fyra årgångar quinta do noval nacional, m.m. ...

Tja, alltså... var börjar man? Den som i likhet med mig har en fäbless för mogen port har sannolikt också delat den våta drömmen om en äldre årgång Quinta do Noval Nacional. Den vingårdsbetecknade varianten som enligt uppgift pressas av oympade phylloxeraresistenta stockar. Som det produceras 2-300 lådor av de år som deklareras. Vars årgång 1997 finns på SB just nu för 9368 kr.

Att vid ett och samma tillfälle få prova inte mindre än fyra årgångar av denna legendar, tillsammans med några andra minnesvärda referenser känns nästan ofattbart. Den här provningen är det inte många i landet som kan matcha. Någonsin.


Genom Vinmannens kontakter med den klurige vinentusiasten Järvsömannen gjordes det hela möjligt för min egen del. Vi har mötts et par gånger vid av Vinmannen arrangerade provningar och middagar i Gävle, och det är svårt att inte charmas av Järsvömannens egensinnighet, poetiska ådra, inspirerande berättarkonst och oomtvistliga kunskapsmängd och erfarenhet. Sedan 70-talet har han handlat, samlat och lagrat vin från huvudsakligen klassiska områden: Champagne, Sauternes, Bordeaux, Bourgogne, Madeira... och så Douro.

Just Madeira är väl något av hans specialitet, och många deltagare vid den här provningen minns med vördnad en sittning med några hundråriga madieror för ett par, tre år sedan. Själv stiftade jag bekantskap med en 1870 Solera Bual i somras tack vare samme mans källare.

Vi är 14 vinnördar av olika urspung som samlas i annexet till Oxenstiernska Malmgården på Historiska muséets bakgård - en passande inramning! Som aperitif serveras dock inget portvin, men väl en mogen portugis. En Colares Chitas Tinto Viejo från 1974, inköpt på systemet sent 70-tal var mycket mogen, med hög syra, röd frukt och läder. Bra struktur och strävhet fortfarande, och tveklöst ett mycket lagringsdugligt vin som dock sett sina allra bästa dar...

Övriga flaskor serverades i Riedelglasen i en av Järvsömannen förbestämd ordning. Flaskorna dekanterades ett par, tre timmar i förväg. Totalt sju glas. Framför mig anar jag att jag mina största portvinsupplevelser hittills väntar. Djupt andetag. Here goes!

Glas 1 - port 30-tal?

Första glaset är en mystery port av helt okänt ursprung och ålder; flaskan längst till höger på första bilden. Buteljen är gammal, typsnittet diskuteras och - inte minst - vinet analyseras. Färgen är klart ljusast av alla med en genomskinlig tegelröd nyans. Doften är ganska stor, präglad av ålder med viss medicinalton och efterhand träiga, läderartade inslag. Inte mycket till frukt. Smakmässigt lite kortare men ändå trevlig och balanserad, om man tål att dricka vin på i utförslutet... Det spekuleras en del om tawny/colheita, eller bara riktigt gammal, enklare, icke årgångsbetecknad bruksport. Någon föreslår att det kan vara annat starkvin än port - men etiketten tyder ju ändå på det senare. Vi når konsensus kring enkel port från 30-tal, och är en erfarenhet rikare.

Glas 2 - Croft 1960

Nästa glas kommer också från en mystisk flaska, helt etikettslös. Den har dock på olika vägar lyckats fastställas till en Croft 1960, och är med som referens. Doften är mindre än glas 1, med mer frukt som plommonm,armelad och inslag av lakrits och efterhand även mörk apelsinchoklad (romerska bågar). I munnen är det ganska lätt, bra sötma men relativt låg syra. Kanske inte den bästa balansen, men ändå trevligt och bra!

Glas 3 - QdN 1963

I tredje glaset känns det som att vi kliver upp ett snäpp. Quinta do Novals standard-vintage från goda året 1963 har en mer komplex och större doft. Trevligt sniffvin! Överlag ett ambitiösare bygge med tydlig syra, bra struktur och bra längd. En Englandsbuteljering som jag gärna hade haft några flaskor liggande hemma av!

Glas 4 - QdN Nacional 1980

Om vi klev upp ett snäpp till glas 3 var det ytterligare ett par till det här. Minst. Jösses - vilken doft! Helt annorlunda jämfört med de första glasen, mycket komplex och faktiskt drag av röda frukter snarare än de blå jag brukar hitta. Men det är i smaken skillnaden ändå blir tydligast. En oerhörd intensitet, nästan eldighet, med röda, hårda karameller, söta körsbär, otrolig längd, kompakt, visköst...

