1934 mouton d'armailhac, 1961 chateau poujeaux etc, etc...

Nej, någon 'Drinking History' blev det inte den här gången. Semestertider gjorde att det nödvändiga antalet hugade inte gick att uppbringa en onsdagkväll i augusti. Eftersom jag ändå gjort nödvändiga arrangemang för att kunna vara i Gävle för en bit mat så tyckte Vinmannen raskt att jag skulle dyka upp ändå så skulle han se till att vi fick oss något intressant till livs. Jag meddelade att jag skulle komma, och att jag förväntade mig viner från förra årtusendet, möjligen undantaget en eventuell Yquem 2001 som jag kunde tänka mig göra undantag för. Sådana barnarov sysslar nu inte Vinmannen med, och det hela blev en stilfull bjudning med både rött och sött i fin form!



Kvällen inleddes med lite bubbel på Matildas uteservering. Där intogs också löjrommen medan mörkret sänkte sig över Gävles raggarstråk och de bredstjärtade amerikanska bilarnas paraderande utanför... Därefter var det dags att flytta in i salongen, där Vinmannen dukat ett eget bord med sina Orrefors Difference-glas.




Kvällens första vin var också den största besvikelsen. Chateau Latour-Martillac 1998 (hlf), GCC Graves; en vit bordeaux av bästa snitt och god årgång - tyvärr tväroxiderad. Vinmannen har öppnat ett antal identiska flaskor på helflaska med god behållning, men den här var bortom all räddning. Gillare av amontillado sherry hade kanske fått ut något, men annars stendött. De grönländska räkorna som serverades till var dock spänstiga och fina. Mycket gott!




Så var det dags att välja rött och kött. Vinmannen hade tre flaskor att erbjuda, av vilka två fick öppnas under kvällen. Att Chateau Poujeaux1961 skulle bli en av dem enades vi snabbt om. Kvar att välja på stod Chateau Mouton d'Armailhac 1934 (utan etikett ovan) eller Chateau Pape Clement 1966. Efter inte så lite vånda föll jag för möjligheten att prova ännu ett pre WWII-viner. Det lär ju inte tillverkas fler i närtid...




Sommarmenyn på Matildas var densamma som vid senaste besöket, så jag fick en ny chans att stifta bekantskap med grisarna från Domta gård i Matildas tappning. Så löjligt smältande god gris tror jag aldrig att jag ätit! Den knäckigt krispiga svålen ger en fantastisk texturkontrast och tillbehören i form av äpple och karamellgrädde är helt i ton... Fingerlicking! Chateau Poujeaux 1961, ett cru bourgeois-slott med höga ambitioner, har överraskat positivt tidigare. Det visar sig även nu från sin bästa sida. Doften lyckas med konststycket att kombinera fräsch fruktighet med mognad. Det är inget tvivel om att dofterna kommer från ett gammalt vin - ändå känns det så förbaskat fräscht! Det saknar en del klassiska mognadstoner från Bordeaux som läder, tobak, ceder. Jag nämner att det nästan känns italienskt i näsan, och Vinmannen hittar en hel del körsbär. "Fruktig, balanserat.moget, långt, med mer mognadsdrag framträdande efterhand" står i blocket.


Till klassisk oxfile med bl a vitlökssås blir det det äldre vinets tur. Chateau Mouton d'Armailhac, 5 cru Pauillac, har jag tidigare provat årgång 1955 av med oväntat gott resultat, och var således spänd på vad ett 20 år äldre vin kunde erbjuda.... Doften ger inledningsvis blandade intryck; det finns en större köttighet här ("Köttfond!" utbrister Vinmannen) samtidigt som smaken är lite murrig först, men sedan mer framträdande röda bär; hallon, jordgubbar. Det är ganska strävt, finpulvrigt, och i allra högsta grad levande. I eftersmaken smyger sig en alltmer efterhängsen smak av röda vinbär in, som för mig är tecken på ett vin som är på väg över toppen och gradvis torkar ut. Kvällens vinnare blev därför för mig Chateau Puojeaux som gav ett totalt sett piggare intryck.

Lite sött efteråt? Vinmannen matchar mogen sauternes mot vintage port - vad ska jag välja? Dessertvalet får styra, och till créme brûlée med jordgubbar blir valet enkelt. Chateau Raymond-Lafon 1979 har en intressant historia; gården köptes in 1972 av förre vinmakaren på Ch d'Yquem och han har gradvis utvecklat egendomen till något riktigt stort. Metoderna tog han med sig från Yquem, vilket bland annat innebär mycket låg avkastning och lång fatlagring. 1979 var väl inget stort år för sauternes, men det är ett ärligt och bra vin med tydliga inslag av saffran och aprikos i smaken. I doften går det även att finna en del petroleuminslag, vilket ger upphov till en diskussion om huruvida petroleumtonernas förekomst i rieslingviner har att göra med terroir eller pressningsteknik...!

Kvällen avslutades med kaffe, cognac, rom och cigarr på uteserveringen, där krögarparet så småningom anslöt och vi fick en stunds givande och intressant diskussion om restaurangkultur, mat och vin... En på det hela taget lyckad kväll (förutom den vita bordeauxen...), och nu ser jag fram emot att Vinmannen tar sitt Drinking History-koncept till Uppsala. Hoppas på det i höst...