2004 vs 2005 pontet-canet

Jo ni vet förr i tiden, barn, då köpte farbror Systembolaget in bordeauxviner en primeur, så att folket kunde få beställa ur ett noga selekterat och ransonerat utbud...

Årgång 2005 var möjligen den sista årgången det skedde - åtminstone den sista som jag beställde från. Det blev också för dyrt därefter. Eller egentligen redan med 2005, såklart, men... det blev hursomhelst en del av den årgången också.

Chateau Pontet-Canet kvalade in båda åren. Jag har sparat prislistorna och det ger en intressant inblick i marknadens utveckling. Lafite 2004 för 1582 kronor, någon...? För mina Pontet-Canet fick jag ge 459 kr/fl (2004) respektive 683 kr/fl (2005). Se där, faktiskt mer än jag trodde. Men hur smakar de då?

Det är första smakprovet för mig. Flaskorna har legat hemma i 6-7 år och borde börja närma sig den fas då bättre bordeaux satt sig tillrätta och hittat formen. Vinerna serveras till midsommaraftonens grill av hängmörad entrecôte, nyslagen bea och smörrostad potatis och har alltså fördel av hemmaplan. Däremot oluftade, till sin nackdel. Slarv... Provningssällskapet är mindre vana vinprovare, vilket ofta gör det hela mer naket och ärligt. Det finns inga som helst inslag av etikettdrickande runt bordet, om vi säger så.

Chateau Pontet-Canet 2004 har en klassisk doft med inslag av ceder, plommon och svarta vinbär. Saftig och god med bra grepp i tanninerna. Vinnaren till maten!

Chateau Pontet-Canet 2005 har en mer parfymerad doft med drag åt blommor. Mjuk, fruktig smak med god längd och struktur utan att nå -04:s tanniner. Vinnare på egen hand!

Det blev dött lopp och flera ändrade uppfattning fram och tillbaka under kvällen, beroende på om vinet dracks ensamt eller till maten och naturligtvis med hur luften påverkade dem efterhand.

Jag är hur som helst mycket nöjd med att ha några flaskor av båda årgångarna och ser fram emot att följa det över tid!

45-årsmiddag med chateau latour 1970, yquem 1970, fonseca 1970 m.m.

För ganska exakt fem år sedan hade jag en födelsedagsmiddag med viner från 1970. Det kändes långt att vänta till 50-årsdagen med att upprepa det hela, så jag drog ihop ett antal hugade mer eller mindre vinösa herrar till en enkel tillställning med viner i fokus.

 

Vis av erfarenheten att jag lätt hamnar i köket under mina middagar och tappar en del av samvaron runt buteljerna valde jag nu att gå på halvfabrikat (Picard!) och deltagarassistans. Trots det är mina noteringar som vanligt mycket summariska när jag står värd. Det viktigaste för mig är ändå att det blir en trevlig kväll med goda samtal - vill jag dissekera vin kan jag lika gärna vara ensam...

 

Först anlände Whiskymannen, och tillsammans skopade vi upp löjrom på blinier som fick utgöra tilltugg till ankomst- och uppvärmningschampagnen.

 

Paul Bara Special Club 2002 (+++(+)) kom jag över av en slump häromdagen, och tänkte att det kunde vara kul att prova med årgång 2000 från Högbomiddagen i färskt minne. Den här var något mer honungstonad, med tydliga inslag av bivax och honungsmjöd - gott om man gillar stilen !

Nästa champagne visade sig vara en svåröppnad rackare. Korken gick av och lämnade den undre halvan kvar i halsen. Sällan har en korkskruv behövts till champagne - inte ens rutinerade Vinmannen har stött på det så ofta.

Saken har sin förklaring i ålder, såklart. Kvällens första årsbarn med undertecknad är en blanc de blancs:

Deutz 1970 BdB (+++(+)) hade en mörkgul, bärnstensliknande färg och dessutom en lätt fällning i flaskan som virvlade runt när jag skulle hämta den på Auktionskammaren och gjorde mig tveksam till att alls kvittera ut den.