Glas 5 - QdN Nacional 1982

Det här glasets doft var inledningsvis lite blygare än sin granne till vänster. Efterhand vecklade dock en fruktig, stor, fräsch doft ut sig, som gav intryck av att vara mer äntvå år yngre än 80:an. I munnen: "oj, oj, oj...." (citat från mina noteringar). Det blir för mig nästan fånigt att försöka dissikera perfektion. Om jag utöver ovanstående utrop också noterade "viskös balans! kraft elegans" och dessutom i ett anfall av Broadbentsk iver klottrar ***** längst ned på papperet så inses lätt att det här var något alldeles, alldeles extra. En dimensionsdörr. Har man en gång passerat blir livet sig inte likt.

Framför allt elegansen var så oerhört påtaglig, och med tanke på möjlig vidare utveckling och att den ligger förhållandevis lågt i pris på marknaden så är det här kanske ett vin man någon gång i sitt liv kan få hoppas på att återse.

Glas 6 - QdN Nacional 1983

I 83:an hittade jag ett släktskap med 80:an. Jag upplevde även det här vinet som lite eldigare, intensivare, med stor, lättillgänglig doft och frisk smak av körsbär. Fantastiskt gott, naturligtvis, men en känsla av att redan nu stå ganska nära sin mognadstopp. Järvsömannen förklarade att många upplevt att Nacionals viner på 70- och 80-talet fick en lättare, elegantare karaktär - kanske också mer snabbmognande? Hade den inte haft oturen att komma efter den magiska 82:an hade den varit lysande...

- paus -

Så här långt allt väl. Men nu vill jag att ni sitter ner, nattar barnen och spänner fast er. För nu blir det åka av...

Glas 7 - QdN Nacional 40-tal, troligen 1947

Hand upp alla ni som druckit viner omkorkade av Whitwhams? En numera uppköpt och upphörd firma med starka kvalitetskrav som reste runt och omkorkade viner på slott och herresäten runt om i England i alla fall en bit in på 90-talet. Den här buteljen passerade deras skrutinösa händer i april 1994...

På buteljens baksida finns också en etikett: "From the Van Zeller Family Private Collection". Van Zellers var ättlingar till Silval som tog över Quinta do Noval i slutet av 1800-talet och så småningom avyttrade till AXA-koncernen 1993. Tydligen fördes en del av deras privata lager till England och såldes där. Via Whitwhams har det hamnat hos FRW och sedan i Järvsö. Outgrundliga äro vinets vägar... Vinet uppgavs av Whitwhams vara "från 40-talet", vilket är en uppgift från ägaren som naturligtvis inte går att styrka men heller inte finns direkta skäl att motsäga. Om det omkorkades för 16 år sedan bör det ha varit kanske 40-50 år då. Låter rimligt.


Nå, hur är det då? Jo, det skall jag tala om för er, att det är här regnbågen slutar och skalor inte räcker till. Det är här klockorna stannar och änglarna trumpetar. Det är här sjunde inseglet brister och förklaringen och uppenbarelsen kommer över oss...

Trots att doften inledningsvis är lite blyg (!) så växer det här vinet till en gigant - nej; ett monument! - under kvällen. En otroligt lång smak, helt utan slut; choklad, mörk torkad fikonfrukt, sötma och balans och perfektion... "OTROLIG LÄNGD! KLART BÄST!" står med versaler i mina noteringar. Utan tvekan mitt bästa portvin någonsin och antagligen ett av mina bästa viner totalt sett. En i det närmaste religiös upplevelse.

Vi letar referenser och hittar att Broadbent bara provat årgång 1947 av de tre år på fyrtiotalet som deklarerades av QdNN. Om 47:an skriver han "remarkably youthful in the early 1970s: rich and rounded, one of the best 47's. Alas, not tasted since. Should be magnificent ***** "

Om det var 47:an i våra glas kan jag bara instämma och konstatera att Braodbent har rätt - magnificense in a glass!

Stort tack till Järvsömannen att jag var en av dem som fick vara med och dela den här uppelvelsen!

2000 corton grand cru, louis latour, på pontus!

Fredagkväll = bordeaux med grabbgäng. Lördagkväll = mysmiddag på tu man hand med hustrun; helgen kunde ha varit sämre...! Vi kvitterade ut och slog ihop ett par fyrtioårspresenter, och vips hade vi en kväll på en bättre restaurang i Stockholm med hotellövernattning och barnvakt!

Av flera skäl landade valet på Pontus! som jag aldrig tidigare besökt. Jag har dock hört och läst mycket gott om såväl maten som vinlistan och sommelieriet, och vi blev inte besvikna.

