2005 graillot crozes hermitage x 2

Om nu ett vin nödvändigtvis ska vara korkdefekt, så kan det ju vara ett som man inte köpt för alltför tokdyra pengar och som man dessutom har fler på lut av. Som t ex Graillots Crozes Hermitage 2005.

Efter en veckas beredskap fixas klassisk, vinvänlig mat i form av lammstek på benet, späckad med örter och vitlök, och till det en krämig potatisgratäng. Ni minns, en sån där som man fick på alla finare kalas och sittningar en bra bit in på 1990-talet?

Första korken åker upp och en slatt av vinet ned i karaff för vinifiering och sedan tillbaka till ett glas och en första sniff och .... damn. Den skymtar till. Inte jättetydligt, men tillräckligt. Så försvinner den där kartongfiltsdoften ett litet tag och jag hoppas - mot allt bättre vetande - på mirakel. Men när jag smakar är det ställt utom allt tvivel. Ingen frukt, ingen stuns, stumt och dött... Kork.

Ber hustrun prova av som sista instans. Hon rynkar på näsan. "Tyckte först jag kände lite våt yllevante, men nu... " Hon smakar och grinar illa. Vi är överens. Vinbyte.

Det är tur i oturen att få jämföra två identiska viner bredvid varandra, där det ena är defekt. Vin nummer två har en helt annan doft av mörka frukter, spritiga körsbär, örter, lite kött... inte så mycket mognadstoner ännu. Smaken är inledningsvis balanserad men med ganska stökigt, syrligt slut; plommon, örter lite kryddor. Av någon anledning känns det ändå inte helt fokuserat. Jag hade nog hoppats på mer mognadstoner och lite större komplexitet.

Korkdragaren har större tålamod och provade 1996:an nyligen. Tyder på att jag ska vänta några år på nästa kork...

vinmannens kalas - upprepad förnedring är karaktärsdanande!

För - om jag räknat rätt - femte året i rad är det kalas hos Vinmannen med sedvanlig utmaning i form av en blindprovning för oss vinnördar. Vi är bjudna dit till kl 17, och medan övriga gäster trillar in svettas vi i det anslutande konferensrummet med att artbestämma fem viner. Att det är vi som är underhållningen till fördrinken är liksom en del av konceptet som vi snällt vant oss vid.

Hittills har det ju handlat mer om lyteskomik än om beundran av vår precision och samlade förmåga. Men i år kändes det annorlunda. Revanschlusten var stor. Flera i laget utbytta mot nya förmågor - bland annat Korkdragaren som ju tillför seriös vinkunskap och runt 250 provade viner i veckan. Motsvarande min årsdos, kan jag tänka... IT-mannen var också med för första gången - ett välkommet tillskott ifall det skulle komma någon kalifornisk Zinfandel på bordet. Överlag kändes det som en bra blandning av rutin och nytt blod i laget.

Som ständig kapten gick jag runt och förbjöd medlemmarna att dricka negroni före provningen. Malört är inte bra för smaklökarna...

Reglerna är i princip desamma år för år, även om poängförutsättningarna varierat något. Fem viner serveras blint. Vi får i år poäng för kategorierna Land (1p), Region/distrikt (1p), Dominerande druva (1p), Årgång (5p), Årgång +/- 5 år (1p), Vin (5p), och måste upp i 15 poäng av 70 möjliga för godkänt. I potten ligger en uppgradering av kvällens middag vid lyckat resultat, och en straffshot av en isländsk likör (?) med en bit islandslav i... beskriven av Vinmannen som något av det styggaste han har provat. Och han har provat en del styggt. "Det får tequila att skina med stilistisk elegans i jämförelse!", utbrast han målande.

För att engagera publiken får de ställa varsin "ja/nej"-fråga som Vinmannen måste besvara. Vi får också tre sådana livlinor, och kan på så sätt lista ut att inte alla viner är från 1900-talet, att minst tre av dem är från Frankrike/Italien, att glas nummer 4 inte är spanskt, att inget vin är från 1991 osv... Busenkelt, eller hur? Here goes...

Glas 1

Relativt ung färg, tät, lite blå; vanilj och fat blandat med blå frukt i doften; relativt modernt intryck. Inte min gata alls. Lite profillöst för mig...

Gissning: Argentina, Mendoza, Malbec, 2010, 2008 +/-5, Lindaflor

Facit: Penfold´s Kalimna Bin 28 Shiraz, 2010. (6p)

Vinmannen är hygglig och börjar med att vi prickat årgången helt rätt! Med bonusgissningen +/- 5år ger det oss totalt 6 poäng på första vinet. Bra start, trots allt. Tänk positivt.... vem har enetligen koll på allt från Nya Världen!?

 

Glas 2

Mer mogen till färg och doft. Doften har järniga inslag som är svårplacerade, tillsammans med den torkade frukten. Jag tycker jag hittar såväl tobak som kryddor. Ganska slank. Vi vacklar fram och tillbaka... 50-60-tal? Men vad? Lite italienska vibbar diskuteras, men kan det verkligen vara en barolo?! Känns också fel. I sista stund ändrar vi till en 60-talsbordeaux...

Gissning: Frankrike, Bordeaux, Cab S, 1964, 1964 +/- 5, Leoville-Barton.

Facit: Nino Negri Sfursat 5 Stelle, 2001. (0p).

Jaha. Torkade druvor... ingen av oss såg det komma. Läktarplats...

Glas 3

Hmm... Får först Aussie-känsla. Men visst är det en shiraz/syrah? Örtig, saftig, hyfsad struktur... Vi stannar nog i Frankrike ändå. En Hermitage med viss mognad?

