2005 Dauvissat Chablis Grand Cru Les Preuses på Hambergs

Hustrun har fått nytt jobb, och fredagen var den sista på hennes gamla arbetsplats. Vad passar bättre än att fira med en middag på stan? Hambergs besökte vi för ett knappt år sedan, men här blir vi sällan besvikna och återvänder gärna.

Deutz är fortfarande huschampagnen, och serveras i riktigt bra glas med ganska bred midja och smal öppning. Detaljer som andas kvalitet uppskattas - alltför många restauranger slarvar med just champagneglasen har jag en känsla av...

Vi får fundera lite innan vi kan enas. Hustrun är först inne på en rödvinsvänligare fiskrätt, men jag vill ha skaldjursfat... Hon kan dock tänka sig havsabborre med provansalska grönsaker i stället, och därmed är spelfältet tämligen öppet.





En chablis av god kvalitet och med viss mognad borde väl fungera? Caves Jean et Sebastien Dauvissat verkar inte ha hittat till internet, och informationen jag googlar fram i så här i efterhand är lite sparsmakad. De äger dock mark i flera premier cru-lägen och så 0,75 ha i grand cru-läget Les Preuses.

Enligt sommelieren har 2005 Dauvissat Chablis Grand Cru Les Preuses öppnat sig en hel del det sista halvåret. Det märks inte på den inledande sniffen, som jag uppfattar som ganska hård, lite knuten och metallisk. Lite rostfritt stål, sådär. Leksaksbil, säger hustrun. Det hittar dock snabbt formen, och ur glaset kommer en stor, balanserad doft av olika tropiska frukter (ananas, mango, passionsfrukt) parat med citrus och mineraler. Jag plockar också upp en kryddighet i avslutet och en lätt honungston, vilket för mig brukar betyda att fat har varit med i spelet. Enligt uppgift så lagras hälften av vinet på fat, varav 25% nya.

Vinet har tydlig kropp och långt från de slanka, unga, anemiska citrus-/mineralpaket som lite för ofta dyker upp när det dricks chablis på restaurang. Namnet är gångbart på vinlistor, förstås, och lockar mången krögare att servera enkel, generisk chablis. Hustrun var inledningsvis skeptisk till just chablis den här kvällen - kanske just därför. Det har liksom kommit att förknippas med sin enklaste uttrycksform...

Här är hon i alla fall nöjd; även om hon har svårt att identifiera enskilda smaker håller hon med om att det smakar mycket och långt och gott. För mig är just det - att det är svårt att dissikera vinet - ett tecken på hög kvalitet. Komplext och sammansatt - och det räcker ju ganska långt, eller hur?

 Räcker långt gör också Hambergs skaldjursfat extravagant. Gott - och nyttigt! God var också desserten, men kanske inte fult så nyttig. Chokladbakelse med torkad frukt, nötglass och dulce de leche är naturligtvis som gjort för ett gott dessertvin. Jag gav sommelieriet fria händer, och på bordet kom en överraskning.

Australiensisk shiraz/grenache-tawny med drygt 20 år på fat är precis hur gott som helst! Seppeltsfield Para 1989 uppvisar en slags fruktig tawny-karaktär - inte alls så nötdominerat som den "äkta varan" blir. Inslag av muscovadosocker och torkad frukt. Ett fantastiskt trevligt vin!

Vineriet var helt okänt för mig, men förefaller vara stora på området fortified wine; en gren som ju australiensarna sysselsatt sig med länge. Det är inte utan att man blir nyfiken på deras 100-åriga tawny...

Avslutningsvis kommer två glas blint på bordet, tillsammans med notan. Sommelieren utmanar på lite blindbock...!

Hmmm.... Det ena glaset är ett druvdestillat, och det är inte konjak. Det är mycket gott, men lite råare i sitt anslag än en konjak och jag velar mellan armagnac eller riktigt bra spansk brandy (jo, det finns!). Armagnac visar sig stämma, vilket räddar hedern någotsånär när jag går helt vilse på glas två.

Hustrun är helt tagen av doften. Det doftar... det doftar... ? Den gäckande doften får aldrig någon lösning, men visst finns det en del vanilj? Smaken är svårplacerad och jag uppfattar ett russinliknande inslag i eftersmaken - men det är ju inte grappa?! Att det är fatlagrat under relativt lång tid framstår som tydligt, och det brukar ju göra det svårare att separera olika destillat från varandra. Jag provade för inte så länge sedan ett par fatlagrade tequila som lurade mig... hmm. Min gissning blir tequila i brist på bättre, men det visar sig att man prickat en av mina många och stora blinda fläckar - bourbon! Blanton's Original Single Barrel (för det var väl inte Straight from the Barrel?) var en ögonöppnare med en imponerande doft.

Åter lämnar vi Hambergs mycket nöjda; det känns tryggt med en kvalitetsmedveten fisk- och skaldjursbistro i staden som inte slarvar med detaljer och har en dryckeslista med imponerande bredd och djup. Här har många restaurnger i staden mycket att lära!