skärpning, stationen!

Hemkommen från en vecka på kurs möts jag av hustrun och sonen vid stationen. Vad passar då bättre än en middag på Stationen? På kort tid har stället seglat upp som en av Uppsalabornas favoritrestauranger med barhäng. Afterworkgängen är många denna sena fredagseftermiddag och det är redan trångt och stimmigt i Rom (caféet) och London (baren). Framme i Paris (brasseriet) är det dock lite lugnare, men det fyller på snabbt vid borden omkring oss.

Med sonen med oss är vi inställda på ett ganska snabbt besök. Så kallat "tråkprat" är inte en 8-årings bästa gren... Ingen förrätt, alltså, utan direkt på väsentligheterna.

Jag beställer lammraks, medium rare, som landar snyggt presenterade med rostade rotsaker, getostvelouté och en liten lammkorv prydligt ovanpå. Så långt allt väl!

Dessvärre håller det inte i sig. Den ena köttbiten är i det närmaste genomstekt, medan den andra är precis som jag vill ha den. Märkligt. Med tanke på sammanhanget vill jag inte i onödan förlänga middagen, men påtalar ändå för servisen de olika stekgraderna när hon frågar hur det smakar. Hon erbjuder sig genast att ersätta med en ny bit, men som sagt så vill vi inte ta onödig tid på oss och jag avböjer. Det är ju inte oätligt på något vis: bara inte så bra som det kan vara...

Vinet blir en Chateau Montus 2009 - på glas! Roligt och otippat! Naturligtvis i yngsta laget med sträv struktur, bra syra och tämligen massiv frukt. Hade det inte haft den ryggrad det har hade det kunnat bli flabbigt, men icke så. Gott! Och som sagt roligt med en sådan klassiker på glas i stället för alla trötta chilenare och australiensare...

Till dessert ber jag om tiramisu, espresso och Delamain. Kaffet och konjaken kommer in ganska prompt, medan desserten dröjer. Servisen erbjuder sig därför att byta ut min svalnande espresso till en nygjord när det är dags för servering. Snyggt! Sådana gester gör otroligt mycket för helhetskänslan av besöket. Liksom ett personligt samtalvmed sonen från en i servisen om nöjet av att läsa Kalle Anka-pocketar...

Den efterföljande tiramisun är dessvärre ett bottennapp. Det finns två skyldigheter för en tiramisu: a) tydlig smak av marsalavin och b) den krämiga texturen av väl indränkta savoiardikex. Epic fail på båda. Jag saknar helt stinget av starkvin i anrättningen som därmed blir alldeles för mäktig, och kexen är krispiga och hårda! Det säger "krask!" när jag trycker skeden hårt genom tiramisun! Jätte-jättekonstigt! Jag äter inte upp, och vi lämnar utan att jag hinner påtala fadäsen.

Servisen är generellt bra och uppmärksam, lokalerna trevliga och vinlistan bättre än på många andra håll i stan, men med den här sortens felskär i köket...!? Låt oss hoppas på en dålig dag, men ändå. Stekgraden på en köttbit kan jag någonstans förstå, men att inte kexen i tiramisun är indränkta och smältande...!? Hela idén med desserten förstörs ju? Som sagt: jätte-jättekonstigt.

Jag lär återvända och fler rapporter kommer säkert...