känguru, blåbär och en bra whisky

Helgens begivenheter inbegrep ett besök på vad som påstås vara ett av stan's (Uppsalas)

mer ambitiösa etablissemang nuförtiden. Bill och Bull har gått från att vara saligen avsomnade Elaka Måns bakficka med enklare pubkäk (bra clubsandwich under sena nittiotalet) till att stå stadigt på egna ben med en riktigt skön matsalsmiljö. Gamla sprithandelsbolagets lokaler, enligt hemsidan. Jag trodde att det varit en bank.



Vildandsbröstet enligt hemsidan meny var utbytt till kängurufilé och grönsparrispuré utbytt till... något annat. Troligen någon potatisbaserad stomp/puré/röra/gyttja. Gott var det väl, men ganska finesslöst. Hade kanske väntat mig mer av en restaurang som lokala nyhetsbevakaren gav 8 av 10 i betyg. Innan Ru fick vi en krämig nässelsoppa med vaktelägg som var bättre.

Vinerna var inget att skriva hem om heller; till förrätten en chilensk Sauvignon Blanc och till huvudrätten en sydafrikansk Cabernet Sauvignon. Det vita saknade en del i syra och det röda en del i stramhet, men båda gick att dricka. Hustruns chianti betedde sig märkligt i doften men smaken var okej. Inget stort vin det heller. Litet plus i kanten dock att man faktiskt hade fyra, fem förslag på glas.


Hemma idag plockades blåbär från våra amerikanska blåbärsbuskar under äppelträdet. Gott med lite vaniljglass till.

Avslutningsvis en whisky levererad av brorsan som varit på resande for; en Lagavulin 16 yo double matured special edition PX wood, dvs en lagavulin som avslutat sin fatmognad på fd PX-sherryfat. Jag har inte alltid övertygast av försök att blanda ut rökig whisky med lite sötare toner, men det här funkade riktigt bra. Det blir en annan dryck än bas-Lagavulin, med ett annat användningsområde. Mer åt avec-hållet än solitär kontemplation.

Nu är jag torrlagd en vecka (om jag inte lyckas byta bort beredskapen i morgon kväll när jag är på kursgård...).

se, men inte röra

Vissa dagar känns det som om man förtjänat en whisky. Efter två journätter i rad på jobbet har jag i kväll beredskap i hemmet i stället som omväxling. En tumbler med väl vald jod-tång-salt-tjärpastill-blandning är alltså utesluten. Att bläddra i senaste numret av Decanter med en från sonen stulen päronfestis i handen kan aldrig bli riktigt samma grej.

barolo vs cotes du rhône

Söndagmiddag med IT-mannen och familj blev italienskinspirerad. Vi sågs ju - av en slump - i Florens alla fyra dagen efter hustrun och min förlovning, och åt en riktigt bra förlovningsmiddag på ett ställe de hade hittat tidigare. En bit grillad oxfilé, penslad med en balsamicocreme, som fick gå färdigt i ugn (jag måste skaffa riktig grill till nästa säsong!) serverades med en kantarellrisotto och lite inlagda grillade paprikor. Kantarellrisotto gör sig sannerligen bättre i mun än på bild. Tyvärr lyste de inhemska svamparna med sin frånvaro i lördags, och de polska från ICA var inge smakmässiga höjdare. isotton blev helt enkelt inte så smakrik som jag hoppats - trots användandet av kantarellfond som brodo.

Till detta en barolo 2001 från Fontanafredda som luftades någon timme i karaff och motsvarade alla förväntningar. Stramt, torkad frukt, fat, körsbär - men inte särksilt moget. Nästa flaska får ligga till sig ett tag. Jag trodde dessutom i min enfald att det skulle gå att köpa fler om det skulle visa sig gott, men en snabb blick på systembolaget visar att årgången bytts under senvåren till 2003.

Efterrätten en favorit som återanvändes för att spinna vidare på det italienska temat: mandelsabaionne med espressokaramell. Sött, simmigt, smakrikt. Starkt kaffe till nästan en nödvändighet.