Tyvärr är moussen i princip borta. Annars hade det varit ett riktigt spännande vin. Nu är det ... intressant, riktigt intressant och i min mening också gott och spännande. Men inte stort. Doften är frisk trots att den självklart är mycket mogen med oxidativa drag. Väldigt integrerad. Smaken är mogen, mjuk, jättefin - men svårdissekerad förutom sherryliknande toner . Lite högt betyg om man bara bedömer på kvalitet, men den får lite plus för originalitet...

Apropå orginalitet - flaskan är importerad till Italien och enligt etiketten är volymen 78 cl... Aldrig sett förr!

Till mogen champagne chansas det inte - halstrad anklever på smörstekt bröd toppad med rostade hasselnötter. Gott och mycket passande!

Så var det dags för gammalt och rött. Ytterligare auktionsfynd i form av en mogen och en halvmogen bourgogne, som i likhet med champagnen serverades öppet.

Tyvärr, tyvärr visade det sig att Charles Vienot Corton 1949 (++, men kunde ha varit ++++) var defekt. Inte tvärkorkad men kort och lite tom i smaken. Ändå inte helt onjutbar, och det är lätt att inse den potentiella storheten i vinet

Louis Latour Volnay-Champans 1978 (+++) drar åt det övermogna hållet, men har en del söta jordgubbar och en viss, angenäm jordighet. Det är inte stort men helt ok och i en stil som är svår att hitta om man inte dricker mogna viner.

Till detta serverades fyllda vaktlar med murkelsås baconlindad haricots verts. Också det gott och väldigt passande!

Dags för en paus när grillen tändes av IT-mannen och Whiskymannen slog bearnaise och jag dekanterade viner. Vinmannen tog en mellancigarr i aftonsolen...

En kvartett röda viner gjorde de grillade, hängmörade entrecôterna och ankfettsbakade potatisen sällskap. De serverades visserligen blint, men jag gjorde det lätt för gästerna genom att bekräfta vad de redan misstänkte: en bordeauxhorisontal med från 1970. Såklart.

Glas 1: Söt, mjuk med inslag av en del syrliga röda bär som i min mun innebär nedförsbacke och past-its-best. Still a good drink, skulle Broadbent ha sagt. Pokermannen snävar in det till en St Julien och prickar sedan raskt slottet.

Chateau Gruaud-Larose 1970 2er cru St Julien (+++(+)) var betydligt bättre än etikettens kondition. Första flaskan som jag varit tvungen att skära kapsylen för att säkerställa årgången...!

Glas 2: Muggigt och orent. Kändes inte fullt så tveksamt vid dekanteringen, men nu har det halkat av banan helt.

Chateau Meyney 1970 St Estephe Cru Bourgeois (?) var mest tänkt som en referenspunkt av ett enklare vin. Min andra flaska av tre inköpta, och båda har varit defekta... Hm.

Glas 3: Här känns det betydligt bättre. Struktur, bärigt, friskt och ändå fylligt; ålderssötma med bra grepp. Riktigt trevligt!

Chateau Cos d'Estournel 1970  2er cru St Estephe (++++) serverades ur magnum förra gången jag hade kalas och var en favorit. Den här enkelflaskan visade att det håller stilen. Worth looking out for...

Glas 4: En ganska återhållen doft inledningsvis med varm frukt. Jag som vet vad det är har svårt att dölja en viss besvikelse... I munnen går det att få lite ledtrådar främst på textur, substans, längd. Korkdragaren är efter ett tag inne på att det trots allt kan vara premier cru-kvalitet på materialet. Och då spikar Järvsömannen vinet till Latour.

Chateau Latour 1970 1er cru Pauillac (+++) imponerade inte. Vi spekulerar om off bottle, men Vinmannen drar sig snabbt till minnes att han varit besviken de senaste gångerna han druckit årgången (bara att kunna säga en sådan sak...!). Även Robert Parker som tidigare hyllat vinet har skrivit ned bedömningarna rejält sista tiden. Från höga 90 till ca 85 RP, om jag minns rätt. Om det kan komma ut i en ny och bättre fas längre fram är väl högst osäkert just nu; för tillfället är det i förfall... Underpresterande.

