1978 chateau leoville las cases

Chateau Léoville-las-Cases är nog den super-second jag provat flest årgångar av, och det är ett vin jag verkligen, verkligen gillar... Naturligtvis utanför min price-range för att nå någon slags regelbundenhet, men tillräckligt vanligt för att jag haft förmånen att korsa dess väg några gånger.

Under midsommarhelgens firande med goda vänner i stugan vill jag avrunda midsommardagen med något speciellt. Barnen ser en film och är underhållna en god stund, och vi tar fram ett par ostar och en las-Cases 1978 från auktionen för några veckor sedan. Min förhoppning är att få bjuda några vänner på insikter om mogna viner och en chans att förklara lite av min vurm för... tja, hela vingrejen, liksom.

Det funkar hyfsat, men är ingen succé. Och jag får erkänna att det är nog en av de svagare las-Cases jag provat. Doeften är korrekt och egentligen det mest tilltalande med vinet; ganska stor, tydligt mogen med inslag av läder och tobak, jord, svamp. "Kinakrog!?" förslår hustrun, och visst finns där något av den lite söta, mättade doften där. Eller är det soja...?

I munnen kommer det fram ett lätt stick av röda vinbär som för mig signalerar ett vin i utförsbacke. Det har börjat sin bana mot att torka ut, men har fortfarande en bit kvar. Vinmannen har provat vinet fyra gånger, och håller med om att det börjat vara väl moget, men att det också varit viss flaskvariation.

Vinet var inte helt klart, och jag funderar på hur mycket de senaste veckornas transporter kan ha påverkat helheten? Jag låter min andra flaska vila till sig i vinrummet här hemma i tryggt förvar till höstens viltstekar..

1990 chateau beychevelle

Hustrun verkar lite avunsjuk på mina köttorgier och beställer en stadig biff, bea och ett bra rödvin till kvällen. Med risk för att det ska kännas tjatigt hittar jag några fina, välmarmorerade amerikanska (!) ryggbiffar i ICA-disken. Och vad ska man ta till när regnet faller? Varför inte... ja, varför inte ta ett ryck bland de senaste auktionsfynden?

Chateu Beychevelle är ett blott 4e cru-slott i St Julien. Värd bättre, kan tyckas, och prissätts nog som sådan också. Uppgifterna om druvplantering varierar, men ligger i häradet 60% CS, 30% Mt, 7% CF och 3 % PV. Typ. Senare årgångar verkar ha gått mer mot nästan 50-50 CS-MT med en hint CF.

Flaskan är i utmärkt kondition. Den får en halvtimmes luftning i karaff och är fullständigt drickfärdig vid första sniffen. "Tjena Brunte!" utbrister hustrun när näsan närmar sig Riedelkupan. Sedan smakar hon och konstaterar snabbt: "Väldigt, väldigt bra!". Van vid att mina unkna bordeauxer inte alltid faller henne på läppen blir jag positivt överraskad.

Doften har ett tydligt stalligt inslag, men inte lika funkig som en del Gruaud-Larose jag provat. Trä, ceder, tobak, multna löv, läder, svarta vinbär och en lagom murrig jordighet och mognad... komplex, skolboksmässig och inbjudande doft för en frankofil nörd som undertecknad!

I munnen är det överraskande slankt och med bra längd och syra utan att vara överväldigande. Tanninerna är inte särskilt bråkiga. Jag noterar "fokuserad" i blocket som ett försök att fånga den där känslan när allt är på plats. Tobak, mörk frukt och stall i kristall... Mognaden är exemplarisk; jag har svårt att tro att det kan bli mycket bättre än så här. På minussidan kan möjligen noteras att det är i slankaste laget. Lite mer oumph hade man väl kunnat vänta sig av en 1990?

