre försvann vinnoteringarna på bussen så fokus kommer att ligga på maten, men proseccon var i mitt tycke ett riktigt bra bubbel med kvalitet, djup och toner av röda äpplen och nötter. Lite åt det pinotiga hållet, om det gjorts i Champagne.

 



Från vänster till höger kom en marulkslevermousse, en ostronsmörsås och en grönsaksfylld krokett att doppa i ostronsåsen. Gott och så, särskilt moussen var fin.

Kvällens första vita var gjord på malvasiadruvan, var mörkt gyllengul i färgen och med en aromatisk doft av olika frukter, blommor och inlagda päronhalvor på burk! Spännande och intressant vin som jag gillade.

Första rätten imponerade dock inte. En fiskpinne på amberjack panerad i cornflakes med majonäs och picklade grönsaker....? Jo, fisken var god och så, men... Nja.

Värre skulle det bli. Kvällens bottennapp var utan tvekan räkorna på kastanjebädd och rödvinssky. Kastanjernas fadda smak och mjöliga munkänsla förstör rätten fullständigt, och jag är återigen inte alls imponerad över presentation, teknik och idé. Det känns alldeles för enkelt för att vara stjärnmat.

Det vita vinet som serverar är en (alldeles för kall) verdicchio, som framstår som frisk men lite menlös efter malvasian.

Inte lyfter det särskilt mycket med nästa rätt heller: en gorgonzola-créme-brûlée med päronkulor och portvinsis. Dels känns den feltajmad i middagen (skulle föredragit den efter varmrätterna, innan desserten), dels är den tämligen ... menlös. Tråkig, liksom. Och här ändå med en smakkombination som inte brukar vara svårsåld hos mig. Märkligt.

 

Till köttet börjar det räta upp sig något. Tre variationer på lamm är en trevlig anrättning, där främst den smältande lammsidan (?) excellerade. Lammracksen är också god, men hamburgaren har doserats rikligt med apelsinzest och svarta oliver så att lammsmaken knappt är detekterbar. Obalanserat.

 

Det röda vinet vi fick till den här serveringen gjorde inget djupare intryck.

 

Så kom till slut det som började sniffa på stjärnstatus, men då dopad med finkrogarnas universalvapen - riven, färsk tryffel!

 Tryffeln - ett tillval för 15 euro - lyfte hela anrättningen med vaktel i pasta till ljuvliga, aromatiska höjder, och fick vinet till - den av mig valda chianti classico riservan från 1999 - att sjunga. Mognadstonerna i vinet mötte tryffeln på ett fantastiskt sätt, och fick mina mungipor att sträva uppåt igen. Så HÄR ska det ju kännas att äta och dricka gott!

Vi planar ut med efterrätterna; mockaglass med färskostcréme...

...följt av en chokladmousse, också den med färskostklicken på plats.

Lilla godisbrickan var bra och rolig - en fin avslutning. Men sammanfattningsvis slår det mig allra mest hur idéfattigt köket tedde sig mot det jag är van att få på svenska restauranger. Vi behöver inte röra oss till Fäviken; på Villa Anna eller Skebo Herrgård finns t ex en helt annan nivå av innovation och en säkerhet i handlaget som jag saknade. En del av rätterna kändes helt enkelt fattiga på inspiration, oengagerade, likgiltiga... Och slätstrukna. Hedone i höstas var - naturligtvis - en på alla sätt mer fascinerande matupplevelse.

Vin- och aveclistan, servicen (med något undantag), inramningen - allt det höll stjärnklass. Men visst är det för maten man ska få betyget? Besöket arkiveras under: "Referensmaterial - europeiska stjärnkrogar" men kommer inte att lämna många bestående minnen.

Förutom tryffeln och chiantin....!

 



2006 heinrich pannobile

Österrikiskt, rött vin är klart på undantag i den här familjen, men en vanlig onsdagskväll som behövde lite lyfthjälp kändes det som läge att titta till den här. En gåva från vänner, och sånt är alltid extra kul. Då minns man tillfället och orsaken och skälen till gåvan...

Pannobile är ett område vid Neusiedler See som marknadsförs gemensamt av nio vinmakare. Röda viner som ska kallas Pannobile får bara göras på Blaufränkisch, Zweigelt och St Laurent... Ett kvalitetsmått, sägs det. Jag har mycket ringa erfarenhet av området och av druvorna, och närmar mig därför glaset tämligen förutsättninglöst.

Tre år har den här buteljen legat till sig i vårt vinrum, vilket inte märks nämnvärt på vare sig färg, doft eller smak. Det känns tämligen ungt fortfarande; klar, röd färg med viss dragning mot blått. Doften är underbar, fruktig, bärig - närmast burgundisk (!) med hallon, lätt kryddiga noter, sandelträ men också mörkare fruktinslag av blåbär. Befriat från all syltighet och inga överdrivna fattoner - jag hittar öerhuvudtaget inga uppgifter om fatbehandling men gissar att en del kryddighet kommer därifrån.

Hustrun gillar hårt, och jag med! När man vill ha den fruktiga, bäriga stilen utan att fastna i en syltbomb och kanske ha lite mer kropp än en enklare bourgogne så faller det här väldigt väl på plats!


Tyvärr funkar inte bilduppladdningen i kväll, men foto finns. Aktuell årgång på SB är 2009.