TIll aprikostarteletter med hemgjord vanilj- och aprikosglass serveras en Sauternes. Jag hoppas på revansch! Jag gillar det och tycker att det är fruktigt, balanserat med inslag av saffran, aprikos, långt och jättetrevligt... men saknar den där extra wow-faktorn som man kunde ha hoppats på.

Chateau d'Yquem 1970 (+++(+)) underpresterade också det. Trist.

In med ostar och jag spelar ut mitt sista kort för kvällen... och äntligen stämmer det! En vintage port med tät, koncentrerad och oväntat ung karaktär. Torkad frukt, fikonkärnor och senare också inslag av finaste körsbärsmarmelad men en fin, lätt kärnbitterhet. Intensiv, lång, kraftig... urvalet av kandidater är inte så stort.

Fonseca Finest Vintage Port 1970 (++++(+)) stod på bordet den där gången för fem år sedan. Redan då gillades det mycket av bland andra Pokermannen och jag noterade att nästa flaska skulle få vänta tio år till... så blev det nu inte, men det här vinet har definitivt fortfarande ett långt liv framför sig! Köpläge.

Ett par korkdefekter, en trött men intressant champagne, ett par underpresterande premier cruer... ingen succé sett till vinkvaliteterna, men jag törs ändå hävda att det var nöjda gäster som troppade av i juninatten eller samlades för en eftercigarr på verandan.

Vi enades om att gammalt vin är en risksport. Skulle vi inte då och då gå på minorna skulle vi inte heller förstå höjderna... Den samlade analysen är också att 1970 är en årgång som nog är på väg utför - och då menar vi vinerna och inget annat! Kanske kan större buteljer fortfarande ge bra utdelning...?

Dags att börja samla magnumflaskor till 50-årsmiddagen!

 

1806 madiera med francois audouze

Förr i tiden fanns det en mycket god anledning att köpa tidningen Livets Goda. Då publicerades fransmannen Francois Audouzes krönikor där, i vilka han beskrev sina hedonistiska vinmiddagar med fokus på gammalt vin. Att jag själv skulle sitta vid samma bord som honom och diskutera doften av ett tvåhundraårigt vin fanns inte i sinnevärlden för ett par år sedan. Som vanligt är det Vinmannen som gör det omöjliga möjligt... men vi tar det från början!

Efter en osedvanligt stressig vecka hamnade jag i vackra Högbo Bruk. Jag hann springa en vända i spåren runt golfbanan och ladda inför kvällens middag, som jag hoppades skulle bli något alldeles extra. Jag skulle inte bli besviken.

Vi är totalt tolv förväntansfulla som samlas i en sidobyggnad till herrgården för en diner chambre séparée. Egen kock, egen servis och egen sommelier. I en 1700-talsbyggnad med kandelabrar och viner som är nästan lika gammalt som huset. Jodå - det lär bli en uthärdlig kväll!

Vinmannen och kvällens hedersgäst Francois Audouze tar emot och kvällen inleds med en skål i en stabil och trevlig champagne, Paul Bara 2000 (+++(+)). Mycket trevlig och som det skulle visa sig kapabel att slå en mer namnkunnig konkurrent...

Monsieur Audouze borde naturligtvis föräras med en egen post. Men kortversionen är en man som drivit eget företag i stålbranschen med 4000 anställda. Han började köpa vin på 1970-talet på inrådan av vän med insyn. Idag har hans källare omkring 40.000 flaskor. Han har sålt firman och ägnar sig nu på heltid åt att arrangera vinmiddagar med fokus på mogna viner åt penningstinna entusiaster. Hans middagar har stått koncept för Vinmannens verksamhet i Sverige, och att ha honom på besök här är lite som att Bill Gates gästar Mojang. Med all tillbörlig respekt åt alla håll och kanter...

Inne i matsalen står öppnade flaskor på rad. Vinmannen har för vana att dekantera sina viner varsamt och ge dem lite luft. Audouze föredrar att lufta vinerna i flaskan och låta dem andas däri. Frågan är hur långt i förväg vinerna måste öppnas för att det ska ha någon effekt?