Vi struntar i alla diskussioner om prisvärde i kväll. Självklart skulle jag hellre betala 200 kr för att få dricka sådant här vin, men det tycks inte gå. Då får man någon gång ibland ge efter för suget... Rasande gott, och i bästa sällskap med maten!

grill, bled vs grill, sthlm

Jag får lite hastigt bege mig till Slovenien på uppdrag åt en statlig myndighet. Det låter kanske glamoröst och spännande, men myndigheten sysslar inte med underrättelsetjänst och det är ingen superskurk som ska stoppas. Ett EU-projekt där myndigheten är en huvudaktör behövde närvaro på plats och något hade klickat i planeringen.

Att få fyra dagars avbrott från vardagen, en hotellvistelse i undersköna Bled och som motprestation hålla en 30-minuterspresentation och coacha deltagarna i en övning kändes som en fair deal, och jag var inte så svårövertalad...

Sista kvällen är det avslutningsmiddag. Maten dittills har varit bulkmat av buffékaraktär; verkligen inget att skriva hem om. Det lokala vinet kommer i literflaskor med kapsyl och serveras vid ca 10 grader. Etiketten ståtar med "Cabernet Sauvignon" och med den bästa vilja i världen går det att hitta gemensamma nämnare med druvan ifråga...

Så det är med viss förväntan jag kliver in på det fyrstjärniga Best Western-hotellets egen restaurang, med linnedukar, snygga glas och vad som förefaller vara en ambition... Förrättsrisotton ger mig dock onda aningar. Kombinationen ingefära-svamp-rökt ankbröst låter i alla fall spännande, men in kommer en blek anrättning av ingefärsdoftande skolmatsalsris, nödtorftigt bunden med någon slags ost som varken var parmesan eller ens parmesanliknande. Och av svamp och ankbröst: inte ett spår.

Fel...

Nå, men hur fel kan man gå med en köttbit, sparris, hollandaise och någon slags pasta med färskost? Väldigt, väldigt fel, skulle det visa sig. Att servera sparris så träig i rotändan att den knastrade och sprack upp i långa spetsiga trådar i munnen borde vara nog för vilken kosk som helst med självaktning att begära förtida pension. Som att äta en glasfiberpinne.

Och köttet var en sorglig biffliknande historia, helt genomstekt och segt bortom beskrivning. Och min förhoppning om att det kanske skulle serveras bättre vin grusades snabbt. Kom igen; Italien är inte många mil bort och ändå dessa könlösa bulkviner!?

När jag landade på Arlanda haffade jag en taxi och kastade mig iväg till ledningsgruppens sommaravslutning. Passande nog skulle den intas på restaurang Grill på Drottninggatan; två Grill dagarna efter varandra alltså!

Jag börjar med grillad sparris med tryffelhollandaise. Sparrisen är grillad till perfektion (förkokad?) med en fast men inte hård kärna som ger lagom al dente-känsla. Såsen är god men nästan lite för citrusfrisk vilket skymmer tryffeln. Gott hursomhelst!

Rätt!

En entrécôte från Hälsingestintan blir huvudrättsvalet; hängmörad förstås. Medium rare, och med klassiska tillbehör. Skillnaden mot kvällen innan är - naturligtvis - total. Köttet är perfekt stekt och lättuggat utan att bli menlöst smältande. Lysande!

Och missförstå mig rätt här; jag inser naturligtvis att det är skillnad i råvaror, förutsättningar etc. Men att inte göra det bästa av de förutsättningar man har är slarv och okunskap! Här finns en utvecklingspotential i Slovenien...

Vin, då? Jo, jag fick nöjet att välja vin till sällskapet, och då de flesta gick på ganska tunga kötträtter fick det bli ung, sträv bordeaux.

2008 Ch de Reignac var nästan onödigt sträv vid entrén, och jag bad sommelieren lufta den med lite dubbelkaraffering, vilket hon gärna gjorde. Därefter visade den sig från sin bästa sida; naturligtvis fortfarande ung och sträv men med bra fruktighet, längd och balans. Inga sötkladdiga tendenser eller smörkolatoner som jag är (över)känslig för. Bra, ung bordeaux, helt enkelt - inte det sämsta till en köttbit!

Vinet går att beställa för 169 kr, vilket känns helt rimligt...