Lingströms lunch

Åt lunch på Edsbacka Bistro idag. Mycket trevligt och bra på alla sätt och vis, men kanske ändå inte riktigt... Tja; det höll inte hela vägen helt enkelt. Menyn var följande:

Kantarelltoast
Ugnsbakad röding med rostad vitkålssmörsås och syrliga druvor
Sötad persika i fläder med vaniljglass

Och ingen av rätterna hade riktigt vad jag förväntade mig. Kantarelltoasten var visserligen generös i överkant, men väl mild i smaken. Nog borde det gå att lura ut lite mer kräm ur de gula svamparna...? Rödingen var visserligen god, men såsen vattnig och därmed svår att överhuvudtaget få med upp på tuggan. Druvorna förstod jag mig inte riktigt på i sammmanhanget; tyckte mest att den där syrligheten trängde sig på. Efterrätten god, men med lite för mycket drag av barndomens Del Monte-frukt med en skopa Big Pack vanilj för att det skulle kännas spännande. Så mycket godare var det inte heller...

Nej, Christer Lingström får skärpa sig! Nästa gång måste det bli avsmakningsmenyn på Krogen, så får vi väl se om han håller stilen där i alla fall...

Lamm!

Höst och dags för lamm. Tyvärr inga färska svenska i den lokala ICA-butiken, utan vacuumförpackade irländska stackars filéer...

Nå; en smula sent påkommet hade behovet av att laga mat gjort sig påmint. Hustrun hade börjat antyda saker som hämtmat eller t o m hemkörning när jag kände mig tvungen att sätta klackarna i marken. Det är mycket tid på jobbet nu en period, och då blir kvoten av undermålig färdigmat fylld. Nu skulle lagas något riktigt!

Improviserade ganska snabbt ihop något som fick klart godkänt resultat. Lammfiléerna stektes i olivolja och smör och lades i ugn med stektermometer till 64 grader (den ena blev rödrosa, de andra rosa...?). Morotsslantar frästes i olivolja med lite schalottenlök, vitlök och en skvätt vitvinsvinäger. Svartrötter förkokades en stund och stektes hastigt i grillpanna. Blomkålsbuketter kokades mjuka i grönsaksbuljong med en generös skvätt vermouth; vätskan hälldes av och de mixades med en rejäl klick vispad grädde. Salt och peppar.





Särskilt blomkålspurén blev smarrig. Fluffig, mild men tydlig. Till detta förstås en hyfsad Bordeux. Chateau de Coubersant 2001, cru bourgeois, Pauillac, har prövats förr men bjuder för priset en riktigt behaglig upplevelse. Doften åt det fruktigare hållet utan att vara ung, och med en del fat och jord. Smaken stram men inte sträv, inte lika fruktig som doften först antytt utan mer av fat och andra toner (systembolaget hävdar bl a kaffe och örter, men det går jag bet på...). Gott!

Real men don't eat sushi...

Enligt tidskriften Axess är citatet ovan taget från amerikanska bumperstickers:

När amerikanska företag på 1980-talet började köpas upp av sina allt effektivare japanska konkurrenter dök en klisterdekal som proklamerade ”Real men don’t eat sushi” upp på allt fler bilar (troligtvis inspirerad av machobibeln Real Men Don’t Eat Quiche från 1982).

Det må så vara; den som myntade det hade med stor säkerhet inte prövats Yukikos sushi, många gånger om utsedd till stans bästa. Här en 12-bitars Moriawase, dvs lite lyxigare bitar med divers musslelarter, ål m.m. Till detta en egenimporterad saké, direkt från budobrorsans nyligen gjorda resa till den uppgående solens rike.



Jag är långt ifrån någon expert på området, men en artikel i Livets Goda nr 18 gav lite vägledning. Saké kommer i mängder av varianter, som bland annat beror av risets poleringsgrad. Ju mer polerat desto finare. Det är dessutom varken vin eller sprit - saké bryggs! Det vi provade var enligt brorsan en halvbra variant; dvs det var varken särskilt billigt eller dyrt. Hur polerat riset varit hade han dock ingen aning om... Etiketten gav inte heller så många ledtrådar.

