Den första advent bjuder Vinmannen in till privat sittning. Han lockar med en hundraårig bordeaux 1er cru classé ("vaf-n, nästa år är den ju 101 och det är ju inte samma grej...!") och därmed sitter man ju på kroken, va.
Vi är ett sällskap om totalt åtta som ska få en sällsynt skön åktur bland mogna (de flesta ovanligt bra presterande!) viner och uppleva en hård taskspark mot en välrenommerad yngre förmåga... En intensiv och rolig kväll med
Korkdragaren, Lokalredaktören (ej att förväxla med Redaktören) och ett par från det lokala Munskänkeriet som jag träffat flera gånger främst vid Vinmannens tillställningar. Som bonus dessutom några nya, trevliga bekantskaper - kul! Med vin som gemensam nämnare kommer samtalet snabbt igång, och vinerna står i fokus resten av kvällen. Mat och tilltugg är helt anpassat efter det.
Först kommer en skål med finhyvlad pata negra av bästa kvalitet på bordet. Bättre finger food är ju svårt att hitta, så varför krångla till det. Och det passar dessutom bra till mycket i vinväg...
Som till den här gynnaren... Krug 2000 får agera inledning på kvällen - första gången jag provar den årgången. Lite i kallaste laget inledningsvis, men blommar ut med högre temperatur och lite luft. Omisskännlig, fyllig, nötig doft som efterhand får mer och mer hasselnötstoner. Maffig munkänsla med bra syra; nötig smak med gula äpplen i den långa eftersmaken. Riktigt bra - förstås! (****).
Sedan är det dags för kvällens huvudnummer! Och det visar sig vara ett vin som jag kommer att beskriva som en "after-dinner-cocktail" - ett kontemplativt vin att njuta i ensamt majestät i stället för att blandas ut med mat...
Chateau Lafite-Rothschild 1914, alltså...För den som möjligen inte var med kan jag påminna om att det var en osedvanligt varm augusti och att skörden var liten men av bra kvalitet. Färgen är ljust tegelröd och helt genomskinlig. Doften osannolikt ren, vacker, elegant med varm, söt frukt och körsbärstobak. Smaken är mjuk, fullständigt integrerad, förvånansvärt fruktig med röda bär och kryddiga sandeltränoter. Fantastiskt! Inga murkna träplankor (som jag visserligen också uppskattar!) eller andra ålderskrämpor utan en slående renhet och elegans...! (****!)
Jag har ju haft förmånen att prova några hundraåriga bordeauxer vid det här laget (La Lagune 1914, Tertre Daugauy 1911, Cos d'Estournel 1911, Latour1874 ...) och det här är nog den allra bästa! Storartat - på ett finstämt sätt! Buteljerad av Eschenauer. Broadbent är inte lika imponerad och ger bara (**).
Som jämförande objekt kommer en annan åldring fram: Chateau Cadet-Fonroque 1929. Troligen ett andravin till Chateau Fonroque - men om någon vet bättre får den gärna meddela. Betydligt mörkare, tätare färg. Doften lätt oxiderad med lite volaila stick. Ganska fyllig, med viss frukt av det mörkare slaget. Rätt okej, och tar sig under kvällen, men betydligt mer i utförsbacken än Lafite! (**?)
Till maten - perfekt grillad och lågtempad entrecote med murkelsås och palsternackspuré, och en rosaröd älgstek på det! - är det dags att gå över på yngre förmågor!
Chateau Pavie 1961 har också en ganska tät, mörk färg, och känns förvånansvärt ung och fruktig på doften. Mognaden är mer framträdande i smaken, som domineras av plommoninslagen. Helt okej - men inte riktigt stort. Pavie var på 60-talet inte i närheten av sitt nuvarande renommé...
Nästa vin bröt av från samlingarna av bordeauxer, och var mitt bidrag till kvällen. Ett inrop från en av höstens auktioner i Stockholm, och lite av en chansning. Men Vinmannen har själv hävdat att även enklare bourgogner från 1959 generellt är överraskande bra, så jag vågade chansa.