Presentkortet innebar en tvårättersmeny med fördrink, vilket vi kände skulle bli alldeles lagom. Visst är avsmakningsmenyer trevliga, men samtidigt tar de ju bort lite fokus från samtalet och umgänget. Jag minns inte var jag läste den reflektionen först (antagligen i Gourmet...), men flerrättersmenyerna spås en tillbakagång just för att man vill prata om annat än det som hela tiden kommer på tallriken. Kanske det...

Vi inledde med korv på tupp och vit tryffel, ostronskivling och polenta. Snyggt och riktigt, riktigt gott. Ganska "jordnära", homogena smaker med en alldeles lagom accent av tryffel som spetsade till hela anrättningen.

Varmrätten blev rådjursstek med jordärtskockscréme, rågfriterad shiitake, kvittenmarmelad serverad med gryta med kryddiga rådjursköttbullar (i bakgrunden). Det skall erkännas att portionen såg löjligt liten ut först, men grytan till gjorde hela skillnaden och vi blev rejält mätta och nöjda. Även här klassiska smaker utan spret och - undantaget de lite alltför kryddstarka köttbullarna i grytan - dessutom extremt vinvänligt. Jordärtskockscrémen skulle jag vilja ha recptet på - to die for!

Så, vad dricker man till det här? Tja, snart sagt vad rött som helst med lite mognad och syra hade nog funkat. Välj ditt favoritvin från gamla välden så hade det nog gått bra...

Med tanke på bordeaux-bonanzan kvällen innan kändes det som ett läge för bourgogne. Tupp, tryffel, rådjur, jordärtskockor... borde inte gå vilse där, va? Jag fick dock argumentera lite för min sak först med den första sommelieren som ville få in mig på barbera, men stod på mig och bad om en Drouhin Romanée-St-Vivant från 1995. Tyvärr visade den sig slut, och Mario Moroni ryckte in och erbjöd en dyrare ersättare för samma pris, alternativt en Corton Grand Cru 2000 från Domaine Louis Latour som han trodde egentligen skulle passa ännu bättre. Så fick det bli.

Vinet var ljuvligt, och tilltalade både hustrun och mig extremt väl. Stora bourgognekupor, kryddiga dofter av solmogna jordgubbar och hallon, köttiga inslag och ett mognande drag av läder. Jämförelser som "sensuellt" och andra svepande generaliseringar tycker jag ofta blir ganska innehållslösa. Låt oss bara nöja oss med att konstatera att bordeaux passade utmärkt kvällen innan, men att för den här kvällen med hustrun var bourgogne alldeles rätt...!

fyra årtionden i bordeaux...

En fredagskväll samlas en bunt vinnördar av olika slag hemma hos Vintresserad i Täby. Inbjudan - "Fyra årtionden i Bordeaux!" - var så lockande att även en allt bekvämare och vid det här laget tämligen luttrad vinnörd som undertecknad fann det lätt att ställa bilen på jobbet och leta sig ut i novemberkvällens mörker.

Förutom att vinerna från mitt absoluta favoritdistrikt naturligtvis utgjorde en stor lockelse i sig hade också utsikterna att återse ett par tidigare bekanta wine-geeks och inte minst en bunt nya dito också en stark dragningskraft. Sämre saker kan man göra en fredag än att med en bunt likasinade prova, sörpla, smacka, fundera, reflektera och spekulera...

Totalt 19 viner serverades under kvällen... Allt blint, utom en liten aptitretande 2009 Clos Floridene som inledde kvällen. Gott, men jag föredrar nog högre halt av Sauvignon Blanc (detta utan att alls veta proportionerna i vinet...!). Det kändes åtminstone som om det hade en hel del Sémillon i sig.

Vinerna serverades helblint för alla utom värden som dock fick dem halvblint. Det var med andra ord vidöppet för gissningar, fallgropar och självmål, men det etablerades snabbt en fullständig prestigelöshet i rummet och vi var alla i diverse diken och vände med jämna mellanrum. Det viktigaste är ju ändå vad du själv tycker och tänker om vinet, och det kan aldrig tas ifrån dig! Ibland var vi överens, men oftare inte...


Därefter; flight A: 90-tal!
A1 - 1995 Beau-Sejour Bécot, St Emilion
A2 - 1999 Domain de Chevalier, Graves
A3 - 1998 Rauzan-Ségla, Margaux
A4 - 1994 Grand-Puy-Lacoste, Pauillac
A5 - 1999 Gruaud Larose, St Julien

Jag var ganska ensam om att hävda Grand-Puy-Lacostes förträfflighet i det här gänget, och i ärlighetens namn så hade den en del mindre smickrande gröna, stjälkiga drag i sig. Samtidigt så fanns det så mycket annat jag tyckte om i vinet (cassis och bly och järn...!) och den stod ut från mängden... Gruaud-Larose var också läcker, med stor, komplex doft; mer tobak, läder och lagom skitigt... Besvikelsen var nog störst på Beau-Sejour Bécot, som upplevdes ganska blyg och återhållen.

