vinmiddag på villa anna - 1847 gonzalez byass

De vinmiddagar jag varit på som Vinmannen arrangerat har antingen varit i Gävle (Matildas) eller utanför Sandviken (Högbo Bruk). Trevligt att komma iväg hemifrån, men också lite bökigt med resor och ibland övernattning. När han så arrangerade en middag på hemmaplan var självklart både bekvämt och enkelt att sluta upp. Villa Anna är det självklara valet för en sådan tillställning i Uppsala – ingen annan restaurang i staden kombinerar höjden på matlagningen med de rent logistiska och rumsliga förutsättningarna. Deras chambre separée i vinkällaren var en utmärkt inramning!

Som vanligt på dessa tillställningar betygsätter jag vinerna på en högst ovetenskaplig skala mellan (+) till (+++++). För ovanlighets skull betygsätts också maten, enligt michelins modell med (*), (**) eller (***) stjärnor, betecknande om rätten skulle ha varit tillämplig på en stjärnkrog.

Låt oss konstatera på en gång att det här var en alldeles särskilt lysande tillställning! I många avseenden i klar paritet med och i vissa delar till och med överträffande den fantastiska tillställningen i Högbo i våras. Mycket hög och jämn klass på vinerna och riktigt bra och väl anpassad mat därtill. En ren njutning från början till slut – även om slutet möjligen drog lite mer åt det intressanta hållet än det briljerande…

En enligt Vinmannen helt anspråkslös champagne får naturligtvis inleda kvällen, i all sin enkelhet. Ni som träffat Vinmannen känner igen hans formuleringskonst; han älskar att prata lyriskt om vinerna som passerar revy men av någon anledning hanterar han alltid just den inledande champagnen ganska så styvmoderligt.

 

José Michel Special Club 2005 (+++(+)) är dock ingen opretentiös historia, precis, utan en alldeles utmärkt champagne i den lite fylligare, kraftfulla skolan med toner av nötter, rostat bröd och blodapelsin. Så god att det är omöjligt att inte be om påfyllning!

Nästa champagne höjer dock ribban flera steg… Dom Pérignon 1983 är ett på alla sätt lysande vin. Bärnstensfärgad, med fortfarande livlig mousse och en alldeles förförisk, stor, häftig och läcker doft av smörig brioche, kaffe, nötter… Munkänslan är läcker och krämig och smaken domineras av äppelpaj med rostade mandelflarn. Fantastiskt god och en av mina bästa champagneupplevelser på mycket länge! (+++++)

Den tillhörande löjrommen matchar dock i mitt tycke inte champagnen så väl. Jag är inte lika känslig som Michel Jamais som skriker”umami!” så fort löjrom kommer på tal tillsammans med champagne, men ska jag dricka champagne till de rara fiskäggen föredrar jag nog en ung, citrusfrisk variant. I sig är dock rätten både vacker och god, med picklade gurkkulor, pepparrots-créme fraiche och surdegsbrödskrisp (*?).

 

Ett oannonserat mellanspel dyker plötsligt upp i väntan på nästa rätt. Hmmm… moget vitt, torrt vin. Mycket moget… Järvsömannen och jag sitter länge i vårt hörn och smuttar och hummar. Han prickar i och för sig snabbt och stilsäkert in att det är vit bordeaux, och gissar efter ett tag på 60-/70-tal. Jag vill ha det till mycket äldre och drar till med 30-tal. Och har på tungan att – av högst oklar anledning – slänga in ”Chateau Carbonnieux 1937”när Vinmannen avtäcker buteljen.

 

Chateau Carbonnieux 1947 har en färg av bränd karamell och en helt ren, fokuserad doft av bränt socker och något jag identifierade som rancio – inte olikt en gammal cognac. Smaken är oerhört trevlig, lång och slank, len och mjuk, komplex… milt oxiderad, men inte alls störande. Den har den där egenskapen som riktigt moget vin kan få, när allt är så välintegrerat att det är svårt att plocka delarna ur helheten längre. En upplevelse – och ett av de bättre, mogna, vita, torra vinerna jag smakat (++++(+)).

 

Nästa vin är en av kvällens tänkta höjdpunkter. Och visst – Gozales Byass Sherry Solera 1847 lämnar ingen besviken. Intensiv, rödbrun färg. Stor, inledningsvis lätt volatil doft av bränt socker, té och fatlagrad rom. Intensiv, torr, lång och nötig smak – helt enkelt lysande (+++++)!

Inte blir det sämre av maten som den här gången matchade extremt bra. Svamp, kålbuljong och ägg 63 grader är precis vad det här vinet trivs med. En fantastiskt god rätt; välbalanserad, trevligt presenterad… (*).

Mogen Hermitage är nästa uppgift på schemat. Delas Hermitage 1964 har en sammetsröd färg utan brunstick; jättefin, mineralrik, fokuserad doft med inslag av hallonkaramell, lera och järn. Slank, frisk, hallonfruktig smak (++++). Ett mycket gott vin som hamnade lite oförtjänt i skuggan denna kväll.

Den tillhörande rådjurstartaren med rågkrisp, rågmajonnäs och senapskorn i öl är återigen fantastisk i sig och en mycket väl vald matchning. Nära stjärnkvalitet (*?)!

Mogen bordeaux är nästan ofrånkomligt på de här tillställningarna, och vi får ynnesten att pröva två av de största årgångarna på 1900-talet.

