lilla vinauktionen

- Varför är det så många som handlar på vinauktion? undrar Vinmannen retoriskt. Vi sitter ganska långt bak i salen i Auktionsverkets lokaler ute i Frihamnen, och väntar medan rader av singelflaskor Mouton-Rotschild 1983 passerar revy.

- Tjaa... börjar jag trevande, men avbryts.

- Och från så svaga årgångar?! Många av de här vinerna går ju att köpa billigare på annat håll!

- Nu är väl inte 1983 så tokigt...

- Nej, men det går alltid en del skräp på tok för dyrt här!

Jag svär lite senare över ett missat klipp när jag får motbud "i slaget", som auktionsförrättaren hävdar. Aldrig; flera tiondelar efter! är jag beredd att ropa. Jag slår ut med armarna i förvåning och ser mig omkring efter en domare att vädja till.

Det finns en del att tänka på här. Vinmannen har visserligen fördelen av att arbeta med vin, ha tid och möjlighet att följa prisutvecklingen, kunskap om olika vinförsäljare i Europa och en egen importfirma i ryggen... En del av intresset för auktionerna går säkert att tillmäta lättjan. Det är förhållandevis enkelt att handla på Auktionsverket, och du får med dig flaskorna direkt hem. Ingen långsam väntan på något distributionsföretag. Och inte lika omständligt som Vinmannens affärer.

Framme vid bourgognen rycker jag plötsligt till mig en okänd Côte-de-Beaune 1970 som ser ut att gå alldeles för billigt. Ha!

Och när vi närmar oss portvinet är jag färdig med en teori.

- Det handlar nog helt enkelt om det här... säger jag och visar ut mot lokalen. Atmosfären, spänningen... jakten! Det kanske går att göra bättre affärer någon annanstans, men tillfredsställelsen av att ha snutit en pava anständig bordeaux för några hundralappar under inropspris får man inte på köpet då. Och spänningen när man har det ledande budet och auktionsförrättaren alldeles för långsamt räknar till tre är svår att värdera i kronor...

- Du har förstås rätt; jag har själv gjort samma reflektion... svarar Vinmannen och rycker på axlarna.

Det finns inte så mycket att tillägga. Trots allt sitter vi ju där själva. Sedan släpper vi frågan och kastar oss in i ett hejdlöst roligt portvinsrally där vi tävlar om att dra snabbast på Fonsecor och Taylor om vartannat. Någon flaska trillar in i korgen vartefter...

Två sauternes, tre röd bordeaux, en röd bourgogne och två portvin blir facit efter fem timmars kvalificerad underhållning. Visserligen kostade eftermiddagen några tusen, men jag har också åtta sköna tillfällen att se fram emot under det kommande året eller två. Och nästa vecka kommer ju skatteåterbäringen!

[Disclaimer: ovanstående är inte en ordagrann återgivning av ett verkligt samtal utan en med konstnärlig frihet tolkad situation och försök att förmedla en känsla...!]

2005 gigondas domaine santa duc

Jag var tvungen att gå tillbaka rätt långt i mina noteringar för att hitta när jag senast drack det här vinet. Årgång 2004 passerade ett par gånger under 2008 och 2009, men 2005:an har visst inte smakats - eller åtminstone inte bloggats. Jag hittar en notering från oktober 2007 att jag bytte en defekt Ch Belgrave -95 mot två Santa Duc Gigondas på SB - kan jag verkligen ha glömt dem sedan dess? Nåväl, det är väl poängen med en egen vinkällare; att kunna komma hem glad i hågen, fri från helgens beredskapstjänst och med skäl att fira lite - och hitta ett spännande vin att korka upp till snabbfixade lammracks och latmans-färdigrostade-rot/grönsaker från saluhallen...!?