Till en något enklare middag kvällen innan (ja, okejsandårå, det blev pizza!) korkades en Cotes du Rhône från Guigal upp. Helt annan karaktär, förstås, med mer blåa bär och örter och inte alls lika stramt. Gott, men alla gånger att jag föredrar en sträv barolo...

går det att fynda på systemet?

Tja, ibland kanske. Vid ett besök på det bolag, Täby Centrum, som ligger närmast mitt arbete, hittade jag en del udda, enstaka flaskor på hyllan för utgående varor. Somliga saknade hylletikett, och när jag frågade personalen om en ensam stackars bourgogne som stod övergiven försvann den tillfrågade damen onödigt länge. Efter en mycket lång stund kom en yngre man tillbaka med flaskan, beklagade dröjsmålet, berättade att de fortfarande letade men att de inte hittat något. Flaskan tillhörde nämligen ett parti som de tagit över från en annan butik.

Till slut kom han tillbaka, och konstaterade uppgivet att han inte kan hitta flaskan någonstans, men att han hittar samma producent, Potel, för ett par Grand Cru-viner. Jag väntade mig ett: "...så tyvärr kan jag inte sälja flaskan eftersom jag inte vet priset.", men förvånad hör jag honom i stället säga: "...så jag har skrivit ut en lapp till vinet som du kan visa i kassan och så får du köpa den för 109:- om du vill, och jag tror inte att du gör en dålig affär!" Vad säger man? "Taget!"

Att jag inte skulle betala ett överpris förstod jag, frågan var bara hur billigt jag kom undan. Lite sökningar på nätet gav senare vid handen att vinet kanske borde ha legat på ca 150:- i stället; ingen jättevinst men en schysst rabatt - och framför allt ett oerhört serviceinriktat beteende! Att jag vid samma tillfälle fick köpa tre flaskor Trimbach Cuvée Fréderic Emile 2001 (listpris 314:-) för samma pris som 2003:an (290:-) gör att det känns som en bra eftermiddag på det statliga monopolet...!

petit chablis

Till en enkel men god torskfilé-i-ugn med lök och jordnötter som hustrun svängde ihop kändes det helt rätt att hämta fram en enkel men rättfram chablis. Denna sommar har ju inte erbjudit särskilt många kvällar som passat för middag utomhus, men när väl möjlighet ges vill man ju inte försitta chansen att softa med ett svalt glas vitt i handen.

Vinet, en Petit Chablis 2006 från Jean-Marc Brocard doftade gröna äpplen och mineraler men också ett stråk av någon tropisk frukt, och hade en i mitt tycke lite "bredare" smak än man kunnat vänta sig av chablis från Brocard (kanske bara det faktum att den nog var i varmaste laget när den kom direkt från det 13-gradiga vinrummet - för inte har väl Brocard använt fat i någon utsträckning?). Syran finns dock på plats och eftersmaken är lång, balanserad och allmänt trevlig. En bra baschablis som ger en del känsla av vad en större representant för regionen kan erbjuda.

kräftskiva...

I fredags var det kräftfiske i stugan i södra Hälsingland. Beståndet har ju inte varit särskilt stort de senaste tjugo åren, men skam den som ger sig! Dels för att göra ett diagnostiskt prov av beståndets utveckling och dels för att ge sonen en spännande upplevelse så drog vi alltså norrut. Förutsättningarna var idealiska på många sätt; lugn, lagom varm kväll, rejält med lätt ruttnande braxen som bete och inga andra som fiskade i "vår" vik. Av förklarliga skäl, skulle det visa sig.

Sonen lägger i en mjärde...

Efter att ha fiskt hela natten med tjugo kräftmjärdar var det magra resultatet fem (5!) kräftor, varav endast två hade nått lagstadgad storlek... Nå; ett syfte nåddes ju ändå i och med att gossen faktiskt fick vara med om att både fånga och koka de små liven ("Titta! De blir ju röda!").

Kräftskiva!

Till kvällens middag åt han och jag varsin, egenhändigt fångad, svensk flodkräfta som förrätt. Något som kanske aldrig mer kommer att hända. Och jodå, han smakade i alla fall på sin och tyckte att den var helt okej. Men pappa fick det mesta.