Calon-Segur 1947har en klarröd färg med lätt teglad kant. Doften är närmast magisk, sådär underbart mogen och samtidigt fruktig. Jag skriver ”at peak” i boken, vilket kanske är att ta i, men doftmässigt är det fantastiskt. Smaken håller inte riktigt samma höga nivå; frisk, lätt syrlig med inslag av samma hallonkarameller som i Delas tidigare. Slank och lättare i stilen, men samtidigt med fin struktur. (++++(+)).
 

Medtävlare i flighten är Chateau Angelus 1961, som är något mörkare i färgen. Doften är mjuk, fruktig och elegant och smaken otroligt intensiv, rödfruktig, läcker, silkig, mjuk. En närmast känslomässig upplevese som får mig att associera till riktigt bra bourgogne (+++++). Ronden till Angelus, men knappt!

 

Maten fortsätter att imponera på riktigt hög nivå. Lammbog med brysselkål är rakt igenom lysande (*)!

Nästa flight innebär både en vertikal och en horisontal. Två viner från 1990: ett annat av de största åren från 1900-talet.

Chateau Angelus 1990 har inte bara 99 Robert Parker-poäng, utan har också tjänstgjort som findricka åt James Bond i en tågrestaurang…Färgen är tätt mörkröd och doften fylld av fat, frukt, vanilj – både söt och elegant på samma gång. Smaken är saftig och ganska tät i strukturen; gott i sig men når inte riktigt upp till övriga viner den här kvällen. Det är i vart fall ingen riktig Parkerfälla som jag ibland råkat ut för, även om 99 RP naturligtvis är i högsta laget enligt mig. Småsnålt delar jag ut (+++(+)).

 

Guigal Côte-Rôtie La Mouline 1990 har Parker gett hela 100 poäng till. Det är första gången jag provar något av de berömda La-La-La-vinerna, men det kommer inte att vara sista om jag kan får välja…jösses vilket vin! Färgen är tätt mörkröd trots omkring 10% Vioigner. Doften sticker ut som något helt annorlunda denna kväll. Eneträ, lagerblad, parfym, kryddor, ceder… Smaken matchar doften och är intensiv, kryddig, fantastisk och lång (+++++). Ett stort vin!

  

Och här slår köket till med en helt igenom fantastisk presentation – älg, grönkål, kaffejord (?!), björnbär (**). Otroligt god, en rätt som inte skulle skämmas på någon restaurang i Sverige! Fler borde inse hur hög klass våra fina restauranger i Sverige har; det här slår alla varmrätter jag ätit på tre enstjärniga restauranger i höst.

Det är dags att börja plana ut middagen och gå ned för landning. Vinerna som följer är fortsatt intressanta och bra, men når inte riktigt samma stratosfäriska höjder vi befunnit oss på.

Ortega Trockenbeerenausleese 1999  är guldgul i färgen och intensivt söt doft av tropisk frukt, mango och ananas. Smaken är simmig och mycket söt med drag av ananaspastill. Ett riktigt bra vin, men inte så magiskt som en del annat denna afton (++++).

Monbazillac 1945 har en intressant doft av hjortron, aprikos och ananaspastill (igen!), men har också ett lätt störande inslag av något… en off-bottle som utan att vara uppenbart korkdefekt ändå inte når dit det borde (+++).

Älgörtssglassen till är riktigt god, serverad med mandel, plättar och kräm på rostat hö!

Till ostarna är det dags för två portviner. Tror vi. För vad det faktiskt är i det andra glaset är höljt i dunkel… Men glas ett innehåller i alla fall Taylor’s Vintage Port 1977 (ej på bild). Klarröd färg, något knuten doft av hallonlakritsdödskallar; elegant, fruktig smak med viss eldighet i eftersmaken. Långt ifrån mogen – fascinerande! Omdömet blir (+++) nu, men (+++++) om 15-20 år…  

Glaset bredvid innehåller en Colheita 1935. Alla vi som tror att colheita är ungefär som en årgångs-tawny får tänka om. Till skillnad från en tawny är det här vinet fullständigt opakt. Mörkt rödsvart. Doften… ja, du….Fernet Branca! Malört och mynta. Vad har de gjort med vinet egentligen?! Smaken är inte oäven, men kanske inte så god heller. Mint, malört, eneträ, kåda, björksav står det i blocket (++?). Den enda rimliga förklaringen är att det är något slags portvins-örtlikör-historia av bortglömt snitt. Svårt att se hur det fått det här doft-/smakspektrat utan doping.

Ostarna är goda och bra…!

Eftersom jag kommit hem från tjänsteförrättning i Lissabon ett par dagar tidigare har Vinmannen som avslutning tagit med sig en stänkare av portugisisk vinsprit från tidigt 1900-tal (vilket går att utläsa genom att producenten anger sig vara hovleverantör, och hovet i Portugal upplöstes år 1914 (?). En mycket oxiderad dryck som i allra högsta grad var mer intressant än bra…

När Järvsömannen och jag förnöjt försöker sammanfatta kvällen så är det två nöjda katter som spinner. Det här, konstaterar vi båda, kan vara den bästa Drinking History någonsin – åtminstone i paritet med den i Högbo i våras. Det var en exceptionellt hög nivå på vinerna och att välja en ensam vinnare var nästan omöjligt. Jag tror att jag till slut fastnade för sherryn, men kunde lika gärna ha valt Guigals La Mouline 1990 eller varför inte Dom Perignon 1983? Rösterna var ganska spridda denna afton.

Det går inte heller att komma ifrån att maten lyfter vinerna – och vinerna maten! Nivån på Villa Annas kök var den här kvällen bättre än på mycket länge. Jag är mycket imponerad av flera av anrättningarna som i mitt tycke utan vidare håller stjärnkrogsklass. En stor eloge till köket och sommelieriet som försörjde oss under sittningen – jag måste återvända snart!