kalas hos vinmannen

Kalas hos Vinmannen är en särskild upplevelse. Hans mångfaldsbetonade bekantskapskrets av vinnördar, Gävles krogelit och diverse sköna existenser i övrigt gör bjudningarna till tämligen speciella företeelser. Som att vinnördarna är bjudna till kl 18; övriga till kl 19...

För oss som dyker upp tidigt väntar ett prov - eller ska vi säga en prövning...? Fem glas på bordet; fem röda viner. Reglerna var glasklara: varje vin kunde som mest ge 15 p. Urspungsland, dominerande druvsort, producent, årgång, årgång +/- 5år och juridisk klass skulle bedömas. Som mest kunde vi få 75 p och kvalgränsen för godkänt rimliga 15p... Då väntade pris i form av cigarr av bästa märke; en ovanlig vintageutgåva. Straffet - om vi fick 14 p eller lägre - var en shot slivovics från en flaska som hittades - öppnad - i ett övergivet skåp för flera år sedan... Allt detta under stark tidspress, och det var lagets samlade resultat som skulle bedömas. Mycket stod alltså på spel!

Glas 1 - Jag får en mintassociation direkt i doften, men är i övrigt tämligen lost. Det är inte min hemmaarena i alla fall... Jag slåss ett tag för Australien, men andra vandrar runt i Spanien där gissningen till slut blir en Ribera del Duero, om jag minns rätt.
FACIT: 1997 Glaetzer Barossa Valley "The Bishop" Shiraz
- Jag sa ju Australien!!!

Glas 2 - Nu är vi på hemmaplan; visst är vi i Bordeaux? Cabdominerat, och moget är det. Vi famlar en stund; det är inte Pauillac, väl? Knappast Margaux? St Julien....? Så ser jag ljuset och hojtar St Estephe! Av farten följer Cos d'Estournel, 2eme cru, och jag tror vi gissade på någon 70-talsårgång.
FACIT: 1975 Chateau Montrose, St Estephe 2eme cru
- Så nära att man får vara nöjd, typ...!

Glas 3 - Mera bordeaux, och nu vill jag ha oss i Pauillac. Underbar doft med blyerts och ceder och tobak och allt. Vinet är jättefint men dock inte stort; ingen premier cru-varning... Jag kommer inte ihåg vad vi gissade på till slut, men tror att vi landade på 3-4 cru Pauillac och 80-tal...
FACIT: 1983 Chateau Leoville-las-Cases, St Julien 2eme cru
- Se där... Kunde varit ännu bättre, men lysande gott!

Glas 4 - Unken, källartonad doft slår emot först såpass att jag ryggar. Det vädras bort efterhand, men ett moget vin som kanske inte helt står på sin topp; kanske med lite oxidativa drag... Vi chansar vilt och friskt. Chateau Musar, lurar jag på - länge sedan jag provade en, dock. Till slut börjar doften hitta formen och vi leds allt mer tillbaka till Bordeaux. Det lite funkiga, unkna dragen får oss att dra till med en Gruaud-Larose från 60-talet.
FACIT: 1976 Chateau Ducru-Beaucaillou, St Julien 2eme cru
- Tredje tvåan för kvällen, men den här var inte på topp just nu som en del andra 76:or vi provat...

Glas 5 - What the f***...!? Doften som står som en kvast ur glaset innehåller fler nyanser av tjära än den normala Islay-whiskyn. Det är rökigt, fruktigt, blaffigt och tämligen onyanserat. Något ungt vin av någon garagiste i Rhône? Smaken är högst knepig, och jag frågar Vinmannen om syran kan vara artificell; den kommer som ett efterfräs på tungan och har inget med vinet i sig att göra... Mycket märkligt, och inte helt angenämnt. Jag gillar det inte. Under stark tidspress slänger vi ändå ur oss något om Rhône och korsar fingrarna.
FACIT: Georgiskt vin från Winery Khareba. Druva okänd. Inget att leta efter...
- Borde anat en slamkrypare, och dessutom att ingen fransman vid sina sinnens fulla skulle släppa ifrån sig något så styggt!



Summa sumarum landade vi inte mer än 14 poäng, och fick därmed dricka en shot av mitt livs - som det skulle visa sig - godaste slivovic! Det tävlar i en ganska tunn kategori, det medges, men allt som inte smakar plommondiesel måste ses positivt...!

Sedan följde champagner...

...middag på lånkokta oxkinder, smältande möra (var det Gävles bästa, Matildas, som låg bakom?)...

...lite mer rött (det här lurade upp mig på läktaren igen; inga typiska chateauneufdrag enligt min bok)...

...vintage port till en ostbuffé värdig vilken trestjärna som helst...

...cocktails (en självklarhet på Vinmannens kalas; och ett av få ställen där man får sin cosmo med skumkrona!)...

...för att avsluta med en trevlig cognac!

Som vanligt en smått storslagen tillställning; trots att jag vek ned mig och tog sista tåget söderut på kvällen i stället för att vaka in gryningen med en gingrogg!