Saké dricks i lerkoppar eller glas, och inte alltid värmd. Livets Goda hävdar att bästa sakén bör avnjutas sval (10-14 grader). Det här exemplaret doftade inte särskilt lovande; lite oljigt åt tequilahållet sådär. Smaken var dock avsvevärt bättre, om än inte helt övertygande. En blandning av riskakor och torkad frukt; ganska mild men ren. Turligt nog fanns en flaska Kloster Eberbach Riesling Spätlese 2005 att stötta upp med...

Stora vinprovningen

Varje år samlar Allt om Mat en namnkunnig panel och testar hela Systembolagets sortiment av vin. I numret som är ute i butik nu finns årets upplaga av testet med; denna gång futtiga 1200+ viner... Kan konstateras att den amarone som sågades ett par poster längre ned gjordes det även av de s k experterna (stumt, vingligt, har helt tappat farten), medan Chateau Giscours 2000 förkunnades som bästa rödvin.

Eftersom årgångsbyte är på gång så passade jag på att plocka upp ett par flaskor till av vinnaren, och gjorde dessutom ett litet klipp på köpet. -00 har hittills kostat 620:- (640:- innan prissänkningen i augusti), men priset för -01:an är 490:-. Samma varunummer dock, så även dessa de sista -00:orna såldes för 490:- trots att prislappen annonserade 620:- i butiken.

Roligast i testet är naturligtvis sågningarna, även om jag tycker att de var vassare förr. Som att se Schwarzenegger dansa Svansjön är dock en ganska målande beskrivning...

Bowmore Enigma 12yo

När man tvingar sig själv att jobba tre timma hemifrån en vanlig torsdagskväll, för annars blir den där viktiga grejen som man just lovat dyrt och heligt skall levereras inte klar alls, utan blir bara ett till dåligt samvete; då får man unna sig en Bowmore. Visserligen har detta Islaydestilleri mer än tillbörligt många varianter av sin malt, men samtidigt lyckas de ofta riktigt bra.

Den här flaskan var ytterligare något som följde med från den senaste båtfärden. En trevlig skotte stod och lät folk provsmaka, och så fort man visade sig ha lite större intresse än den genomsnittlige finlandsbåtsresenären, och dessutom besökt destilleriet i fråga för några år sedan, så for han ut i en lång utläggning om denna whiskys förträfflighet (och, i sanningens namn, några flaskor till han stod och bjöd på...). Och jag går på det varje gång...!

Enigma skall vara en blandning av whisky som lagrats var för sig på first fill sherry casks och traditionella bourbon casks. Till skillnad från en del andra "dubbelmognade" whiskies så har den alltså inte fått en "finish" av sherry, utan alltså blandats efter att den mognat färdigt. Jag är inte alltid övertygad av de försök med rökig whisky och sherrysötma jag testat förut (bl a en Lagavulin, vill jag minnas), men det här funkade klockrent. Ni får inga avancerade smaknoter den här gången. Whiskyn är god, och mycket prisvärd för 330:-/litern...

What it's all about...

Det händer att folk undrar varför man byggt sig ett vinrum. Det finns till och med de som tycker att det gränsar mot snobbism, och att så värst stor skillnad på vin och vin är det ju inte... En Bollinger -95, lagrad hemma i tre-fyra år efter inköp, skulle ha omvänt varenda tvivlare. Fantastiskt rik doft av mogna äpplen och gula plommon och en fyllig, nästan gräddig smak, som pokermannen beskrev det.


Redaktören (nej, inte redaktörn, det finns fler...) skickades alltså till Bryssel på nya äventyr med ett glas champagne, ankleversnittar och välgångsönskningar från direktören, pokermannen och raketingenjören. Han lovade lobba hårt för mer lättöppnade ankleverburkar, sedan lättare blodvite uppstått.

Senare på kvällen släntrade IT-mannen ned för kullen med en flaska Ca' Montini Amarone, som dock var något av en besvikelse. Klen amaronekaraktär på det hela taget, och även om vinet var fullt drickbart så vill man just av en amarone ha lite extra drag. En trevlig kväll ändå.