Överlag den mest homogena flighten i mitt tycke och där alla viner utan tvekan skulle utgöra gott sällskap till klassisk mat. Nittiotalisterna har skön mognad nu, och några ska nog drickas inom de närmaste åren.




Flight B: 70- och 80-tal!
B1 - 1985 Léoville-Poyferré
B2 - 1989 Léoville-Barton
B3 - 1988 Boyd-Cantenac
B4 - 1985 Latour
B5 - 1970 Pontet-Canet

Vilken flight! Poyferré börjar tillsammans med Pichon-Lalande höra till mina mest provade slott, och det gjorde mig inte besviken här heller även om cassistonerna först kändes lite halstablettsartificiella. Pontet-Canet hör å andra sidan till mina riktiga gammelvinsreferenser, där jag vid samma tillfälle i somras fick chans att prova såväl 1929 som 1959. Den här buteljen var på väg över toppen, men mitt tycke mycket njutbar fortfarande.



Efterhand stod det dock mer och mer klart att det var i glas 4 det hände grejer. Noteringarna är lite summariska. Jag läser: "Riktigt bra. Pauillac! -88?" Vi började ana oråd när värden dröjde osedvanligt länge med avtäckandet av flaskan. "Om det inte är en premier cru så är det nog en rikigt bra deuxieme cru, t ex Lalande..." Nej, ingen hade nog väntat sig att självaste Latour skulle komma på besök! Jösses, min tredje Latour och faktiskt den andra från -85! Det här var inte ett vin som spottades och som lämnade övriga viner under kvällen i kölvattnet, trots att det inte nådde riktigt ända upp till de magiska höjder som jag minns från tidigare...

Kvällens kung!

Flight C - 00-tal:
C1 - 2000 Pavillion Rouge

C2 - 2003 Domain de Chevalier

C3 - 2002 Pontet Canet

C4 - 2002 Clos Fourtet

C5 - 2001 Léoville-Poyferré

Här började jag få det svårt... Kanske blev övergången från det utmognande 70- och 80-talisterna till de fruktpackade 00-talarna alltför abrupt; Pavillion Rouge dömdes i mina noteringar inledningsvis ut som "fyllig, sötsträv, obalanserad och klumpig...". Jag fick anlendning att revidera den bilden och längre ned står "växer efterhand, bra struktur och strävhet". Största bottennappet var Dom de chevalier, vars täta vaniljfudge/toffeesmak var i det närmaste kväljande. Andra tyckte annorlunda... Bäst i flighten var i mitt tycke Pontet Canet, med friskhet, mognadstendenser, bra frukt och längd. "potential!" står i blocket.

Flight D: bonusviner av okänt slag...

D1: 2007 Almaviva

D2: 2005 Bond Matriarch

D3: 2005 Villhardy

Tre påsar dyker upp på bordet från kamrat R. Att första glaset är något annat än bordeaux är tydligt. Blåbärspaj med vaniljsås för oss till sydamerika och tillbaka och dit igen... Tätt och koncentrerat, men inte helt odrickbart även för en old school-kille som jag. Andra glaset har en helt annan stuns i sig. Fortfarande utanför Bordeaux, men var är vi? Mint och kontaktlim? Australien eller Californien? Det visar sig vara det senare. "Lite utanför din ram?" undrar Frankofilen som känner mina preferenser ganska väl. Faktiskt inte. "Gott! Mums" hittar jag bl a i blocket, och det har tillräckligt med struktur och syra för att balansera. Tredje glaset lockar mig tillbaka till Bordeaux, även om det inte är självklart. En garageist från St Emilion som jag aldrig hört talas om, men tydligen var Thunevin inblandad på något hörn. Helt okej, men flighten gick till Bond!

Best supporting act...

Sammanfattningsvis en otroligt trevlig kväll, väl ordnat och arrangerat av Vintresserad. Mina lärdomar blir att

- lita på mina första instinkter,

- pauillac vinner tre flighetr av tre för mig...

- 2002 är en underskattad årgång,

- 90-talisterna är lysande matviner nu,

- det faktiskt går med viss mängdträning att börja skilja margaux från st julien från pauillac med en träffprocent som överstiger slumpens,

- och att Latour håller platsen som mitt absoluta favoritvin, when money's not an issue...

Tack för en lysande trevlig kväll, som av logistiska skäl var tvungen att avslutas lite i förtid... Hoppas vi ses snart igen!

PS Andra har varit snabbare och ni hittar noteringar här och här.