a summer summary in pictures...

Slutet av sommaren innehöll vin i olika kvalitetsklasser, minst sagt. Från intressant till storslaget till "bara" jäkligt bra. Sällan tråkigt i alla fall. Så länge vinet kommer i en flaska brukar jag hitta något försonande drag hos det som i alla fall gör det ursprungstypiskt, druvtypiskt eller ibland atypiskt. Vin på box däremot kan lämna mig helt oberörd. Eller egentligen kanske mest bara besviken. Nu är vin en jordbruksprodukt likaväl som gurkor och det finns inget som kräver att en vinodlare älskar det han gör och brinner för kvalitet. En del vill bara maximera vinst på enkelt bulkvin. Men hur tråkigt verkar inte det!?

Hur som helst; en kort sammanfattning av några vinupplevelser från sommarens andra hälft...

Till besöken i min mors sommarstuga har jag sedan länge tagit med eget vin. Så även denna gång. Boxviner som förvaras i uthuset (och därmed på något sätt antas ha en nästan kylskåpslik omgivningstemperatur även under trettiogradiga sommrdagar) kan jag vara utan. Den här gången överraskade modern med att säga:
"Jag har ett tjeckiskt vin vi kan prova!" Hon var i Prag i våras och hade köpt vinet som souvenir. "Det kostade minsann 75 kr där, så det är inget skräp!"
Instinktivt ryggade jag tillbaka, dragandes mig till minnes några riktigt stygga upplevelser av östeuropeiska (fornsovjetiska) vinförsök. I uthuset hittade jag dock flaskan, och min nyfikenhet väcktes. Det var Cabernet Sauvignon i buteljen.

Min ryggmärgskunskap om tjeckiska årgångar är inte vad den borde vara, men 2007 var väl... Äh, hur som helst: vinet måste provas! Egentligen var det absolut inget att skriva hem om, men ett enkelt, korrekt, rättframt vin med hyfsad druvkaraktär, viss fatighet (väl?), lite glest och inte så långt var ändå klart över förväntningarna! Tack, mor!

Livet består inte av vin enbart. En Cosmopolitan på punschverandan, i glas inhandlade på Missionskyrkans loppis i Ockelbo, var en njutning en ljum sommarkväll...

Njutningsfull var även den Chateau Giscours 2001 som fick följa med upp till en middag på älgstek med svampsås på nyplockade kantareller... Jag har en halv låda kvar, och nu börjar det här vinet stå på topp. Hustrun och jag var samstämt lyriska, och det är inte varje gång. Kanske passar Margaux henne bäst?

Sedan följde en Leoville-las-Cases 1916, en Corton 1920 och en generisk St Emilion från samma tid... Jo, det hade smakat, va? Tyvärr bara loppisfynd i Ockelbo; 10 kr styck. Men det väcker tankar... Vem i hela Gästrikland drack las-Cases 1916 någon gång när seklet var ungt...!?

Mas de Boislauzon kräver ingen presentation för flitiga vinbloggläsare. Deras CNdP - särskilt cuvée Quet - har hyllats lite här och där. Hur står sig då deras CdR village? Jotack, riktigt bra. Det är alltför länge sedan för detaljer, men det hade bra kraft och pondus utan att bli överlastat eller för sött.

Sista lördagen på semestern tillbringades hos IT-mannen, som bjöd på strawberry margaritas att börja med. Nams!Grillningen drog ut på tiden, så hustrun vaskade en flaska Bollinger i margaritaglasen. Jo, de diskades emellan. Men om någon någonsin tvivlat på effekten av bra och dåliga champagneglas - hesitate no more! Det här var kasst, smakmässigt, men stilmässigt lagom dekadent...

Tvenne flaskor rött hade tagits med uppför kullen. Tacka vare mina generösa konjärbröder kunde jag plocka fram en intressant bordeaux-horisontal med 15 års mognad... Chateau St Pierre 1995, 4e cru St Julien, hade egentligen det mesta jag vill se i en vänstra strandens bordeaux. Naturligtvis har jag provat viner med större finess, bättre längd, större, stramare etc, etc - men det kändes som om alla byggstenarna var på plats. Ett mörkare, mer cabernetdominerat (CS 70%, M 20%, CF 10%) stramare vin än medföljaren.

Brane-Cantenac 1995, 2e cru Margaux (CS 48%, M 40%, CF 12%), var mjukare, mer finessrikt, lite parfymerat blommig men också alldeles underbar. Vid omröstning föll kvinnornas röst på detta, medan IT-mannen och jag höll St Pierre som det bättre. Detta faktum vecklade in Vinmannen (via sms) i ett resonemang som jag inte är helt säker på att han vill presentera för sagda damer en face... Rasande goda viner båda två, och en bra programförklaring till varför lagom mogen bordeaux är det bästa matvinet!

Jag tror att hösten är min bästa vintid. Vilt, svamp, kulna kvällar, levande ljus, en brasa, och ett glas bordeaux... Skönt!

1934 mouton d'armailhac, 1961 chateau poujeaux etc, etc...

Nej, någon 'Drinking History' blev det inte den här gången. Semestertider gjorde att det nödvändiga antalet hugade inte gick att uppbringa en onsdagkväll i augusti. Eftersom jag ändå gjort nödvändiga arrangemang för att kunna vara i Gävle för en bit mat så tyckte Vinmannen raskt att jag skulle dyka upp ändå så skulle han se till att vi fick oss något intressant till livs. Jag meddelade att jag skulle komma, och att jag förväntade mig viner från förra årtusendet, möjligen undantaget en eventuell Yquem 2001 som jag kunde tänka mig göra undantag för. Sådana barnarov sysslar nu inte Vinmannen med, och det hela blev en stilfull bjudning med både rött och sött i fin form!