En champagnehorisontal inleder: 2 x 1995. Först ut Bollinger Grand Année 1995, som dock verkar en smula övermogen med sin ton av bokna äpplen, och utvecklade smak av röda vinteräpplen. Borde vara bättre. (+++)

Bredvid kommer kvällens bästa champagne. Veuve Clicquot La Grande Dame 1995 är äpplig, nötig och elegant i doften, med frisk, balanserad och ändå fylilg smak (++++).

 

Champagnerna serverades Vinmannens vana trogen till löjrom med tillbehör. Audouze är en smula skeptisk och tycker att det är för "torrt" för att passa till champagnen, om jag tolkar honom rätt...

På Mr Audouze initiativ (det märks att han är van med vinmiddagar...) tar vi en presentationsrunda runt bordet. Alla säger några ord om sig själv och sitt vinintresse. När det är Järvsömannens tur har nästa vin skänkts i glaset. Järvsömannen pratar lite kort om sig själv, men Francois lyssnar inte längre. Det gör ingen som stoppat näsan i närheten av glaset...

Han ber om ursäkt innan det blir min tur, och föreslår en paus.

Så fort jag tar sn sniff av P. Goelet 1806 Madeira Wine, dekanterad i januari 1883, omkorkad i april 1919 så förstår jag pausens nödvändighet... Ja, ni hör ju själva! Andakt begås...

Det går inte att värja sig - vinet är magiskt...! En oerhört komplex, otrolig doft av té, fatlagrad rom, karamell, kaffe, nötter, kola... som efterhand utvecklar toner av toffee, vanilj och créme brûlée... Mr Audouze skulle senare twittra om doften som antagligen en av de största i hans liv!

Smaken är torr, fantastisk, med hög syra, inslag av té och med nötter och citrus i eftersmaken (+++++!). Svampsoppan till sitter såklart som hand i handske. Mr Audouze konstaterar sakligt och med erfarenhetens självklarhet att "...all pre-phylloxera is fantastic!".

Vi måste lugna ned oss... Chateau Carbonnieux 1961 får spela den otacksamma rollen som mellanvin. Frisk doft av pomerans och citrus; lätt, elegant torr smak med söta citrustoner och antydan till sötma i den mycket långa eftersmaken. Ett mycket gott vin som dock har svårt att skina i det här sällskapet (+++(+)).

Variation på vaktel (bröst, lever, hjärta) ackompanjerade vinerna på tur.

Första röda flighten rör sig på 1930-talet. Chateau Lascombes 1934, 2er cru Margaux, ger ett mer moget intryck än grannen i glaset bredvid med rödbrun, lätt tegelfärgad kant. Doften är mogen med murrig tobak, mörkt trä och torkad frukt. Förvånansvärt fruktig smak med bäriga inslag av Läkerol cassis. Kom riktigt till sin rätt tillsammans med vaktelns lever.

Även om 1934 är det största året på 1930-talet har 1937 också haft gott rykte. Broadbent har dock reviderat sin uppfattning och menar att de flesta 37:or idag inte håller ihop. Köp bara vid hög fyllhöjd och mycket god proveniens, är hans råd.

Proveniens och fyllhöjd är okänd för mig, men den Chateau Haut-Brion 1937 vi får i vänstra glaset gör ett fantastiskt intryck med sin sammetsröda färg och doft av granit, grus, regn på dammig grusgång, järn... Smaken är fruktig, helt ren, frisk och balanserad med dominans av svarta vinbär. Fantastiskt vin (++++(+))!

Haut-Brion -37 till vänster; Lascombes -34 till höger

Nästa servering är lamm. Och då är det dags att gå till yngre förmågor... en av 1900-talets odiskutabelt största årgångar - kanske den allra största? Broadbent föredrar 1945. Själv lär jag aldrig bli så erfaren att jag kan ha en välgrundad åsikt i frågan. Vinerna i den här flighten kostar tillsammans som en mindre bil...

 

Ett av kvällens tänkta huvudnummer är såklart legendariska Chateau Palmer 1961, 3er cru Margaux. I sin bok Vintage Wine låter han till och med det här vinet inleda kapitlet 1961 i stället för Chateau Lafite som i övriga årgångar.