Gissning: Frankrike, Rhône, Syrah, 1996, 1993 +/- 5, Marquis de la Tourette.

Facit: Abadia Retuerta Pago Valdebellon (Cab S), 1998. (1p)

Alltså... jaha. Eller... va?! Tröstpinne för att vi fick in årgång +/- 5 år, stolpe in...

Glas 4

Men här är det ändå en barrskogskänsla av kåda och en del undervegetation bland frukten... ganska slank och balanserad. Vi famlar runt i Sydfrankrike utan att landa. Grenache och en nittiotals-Chateauneuf, möjligen tidigt 2000?

Gissning: Frankrike, Rhône, Grenache, 1999, 2001 +/- 5, Bosquet des Papes.

Facit: Domaine Gauby 2005 (Grenache/Carignan). (3p)

Ja, jo... inte helt galet ändå. Vi får poäng för Grenache även om det är nära 50/50 i blandningen. Nio poäng inför sista omgången. Det räcker att sätta årtalet för att vi ska vara hemma!

Glas 5

Viss mognad, men ändå ganska sträv och tanninrik. Vad är det här...? Vi har svår tidsbrist vid det här laget - allt sker ju med en begränsad tidsrymd till förfogande - och hasplar snabbt ur oss något till slut. En hyfsad Aussie-shiraz från 90-talet - why not?

Gissning: Australien, McLaren Vale, Shiraz, 1998, 1995 +/- 5, Cullen.

Facit: Agricola Punica Barrua Isola dei Nuraghi IGT 2002, dubbelmagnum (Carignan). (0p)

 

 

När krutröken lagt sig grinade sanningen mot oss från tavlan. 10 poäng av 70 möjliga. Och 5 poäng från godkänt. Eller "skamgränsen" som Vinmannen med ett brett leende kallade den. Och i år som det varit så lätt!?

Jag undrade förstås var alla mogna bordeauxer höll hus? Och inte en enda bourgogne? Rent handikappande förutsättningar, ju...!

Men som vi senare på kvällen konstaterade; den bästa födelsedagspresenten vi kan ge Vinmannen är nog att få klura ihop den här mariga prövningen och sedan att han får lyssna på våra famlande resonemang... och själva har vi fantastiskt roligt såklart!

När vi serverades de vanliga, rågade måtten med fulsprit - och den här islandslavshistorien var tamejtusan rejält vederstygglig! - brast vi samfällt ut i vårt nya stridsrop: "Nästa år i Gävle!"


Tack för ett som vanligt fantastiskt kalas, Vinmannen - we'll be back...!

2002 dom perignon och en rad andra besvikelser...

Ni har säkert varit med om det själva. Den där middagen när man vill göra något litet extra, och tar fram ett par, tre, fyra vällagrade buteljer som man hoppas lite extra på. Och så blir det precis tvärtom. Inga trasiga, korkade eller på annat sätt uppenbart förstörda viner. Bara... inte så bra.

 

Måste ha varit en rotdag.

 

Det handlade alltså om kalkonmiddagen för släkten i julas. Och i år var båda bröderna med och fruar och mor och stintan och all, så varför inte kräma på lite?

 

 

Ett tvärsäkert kort att inleda med till lite ankleversnittar. För ett år sedan var den här lysande på nyårsafton. Nu var 2002 Dom Perignon... helt ok. Ganska lång, välbyggd smak med inslag av brioche, nötter och en del röd grapefrukt - närmast ett roséinslag annars...? Inte den showstopper jag hoppats.

 

 

Mogna - ja, till och med gamla - viner står på repertoaren till mina kalkonmiddagar. Om inte annat är det en oslagbar conversation piece för damer och herrar som var med på den tiden vinerna gjordes. När den 1961 Chateau Robert som först hälldes upp gjordes var mor en pigg 25-åring, till exempel... Dessvärre var det här ett svårt övergånget exemplar med märklig mognad. Mörk i färgen; en massa järn och lera i doft och smak. Saknade frukt och charm - en besvikelse.

 

 

Något bättre klarade sig det äldre vinet. En 1955 Nuits-St-Georges från Moillard Grivot och Chevaliers du Tastevin uppskattades runt bordet, och blev också bättre och bättre under kvällen. Framför allt doftmässigt erbjöd det fina kvaliteter, om än inte lysande. Varma, kryddiga aromer med inslag av torkad frukt; ganska lätt i strukturen.

 

Lite desperat över så tveksamma recensioner paniköppnade jag ett stensäkert kort. Kanske är 2001 Cos d'Estournel inget vin av bibliska mått, men ändå av såpas kvalitet att det borde tillfredsställa bordeauxsuget hos gästerna som hade svårt för Robert -61...

Nämenvaf...

Mina noteringar är tämligen summariska. Svarta vinbär och en del blyertspenna, men för kort och lättviktig. Surt. Känslan alltså, inte vinet.

 

Som avslutning yngre broderns årliga önskning: en minst 40-årig vintage port. 1966 Warre's Vintage Port, buteljerad av V&S, dekanterades och placerades med löst liggande lock på karaffen i fyra timmar före servering. Och visst var den okej, men återigen utan att glimra. Lakrits och en del körsbärsaromer. Söt, lätt simmig smak av hårda hallonkarameller och kryddor. En anständig avslutning som uppskattades.

 

Men av fem potentiellt spännande viner var det inte ett enda som helt levde upp till förväntningarna, och bara två som kan sägas vara nära godkänt.

 

Förbaskade rotdag...