Kvällen inleddes med lite bubbel på Matildas uteservering. Där intogs också löjrommen medan mörkret sänkte sig över Gävles raggarstråk och de bredstjärtade amerikanska bilarnas paraderande utanför... Därefter var det dags att flytta in i salongen, där Vinmannen dukat ett eget bord med sina Orrefors Difference-glas.




Kvällens första vin var också den största besvikelsen. Chateau Latour-Martillac 1998 (hlf), GCC Graves; en vit bordeaux av bästa snitt och god årgång - tyvärr tväroxiderad. Vinmannen har öppnat ett antal identiska flaskor på helflaska med god behållning, men den här var bortom all räddning. Gillare av amontillado sherry hade kanske fått ut något, men annars stendött. De grönländska räkorna som serverades till var dock spänstiga och fina. Mycket gott!




Så var det dags att välja rött och kött. Vinmannen hade tre flaskor att erbjuda, av vilka två fick öppnas under kvällen. Att Chateau Poujeaux1961 skulle bli en av dem enades vi snabbt om. Kvar att välja på stod Chateau Mouton d'Armailhac 1934 (utan etikett ovan) eller Chateau Pape Clement 1966. Efter inte så lite vånda föll jag för möjligheten att prova ännu ett pre WWII-viner. Det lär ju inte tillverkas fler i närtid...




Sommarmenyn på Matildas var densamma som vid senaste besöket, så jag fick en ny chans att stifta bekantskap med grisarna från Domta gård i Matildas tappning. Så löjligt smältande god gris tror jag aldrig att jag ätit! Den knäckigt krispiga svålen ger en fantastisk texturkontrast och tillbehören i form av äpple och karamellgrädde är helt i ton... Fingerlicking! Chateau Poujeaux 1961, ett cru bourgeois-slott med höga ambitioner, har överraskat positivt tidigare. Det visar sig även nu från sin bästa sida. Doften lyckas med konststycket att kombinera fräsch fruktighet med mognad. Det är inget tvivel om att dofterna kommer från ett gammalt vin - ändå känns det så förbaskat fräscht! Det saknar en del klassiska mognadstoner från Bordeaux som läder, tobak, ceder. Jag nämner att det nästan känns italienskt i näsan, och Vinmannen hittar en hel del körsbär. "Fruktig, balanserat.moget, långt, med mer mognadsdrag framträdande efterhand" står i blocket.


Till klassisk oxfile med bl a vitlökssås blir det det äldre vinets tur. Chateau Mouton d'Armailhac, 5 cru Pauillac, har jag tidigare provat årgång 1955 av med oväntat gott resultat, och var således spänd på vad ett 20 år äldre vin kunde erbjuda.... Doften ger inledningsvis blandade intryck; det finns en större köttighet här ("Köttfond!" utbrister Vinmannen) samtidigt som smaken är lite murrig först, men sedan mer framträdande röda bär; hallon, jordgubbar. Det är ganska strävt, finpulvrigt, och i allra högsta grad levande. I eftersmaken smyger sig en alltmer efterhängsen smak av röda vinbär in, som för mig är tecken på ett vin som är på väg över toppen och gradvis torkar ut. Kvällens vinnare blev därför för mig Chateau Puojeaux som gav ett totalt sett piggare intryck.

Lite sött efteråt? Vinmannen matchar mogen sauternes mot vintage port - vad ska jag välja? Dessertvalet får styra, och till créme brûlée med jordgubbar blir valet enkelt. Chateau Raymond-Lafon 1979 har en intressant historia; gården köptes in 1972 av förre vinmakaren på Ch d'Yquem och han har gradvis utvecklat egendomen till något riktigt stort. Metoderna tog han med sig från Yquem, vilket bland annat innebär mycket låg avkastning och lång fatlagring. 1979 var väl inget stort år för sauternes, men det är ett ärligt och bra vin med tydliga inslag av saffran och aprikos i smaken. I doften går det även att finna en del petroleuminslag, vilket ger upphov till en diskussion om huruvida petroleumtonernas förekomst i rieslingviner har att göra med terroir eller pressningsteknik...!

Kvällen avslutades med kaffe, cognac, rom och cigarr på uteserveringen, där krögarparet så småningom anslöt och vi fick en stunds givande och intressant diskussion om restaurangkultur, mat och vin... En på det hela taget lyckad kväll (förutom den vita bordeauxen...), och nu ser jag fram emot att Vinmannen tar sitt Drinking History-koncept till Uppsala. Hoppas på det i höst...

drinking history igen - trailer...

Jo, det har varit lite stiltje här, och vinerna jag köpt till sommaren har inte alltid motiverat till bloggning. Den tjeckiska (!) Cabernet Sauvignon min mor serverade häromdagen förtjänar dock ett omnämnande som kuriositet - helt drickbar och korrekt men gles och ganska kort. Främst en framträdande fruktighet. Ska se om jag kan ladda upp bild så småningom...

På onsdag hoppas jag dock att det blir ändring. Skatteåterbäringen har landat och Vinmannen arrangerar ytterligare en "Drinking History"-middag i Gävle. Tydligen finns det plats kvar för den som råkar befinna sig i stan (eller kan ta sig vägen förbi) och är sugen på gammalt vin med trevlig mat. Ja, det kostar en slant, men inte mer än den genomsnittlige vinbloggaren lagt på CNdP-07:or det senaste året, vilka i ärlighetens namn inte skiljer sig så mycket åt jämfört med den line-up Vinmannen radar upp.

Kanske ses vi där...