Skål!

2001 hermitage la chapelle, jaboulet

Vissa investeringar man gör framstår ju mindre listiga över tid. Jag noterade för en tid sedan att det "reades ut" gamla årgångar av Jaboulets klassiska Hermitage "La Chapelle"... Ett vin som nått legendariska höjder vissa årgångar men som också ifrågasatts ibland. Att - likt mig - betala 726 kr för det här vinet i augusti 2006 framstår ju som halvsmart jämfört med de 599 kr man vill ha idag...

Hur som helst; efter en osedvanligt tuff vecka blev det sen middag med ankrillette, fasanpaté, cornichons, gott bröd, charkuterier, inläggningar och ostar. Och varför då inte ett gott vin till?

För visst är det ett gott vin! Det har mognad, friskhet och fräschör i doften samtidigt - bra start! Lädertoner över mörka plommon och örter... I munnen är det friskt, medelfylligt, hyfsad syra och god tanninuppslutning i svansen. Eftersmaken är kanske det bästa med hela vinet; lång, nyanserad och skiftande ger den utrymme för utdragen njutning... Bra grejer, inget dussinvin.

Det är bara det att... 726 spänn! För fyra och ett halvt år sedan; kanske 8-900 idag! Det här vinet saknar minst en wow-faktor för att nå dit, kanske två. Tveksamt om ens dagens prislapp är motiverad. Jag får gå på lite Syrah-forskning i källaren och hitta referenser, för jag förstår ingenting just nu...

blandat från solsemestern...

En vecka på Gran Canaria i mer än behagliga temperaturer, sol och avkoppling är vad en vintertrött svensk familj behöver... Vi har visserligen besökt ön tidigare, men det är några år sedan och vi förlägger tillvaron på sydvästra sidan i stället för sydöstra som då. Rekommenderas. En riktigt bra vecka, där vi varit aktiva och passiva i olika omfattning men inte på något sätt fastnat i hotellet och poolområdet, utan tagit oss ut och omkring både kortare och längre...

Stora vin- och matupplevelser är det dock lite svårare med. Fokus på övriga familjen ligger på andra saker, men jag försöker hitta öppningar där jag kan...!

Vi gillar inte all inclusive-trenden och har non-inclusive i stället. Varje morgon dukar vi upp en liten men god frukost på balkongen med utsikt över Atlantens vågskvalp. Vinsten jämfört med de som sitter i hotellets betongbunker till matsal och stojar med hundra andra är total. Ett par kvällar äter vi middag på balkongen också. Matbordet är litet men det funkar på tre.

Hämtpizza är naturligtvis enkelt och bekvämt, och lokala SPAR-butikens mest exklusiva vin får följa med. Viña Albalis Gran Reserva de Familia 1998 har fått guldmedalj i någon tysk tävling 2006, ståtas det med på etiketten. Nu är det dock i utförsbacke. Åtminstone den här buteljen, som kanske stått misstänkt länge i butikens mindre vinlagringslämpliga miljö. Mogen doft och bra balans, men en rödvinbärssyrlighet börjar göra sig påmind på ett mindre angenämnt sett.

En klassisk Banana-split på ett riktigt bra och fortfarande humant prissatt kafé/konditori strax väst om Maspalomas sanddyner var en lisa för gom och själ en varm eftermiddag efter kamelritt...

En halvflaska Pol Roger NV, inköpt på SB i Ockelbo i somras, mellanlagrad under hösten i torpet i Åmot, hemförd innan jul och nedpackad i semesterbagaget anjöts väl kyld under parasoll på Playa del Amadores. Det är alldeles uppenbart att tillfället ibland gör halva jobbet; det här var - just där, just då - magiskt gott!

På uteätarställen var vinlistorna sorgligt enahanda. Bara spanska viner och mest rioja av enklare kvalitet. En Torres Gran Coronas 2006 med huvudsaklig druva CS var därför ett välkommet avbrott till en hemlagad carbonara. Resans bästa röda vin, med tydlig och god cabernetprägel men ändå något av den spanska värmen i sig.

Sista kvällen går vi på vad vi hoppas är den finaste restaurangen inom räckhåll; Amadores Beach Club lockade med en meny som höjde sig avsevärt över genomsnittet... Genomförandet svajade dock, i så väl service som matlagning. Hummern med mangosås ser snygg ut, men vad de gjort med det stackars skaldjuret för att få det så vattnigt och hopkrympt övergår mitt förstånd... Antagligen var bara hummertanken mitt i salen en dekoration och det som i själva verket låg på tallrikarna var nog djupfrysta killar från SPAR. Så var det nog. Vinlistan hade flera champagner (bl a Dom Perignon och Cristal) men fortfarande inga franska vita. Och jag som spetsat in mig på chablis! Den chilenska chardonnay vi drack var korrekt men inget att blogga om.

Sammanfattningsvis en fantastisk vecka för kropp och själ, om än något begränsad för gom och strupe...!