söndag, november 27, 2011

karlstads bästa sushi och en riktigt skön pommard 2007

Hej vad tiden går... en beredskapsvecka och en veckas kurs i Karlstad och bloggen går på total sparlåga. Nå, ett par korta notiser ska väl orkas med innan arbetsveckan pockar på.

Kursen i Karlstad inbjöd inte till så mycket mat- och vinexkursioner. Den enda restaurang som tilldrog sig mitt intresse visade sig vara stängd för annat än företagsbokningar i november-december. Kanske lika bra det - kan någon överhuvudtaget förstå eller ens förklara deras fullständigt tramsigt prissatta bordeauxer!? Jag menar; Grand-poy-Lacoste (sic!) 2006 för 3500 kr? Eller Phélen-Segur (sic!) 2006 för 3800 kr... Har de tagit sitt inköpspris och tryckt på x10-tangenten på miniräknaren? Trams!

Nå; en kväll tog sig gruppen för att lämna den sorgligt trista hotellrestaurangen på Scandic (som bl a serverade djupfryst sparris till min kollega...) och gick ut på byn. Ett tips ledde oss till Happy Kitchen, som - sitt olyckliga namn till trots - visade sig vara en av de mer genomtänkta och seriösa sushirestaurangerna jag besökt. Deras "svarta" meny såg så här trevlig ut när den kom på bordet:


Friterade maki-rullar, löjrom, guldpenslad tonfisk, hummer, havskräfta, hälleflundra och gravad älg (!) blandades på tallriken. Mycket gott! Och till det en kanna ljummen saké, naturligtvis, som med sina oxiderade svamp/nöt/äppletoner påminde inte så lite om sherry... Gott det med!

En utekväll på sta'n hanns med. Harrys visade sig lite otippat ha ett hyfsat stabilt konjaksutbud. En Grönstedts National hade också den sherryliknande aromer i doften, med torkad frukt, fikonkärnor, rostad mandel och en del rancio, men också lite väl eldig. I smaken kom eldigheten igen. Inte typiskt Grönstedts-söt, vilket räknas till plussidan. Jag noterar att smaken känns mer madeira än sherry, och tror att det det är den torkade frukten och rancion som gör det.


Avslutningskvällen bjuds vi på "finmiddag" på det andra Scandic som Karlstad ståtar med. Deras Café Artist ska ha ett mer seriöst kök och menyn låter ju inte helt fel; carpaccio på hjort följt av grillade (?) anklår... Huvudrätten är dock dessvärre en besvikelse; överbakat, lite torrt och trådigt kött sällskapar med an stabbig klick mos, lite savojkål (?) och några småduttar syrlig bärsås av vilka det skulle behövts betydligt mer för att stå emot.

När jag hör menyn tänker jag instinktivt "pinot noir", men det visar sig att det enda pinotvinet de har naturligtvis är ... chilenskt. Jag kollar flaskan, och det skall ha odlats på hög höjd, står det. Samtidigt hotar etiketten med våldsamma 14,5% alkohol. Det borde naturligtvis ha räckt som varningssignal, men jag ber dem lägga flaskan i kylen en halvtimme så kanske det ordnar sig.

Det gör det inte. Jag blir nästan förbannad; varför odla en druva som uppenbarligen inte presterar i närheten av sin topp under förutsättningarna? En viss hallonartad frukt är det enda försonande draget för den här syltburken, men irritationen kvarstår. Jag vägrar lägga producentens namn på minnet; jag undviker härmed chilensk pinot punkt.

Fortfarande lätt irriterad över uselt vin kommer jag upp till stugan i det inre av Gästrikland. På en julmarknad hittar jag lite otippat filmen Sideways för en tjuga, och pinotvibbarna känns plötsligt bättre. Kvällen får därmed avslutas med ett vin som återupprättar druvans skamfilade stolthet.


En generisk Pommard, relativt ung, från ett medelgott år och en stor producent - borde kanske inte slå i topp på skalan? Om det är tilfället där i mörkret i stugan, med saffransdoften från lussekattsbaket fortfarande tydlig och brasans stillsamma knäppande i vedspisen, eller min pinotbesvikelse i Karlstad som gör det - men det här är spot on! Doften är ren, fokuserad med tydligt fruktiga hallon/jordgubbsdrag och en del kryddighet och lite citrus... Jag kommer på mig själv med att tänka på nejlikespäckade apelsiner - kanske julen är på ingång trots allt?! I smaken får rödfruktigheten sällskap av kryddor och pomeransskal - förvånansvärt moget. Efterhand kommer en del söta körsbärstoner i såväl doft som smak. Inga köttiga eller läderartade aromer någonstans; det här är i den lite lättare skolan, åtminstone doftmässigt. Bra syra och viss, välgörande strävhet.

Ett helt otroligt gott vin, såväl till maten som till lördagsmyset i soffan efteråt. Ibland stöter man på termen "lättgillat" eller "lättdrucket". Ofta används den nedvärderande om viner som egentligen är slätstrukna och menlösa och vad man normalt avser är "svårt att ogilla", vilket är något helt annat. Det här är i min mening ett lättgillat vin; fullt av karaktär, ganska syrligt men ändå lite insmickrande. Hustrun ber om påfyllning då och då. Ett gott tecken...

1 kommentar:

Korkdragaren sa...

Deras vinlista är fantastiskt kul läsning, ren lyteskomik.