Påsken tillbringades med några sköna, lediga dagar i stugan i Åmot. Vädret kunde naturligtvis ha varit bättre - ett snöfall på långfredagsmorgonen försenade avfärden från Uppsala. Väl på plats var det dock snöfritt, några plusgrader och då och då lite solsken: som gjort för trädgårdspyssel med eldning av nedfallna grenar och en första liten fisketur till dammen.
På påskdagen kommer så Vinmannen upp för ett synnerligen välkommet och lite halvspontant besök! Vi handlar lite specerier på ICA Ugglebo och överraskas positivt av delar av utbudet; mindre så på andra delar... Två fyllda kassar senare rullar bilen västerut.
Eftermiddagen inleds ståndsmässigt med påskchokladtårta, kaffe och punsch. Det är något med den där gamla gården som lockar fram grosshandlaren inom en...! Vi fortsätter med champagne, prosciutto crudo, små snittar med kalixlöjrom och färska ostron som dukas fram medan Vinmannen spelar schack mot sonen (1-1 i matcher!) . Ostronen är friska och fina och den färska löjrommen riktigt, riktigt smakrik och med god konsistens. Oväntat bra, ICA!
Champagnen är en favorit; Henriot 2002. Den har inte nått 1996:ans fantastiska djup och smakrikedom utan är fortfarande ung och att den serveras för kallt får den att kännas lite snipig och kort. I mitt tycke blev den bättre med högre temperatur, men framför allt kommer den att bli ännu bättre med några år till under korken. Vinmannen är inte övertygad, men medger att det är välgjort och att champagne inte är hans starkaste område. Och det är klart, om man är bortskämd med mogen Dom Perignon och Krug så imponerar kanske inte
Frantzén/Lindebergs huschampagne sådär omedelbart...!
Så är det dags för Vinmannens blindbock med undertecknad. Tre röda viner, tre medhavda Orrefors Differenceglas, ett okänt tema. Hur kul som helst! Vinmannens vinkällare är ju visserligen traditionstyngd med mycket franskt, men också med mer udda nummer än de flesta av oss kommer i närheten av under en livstid. Tysk pinot noir på från 1993 på dubbelmagnum, till exempel.
Något sådant är det inte i glasen i kväll, tack och lov.
Glas 1 upplevs som mest moget i färgen, lite ljusare och med läderartad kulör i kanten. Min omedelbara känsla är "italiensk" i doften: sura körsbär, varm jordighet och efterhand en alltmer framträdande örtighet. Senare - efteratt jag avtvingats en gissning - kommer en köttighet fram som kanske kunde lett tankarna mer rätt från början... Smaken är lite sluten, medelfyllig, inte särskilt fruktig i min mun och mest framträdande örtighet. Gott, men det som sticker ut i trion.
Gissning: merlotbaserad italienare?
Nähä.
Leroy Côtes de Beaune Village 1996. Inte många siffror rätt, men under inledningen av kvällen också ganska långt från de pinoter jag smakat.
Glas 2 känns yngre färgmässigt och har en näsa som känns väldigt bordeauxlik. Munnen är full av kaffe, ceder och korint och en skön sammetssträv känsla. Inte cabernetdominerat. Högra stranden? Men inte är det väl St Emilion?
Gissning: Pomerol 1994, inte toppkvalitet. Kanske Chateau Plince?
Nähä...? Fetzer Private Collection Petite Sirah 1996. Ni anar vad jag menar med obskyriteter i Vinmannens källare? Hur många hade tagit det här blint?!
Glas 3 känns också som bekant territorium. Doften är plommonfruktig men också mer ljusa frukter. Med luft blir tanninerna mer och mer märkbara men de är också av de finkornigare slaget. När Vinmannen ber mig peka ut det dyraste vinet (blint) är jag tämligen säker på att det är just glas 3: eftersmakens längd talar sitt tydliga språk; en eftersmak som jag noterar en viss mintighet i...? Om jag nu gissade på Pomerol i förra glaset så får jag väl säga St Emilion här...? Riktig gott hursomhelst!
Nähä!?
Chateau La Conseillante 1996 - en av de bättre Pomerolerna och andra gången jag fått förmånen att smaka på det! Tack så mycket - storartat! Hustruns och min favorit.
Den grillade och sedan långsamt ugnsbakade entrecôten gör tämligen väntat ett utmärkt jobb - tillsammans med hemslagen bea och klyftpotatis - med att hjälpa oss att sänka nivån i buteljerna. La Conseillante är den som tar slut först - också det ett betyg. Fetzern var också en positiv överraskning medan bourgognen inte övertygade mig den här kvällen.
Till desserten - Gino är lätt att göra i enkelt stugkök och blir rimligt vinvänligt - kommer ett dessertvin fram. Riesling! Doften är omisskännlig med en lätt petroleumanstrykning. Sött men balanserat; tropisk frukt och bra längd. Men är det tyskt eller franskt? Jag hittar inte riktigt hem någonstans... Sydafrika! avslöjar Vinmannen och jag drar genast till med Paul Cluver.
Paul Cluver 2010 Riesling Noble Late Harvest är ett kärt återseende. Jag bloggade årgång 2003 ett par gånger i tidernas begynnelse (dvs mars/april 2006) - varför glömmer man bort viner som överraskat så positivt både då och nu?! Det här ska beställas!
Vid midnatt tackar Vinmannen för sig och tar sig via taxi från urskogen till den relativa civilisationen i Ockelbo där en nattbuss faktiskt går mot Gävle. Otroligt, det med.
Stort tack för en lysande trevlig påskdagskväll och goda viner - välkommen tillbaka i sommar. Kanske kan vi locka ned Järvsömannen till en sittning på verandan...?