Vissa viner och producenter har man en särskild kärlek till. Domaine Santa Duc hör till dem. Storyn har jag skrivit om tidigare här, men i korthet går det ut på att jag köpte det i England för första gången, då min blivande hustru arbetade där under en period. Trots att vi var skilda åt för det mesta hade vi båda två en väldigt bra tillvaro det dryga året; resorna med RyanAir var billiga och de helger vi sågs tog vi igen allt vi missade däremellan... Så, med den x-factorn väl synlig provas ett vin som alltså legat i vinrummet sedan hösten 2007.

Doften är förvånansvärt murrig och "dov" - men absolut ren! Det är väl här den relativa mognaden avslöjar sig, tänker jag. Efterhand stiger fruktaromerna fram; mörka, sura körsbär samsas med blåa bär (björnbär?). Förvånansvärt syrlig doft! F&V gjorde nyligen kopplingen mellan Grenache och Toscana, och jag förstår vad de far efter... Under alltihopa finns en resonansbotten av "torra" kryddor, trä och läder.

Smaken är syrlig, balanserad och lång. Bra struktur och eftergreppet på tungan - ja i hela munhålan! - är riktigt fint. Frukten är inte lika framträdande i smak som i doft, och drar mer åt röda än blåa bär. Mognadsaromerna gör sig påmina, men kliver inte riktigt fram utan vinkar lite försiktigt från kulissen: "Hallå, vi är här... vi är på gång!"

Det är ett gott vin, men samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att ha stött på det i en mellanfas. Det är inte ungt och fruktigt, inte heller riktigt moget och finessrikt. Struktur har det dock så att det räcker, vilket torde innebära att nästa flaska får vänta ett par år...

2004 chateau bouscassé

Tredje kvällen i rad då middagen äts ute på terrassen - och då är vi inte ens i mitten av maj. Vilken vår! Terrassviner till vardagens inte alltför heta men goda chili - då ropas det inte efter finstämd bourgogne eller nyansrik, mognande bordeuax. Något rustikt, men gott, alltså. Hur står det till med Bouscassé 2004 - det var ett tag sedan sist...?

Jovars! Det känns fortfarande ungt, även om primärfrukten satt sig och doften känns mer komplex och sammansatt än för drygt två år sedan. Mognadstoner av läder och tobak samsas nu med ett lätt eldigt/volatilt drag som känns igen från den Bouscassé VV 2001 som Korkdragaren bjöd på häromsistens. Samtidigt är mörka frukter (mest plommon?) närvarande i allra högsta grad. En intressant, samtidigt tung och frisk, doft!

I munnen är det omedelbart tydligt att det är seriöst bygge. Tanninstrukturen är extremt påtaglig för ett hundrakronorsvin. Smaken rör sig kring en svårdefinierad plommon/svartvinbärskärna i mitten, insvept i en tobakspung i läder... Syran och tanninerna river och sliter ordentligt och gör det här till ett fortfarande ganska vresigt vin. Det är gott och intressant, men jag förstår att det är lite acquired taste över det. Hustrun är lite avvaktande inledningsvis, men lite senare under kvällen kommer ett spontant "Vinet tar sig, förresten!"

Sammanfattningsvis kan man säga att det är ett vin som levererar riktigt bra, men som samtidigt inte känns helt balanserat. Det känns som om mognaden hunnit mycket längre med frukten än med tanninerna, om ni fattar... Jag kommer på mig själv med att likna vinet vid en gammal anarkist (eller annan, stridbar politisk uppfattning of your choice); det har behållit ungdomens lite endimensionella, arga syn på tillvaron trots att kroppen har mognat...

Och precis som att människor som inte utvecklat sin syn på tillvaron och sina värderingar sedan 18-årsdagen kan bli ganska ointressanta så finns det en varningsflagg här. Om det fortsätter så här kommer jag om ett par år att sitta med några flaskor sursträvt vin där all komplexitet och alla nyanser i doften förloras i den brutala munkänslan. Jag får nog bara lukta på resterande flaskor...