Färgen är mörk, opak, rödbrun. Doften inledningsvis oerhört elegant med kryddig frukt och söt tobak, men ändrar sig efterhand och vissa oxidativa drag tränger sig på. Smaken är söt fyllig, balanserad med kryddor, tobak och "fruktkompott". Men efter en tid går frukten över i rotfrukter som inte känns helt ok... (++++  som övergår till +++). Tyvärr något av en besvikelse... flaskvariation.

Chateau L'Evangile 1961, Pomerol, är också mörk men mer klar i färgen. Lite sluten inledningsvis. Doftar blod och järn och är fantastisk i munnen med balanserad frukt, tobakstoner (++++).

Flightens vinnare är en slow starter. Chateau Cheval Blanc 1961, 1er GCC (A) St Emilion, har den klaraste och ljusaste färgen. Doften är när den väl öppnar upp ren, fokuserad och förvånansvärt ung. Doften växer och växer under kvällen och den vecklar ut en vacker påfågelstjärt av nyanser och samtidigt kraft. Lång, balanserad, frisk fruktig smak med en trevlig sötma. En av utmanarna till kvällens vin (+++ som gick till ++++ som gick till +++++)!

Så är det dags att kontrastera med något helt annorlunda... Sine Qua Non Atlantis Syrah Fe2O3 1a 2005 är verkligen en udda fågel vid bordet. Förutom champagnerna det enda vinet som är yngre än 40 år. 42 månader på 100% ny fransk ek. 100 RP-poäng, såklart. Vilket snarast är en varningsklocka för mig.

Därför är det ju så kul att alla fördomar kommer på skam! Klart mörkröd, relativt frisk, hallontonad intensiv doft - men "inte så att jag backar ut ur rummet" som jag noterat i blocket. Kraftig men ändå frisk smak, sötfruktig med inslag av kryddor. Förvånansvärt välbalanserat och gott men antagligen med potential att bli ännu bättre i mitt tycke (+++(++))!

Råbyff på wagyu...

...följdes av en bit av entrecôten av samma djur. Mycket gott!

Sedan börjar en kavalkad av söta viner där det nästan blir svårt att hålla koll på allt som hamnar framför mig... Chateau Haut Peyraguey 1918 har en färg som mörk cognac, doftar aprikoskärnor, saffran, brûlée... komplex och mycket fin. Komplex, elegant, balanserad smak - torr sötma har jag noterat. Och "bättre än den förra" eftersom jag faktiskt provat samma vin en gång tidigare (++++(+))!

Chateau Roumieu 1941 dyker upp som extra-sauternes. Intressant, trevligt, vitalt med saffranstoner (+++(+)).

En tokaji Aszu 6 puttonyos 1866 (!) fastnar inte på bild (tjänstefel!) men hade en spännande doft av linoleummatta och stendamm, men söt, frisk och vital smak (++++(+)).

Gästen Mr Audouze har såklart tagit med sig en egen flaska, trots stränga order om motsatsen... Ett fantastiskt vin! Malvoisie Canary Islands 1828 är opakt, brunt och har en kryddig doft av muscovadosocker och kaffe. Söt, simmig smak med råsocker och melass, lång eftersmak med lätt beska (bränt socker?) (++++(+)).

Och så en liten skvätt av ett vin där flaskan gick sönder i hanteringen tidigare men vinmannen räddat det som gick, silat bort glas och nu serverar en 1905 Massandra Livadia White Muscat som doftar mint och omisskännliga muscattoner, är söt, fruktig och balanserad men inte min favorit... (++++). Andra uppskattade den bättre - hela Audouze ranking finns här.

Needless to say....

...serverades ett antal...

 

...smått fantastiska efterrätter till detta!

 

Och avslutningen med en klart godkänd 1970 Graham's vintage port och hemystade ostar gick naturligtvis inte av för hackor...

 

...men då hade jag lagt pennan åt sidan och bara njöt!

Mitt äldsta vin någonsin är också ett av mina bästa någonsin. Jobbigt på ett sätt, men samtidigt fantastiskt att ha fått chansen att vara med om ett tvåhundrårigt vins öppnande. De som gjorde det vinet var födda på 1700-talets andra hälft. Hisnande...

En magisk kväll som kommer att bli svårtoppad lång tid framöver!