1986 chablis 1er cru fourchaume (mg), louis michel

Ganska ofta utgår jag från ett vin jag vill dricka när jag får gäster. Ibland kan vinet ge en association till en rätt jag är nyfiken på. Och sedan kan det spinna på...

Därav kom det sig att IT-mannen med strålningsexperten och resten av familjen trillade nedomkull ikväll och fick utstå en cook-along av sällan skådade proportioner!

Till slut stod på bordet inte mindre än åtta olika rätter:

smörstekt gösfiilé, kokt amandinepotatis, brynt smör

*

anklever på smörstekt surdegsbröd med syltade kantareller

*

fylld vaktel med murkelsås

*

halstrad tonfisk på blomkålspuré med tryffel

*

friterade grodlår (alt kycklingfilé) med grön ärtpuré

*

baconlindad haricots vert

*

chévre chaud

*

smörkokt primörmorot

Och vad dricker man då till detta... om inte mogen chablis!? Jag ropade in tre magnumbuteljer Chablis 1er Cru Fourchaume 1986 (mg) från Louis Michel häromsistens till ett i mitt tycke rimligt pris. Självklart finns det en mängd farhågor med ett såpass gammalt vitt vin, men jag har druckit åldrande chablis förut med förtjusning, och årgången är bra, och så dessutom magnum.... värt ett försök!

Och det ska sägas på en gång - det här är förbaskat bra! Gyllengul färg och en absolut ren, fokuserad doft utan oxidativa drag men en fräsch doft av röda äpplen med lätt bokna toner, nötter, söta citroner (lemon curd?) och mineralitet. Antydan till ett orientaliskt inslag av syltad ingefära, citrongräs och eventuellt koriander. Smaken är frisk, halvfet med dominans av citrus, mineral och mogna äpplen - och med flera dimensioner mer än hyll-chablis från SB kan erbjuda såklart. Rasande gott och en utmärkt match till den spretiga buffén.

Alltför mycket vin drick alltför ungt...

mogen, enkel bordeaux (bel-air lagrave 1985) och fylld vaktel

Fylld vaktel, stuffad med bland annat anklever, serverad med potatisbakelse, murklor och baconlindad haricots vert på en onsdag? Tja, varför inte...? Och med en anklever-tarte till förrätt? Son och hustru blir lite förvånade över ambitionsnivån, men förklaringen är enkel. Picard har öppnat i Uppsala. Fransk frysmat som aspirerar på något annat än Findus och Dafgårds.

 

Jag råkar snubbla över butiken i Kvarnen vid Vaksala torg i samband med ett lunchmöte, och åker tillbaka på väg hem från jobbet. Alla möjliga frysta delikatesser som lockar med enkelt tillagning. Och humana priser. Jag bestämmer mig för en kvalitetskontroll...

 

 

 

 

Den fyllda vakteln är helt okej och skäms inte för sig på ett festligare bord, men i något slags självhävdelse vill jag ändå tro att min egen variant som jag gjort ett par gånger haft mer smak. Men också mer ben - att få dem urbenade underlättar ätandet.... Hustrun är inte jätteimponerad medan sonen äter utan prut. Potatisbakelsen gillas dock av samtliga. Murkelsåsen kunde fått mer smak av murklorna, men det får skyllas på tillagningen. Bönorna gör jag själv och familjen gillar.

 

Och när jag famlar runt i vinrummet efter något relativt finstämt och moget men inte alltför exklusivt så snubblar jag över en bortglömd flaska Chateau Bel-Air Lagrave 1985!

 

Jag har turligt nog glömt bort vad det kostade, och det är ju bra i sig eftersom jag då kan prova det precis för vad det är och slippa alla termer av "prisvärt". Och ikväll är det ett fantastiskt trevligt vin!

Det doftar moget, djupt, rent och komplext samtidigt, med drag av tobak och torkad frukt. Smaken har balans och fokus, ganska lätt och dominerad av söt frukt och ett kryddigt slut. Det roliga är att hustrun också gillar vinet hårt - hon kan ju annars vara lite tveksam till åldersstigna fransoser. Men den totala avsaknaden av svettig häst bidrar säkert. Till maten är det ju öppet mål - såklart...

Hittar senare anteckningar som tyder på att vinet har kostat 349 kr vid släppet för ett par år sedan. Må de. Kanske en hundring mer än vad jag räknat med, men samtidigt är ju de där mognadsfixarna så svåra att få på annat sätt... så att... för samma pris idag hade jag köpt en låda!

2005 nuits-st-georges clos des porrets, dom henri gouges

Jag drack det här vinet på halvflaska i höstas i London, på the Square. Jag gillade det då och råkade snubbla över ett på buteljer här på hemmaplan strax därefter.

När hustrun önskar "ankbröst!" och kompletterar med "jordärtskockspuré!" till födelsedagsmiddag så låter det som ett läge att testa av vinet.

Förutom anka och skocka så blir det en sås på körsbärsvin, granatäpple och lite apelsinjuice. På purén hamnade lite krisp i form av knaperstekt pancetta och finriven ostronskivling. Helt okej för en onsdag.

Vinet utvecklas positivt under kvällen, vilket för mig är tecken på lagringspotential. Inledningsvis känns det väldigt fruktdominerat och syrligt och inte så komplext som jag mindes det. Men mot slutet av kvällen har det blommat ut i de kryddiga, sandelträiga drag jag uppskattade i höstas. Inte ett stort vin, men riktigt gott och kan definitivt utvecklas positivt ett bra tag till. Beståndsdelarna finns där...