Fixin Clos de la Perrière 1er cru 1959 Dom Joliet (distributed by Moillard-Grivot) visade sig också från sin allra bästa sida! Fantastisk doft - ren, frisk, varm och elegant med jordgubb och kryddor. Mogen, komplex, kryddig smak med inslag av torkade jordgubbar. Fokuserad och imponerande - precis där man vill ha sin mogna bourgogne! Stark konkurrent till kvällens vin... (****!)
- o - o - o -
Men jag var inte ensam om att ta med mig en bonusflaska... En av de nya vännerna fiskade fram något väl fördolt och bjöd på en blindprovning - kul!
Doften dominerades stort av svart vinbär/cassis med ett friskt inslag som kunde dra åt mint... min omedelbara tanke var att det här inte var bordeaux, utan snarare kaliforniskt. Smaken var elegant, fruktig, bra struktur, viss strävhet... saknar möjligen lite tyngd för att bära upp stilen. Alternativt spara 10+ år till för ökad komplexitet. Jättefint - men vad är det?
Chateau Trotanoy 1986 (***!) - minsann! Pomerol är ju ett minfält för mig...
Vinmannen känner plötsligt ett våldsamt behov av att ersätta den tänkta magnumflaskan mognande chiantin - tänkt mest som måltidsdryck - med något roligare....
Så hamnade också Chateau Canon 1er GCC 1964 på bordet! I likhet med Pavie gav också denna ett ungdomligt intryck på näsan, men behöll sedan mer av ungdomligheten i munnen. Frisk, mjuk, balanserad, "matig", jättefin, vital och ungdomlig, inslag av kaffe (****)! Broadbent är lyrisk i en not från 1995: a lovely wine ... richly coloured; harmonious, fragrant; a warm character, fullish, rich, lovely.
Någonstans här dyker generösa ostfat upp på bordet. Dags för söta, alkoholstarka saker...!?
Nästa vin då.... tja, ibland måste man ju stämma av referensramarna. Domaine la Barroche 2007 Cuvée Fiancée, Chateauneuf-du-Pape har en mörkröd, tät färg. Och doftar granskott. Och gin. Och smakar eldigt och syltigt och granbarr... (*?). Ej provat av Broadbent.
Till vinets positiva egenskaper är att det ger bra energi till den hopplösa men engagerande debatten om objektivt/subjektivt när det kommer till smak. Är det här vinet objektivt gott!?
Jag tror att jag tidigare här på bloggen refererat till mina studier i litteraturhistoria i Uppsala, tidigt 1990-tal. Det var en ganska befriande känsla när läraren - efter många månaders tragglande av antiken, Stiernhielm m fl kom fram till 1800-talet då det faktiskt skrevs riktigt bra böcker! - höll upp Brott och straff och sa att "Hittills har ni fått tycka vad ni vill om det vi läst - men det här är objektivt bra!".
Ett objektivt gott vin är i sammanhanget Taylor´s vintage port 1966. Buteljerad av the Wine Society - mogen doft med torkad frukt och elegant, balanserad smak. Inte fullt så stor som man hade kunnat hoppas med tanke på producent och årgång. Broadbent ger (*****), men jag stannar nog vid (****).
Till husets paradnummer - Crêpes Suzette - kommer en avslutande sauternes fram. Chateau de Rayne Vigneau 1982, 1er GC Sauternes är saffranstonad med inslag av torkad aprikos. Något uttorkande och mindre söt än väntat, men ett gott vin (***!) och suveränt till desserten, såklart. Fler borde dricka sauternes oftare!
Tja, åtta personer och tio flaskor öppnade under en fyratimmarssittning... fantastiskt trevligt och en kväll när fler viner överraskade positivt än tvärtom - inte självklart när man ställer upp en såpass mogen line-up.
Tack för lysande trevligt, avslappnat arrangemang Vinmannen - dags för en sittning chéz moi snart?
