Rotäkta. Oympade franska stockar.
Att dricka vin från vinstockar som lämnats orörda av den lömska vinlusen är väl omöjligt om man inte råkar sitta på lådor av Latour 1870 hemma i källaren. Och det gör inte ens Vinmannen. Någon enstaka butelj eller två, men inte lådvis i alla fall. Och tja, tyska 1600-talsviner räknas väl också strängt taget till rotäkta?
Nu var det inte sådant som stod på menyn för den här provningen, arrangerad av en av de ambitiösa och kunniga vinvänner som regelbundet frekventerar Vinmannens provningar. Under en tid har han samlat flaskor och först efter hand börjat tänka i termer av en rotäkta provning, när han hittat en röd tråd som knöt ihop dem.
Kungen (?) av post-phylloxera, rotäkta viner får inleda eftermiddagen. För det är svårt att hitta något vin som på samma sätt skapat sig ett namn just på sina rötter, om uttrycket tillåts...
Och på sin odiskutabla kvalitet, ska tilläggas. Druvorna till Bollinger Vieilles Vignes Francaises 2000 odlas i tre små vingårdar i Champagne som av oklar anledning lämnats orörda av vinlusens härjningar. År 2005 hittade dock lusen in till en av de tre (Croi rouge), och nu återstår bara två... (Clos St-Jacques och Chaudes Terre). Så, det är ett vin som lever på lånad tid. Produktionen är såklart liten - vi dricker butelj 2650 av 3766 - och de Juhlinska poängen ofta skyhöga.
Färgen är mörkt gyllengul, med små bubblor som dock avtar relativt snabbt. Doften är inledningsvis inte alltför stor, ganska tung och "mörk" med mycket gula äpplen. Smaken är oerhört potent, intensiv, koncentrerad med gul frukt (äpplen och gula plommon) och inte minst en fräsande frisk syra. Massivt vin som ändå är elegant! Men ... en smula endimensionellt jämfört med min förväntan!
Jag sparar en skvätt i glaset och återvänder till den efter ett par timmar. Jösses... tala om vidöppen, full throttle och ofantligt mycket mer komplex doft - och smak - där bröd, fat, brioche, grädde kompletterar frukten och lyfter vinet mot höjderna där det hör hemma! Vi spekulerar i om vinet är för ungt fortfarande; min känsla är att det hade vunnit på att lagras ytterligare för mer komplexitet.
Så går vi in på de röda vinerna. Sex till antalet, och först ut är Tahbilk 1860 Vines Shiraz 2002. Precis som champagnen är det alltså tydligt markerat på etiketten att det är "rotäkta"... Återstår enligt uppgift endast 0,5 ha av den här vingårdens. Jäst i gamla ekfat och 18 månader på fransk ek efter det.
Färgen är tät, röd med blåa stick - ser ung ut! Doften har kraftig ton av blåbärspaj med vaniljsås vilket gör att varningsklockor ljuder. Men smaken är frisk ,ed inslag av hallon och blåbär; intensiv med hög syra. Ett gott vin!
En annan välkänd, australiensisk vinproducent är Henschke. Deras Mount Edelstone 2004 är också gjor på Shiraz, och en tät röd färg med hallonkant. Doften är svår för en frankofil: eucalyptus står som en plym ur glaset. Tillsammans med en klase mogna björnbär är det här nästan så långt från ett sniffvin jag kan komma. Tack och lov är smaken markant bättre! Bra grepp och överraskande bra balans med plommon, örter och hallon. Järvsömannen muttrar att det är objektivt bra men att han inte gillar det. Hade det inte luktat så styggt så hade jag själv gärna tagit det till lite sommargrill i stugan!
Kontinentbyte! Ojai White Hawk Syrah 2005 är kalifornisk Syrah (sic!) planterat på sandig mark där vinlusen inte trivs. Enligt uppgift en minimalistisk vinmakning med bl a vildjäst. Färgen är mycket tät och doften klassisk, "fransk" med mörka bär och örtighet. Smaken är intensiv, god, fruktig och har bra grepp. Ett riktigt gott vin och prisvärt i sammanhanget!
Så gör vi ett stopp i Europa. Numanthia 2007 från Toro, Spanien görs på Tempranillodruvor från oympade stockar som är 50-100 år. Färgen är mycket tät, och doften - särskilt inledningsvis - mycket svårfångad och blyg. Smaken är intensiv, syrlig, sträv och ganska söt. Mnja.
Från Portugal kommer en klassiker i "rotäkta" skolan: Colares 2004 från producenten Arenae görs på druvan Ramisco som växer i sandgropar. En druva som aldrig mognar, hävdades runt bordet. Och ett vin som stack ut rejält i provningen! Klar, genomskinlig röd färg; märklig doft av hallon, äpple och en del aceton och lösningsmedel... Smak av murket trä med hallon; gör smakmässigt ett mycket moget intryck men är för friskt för det. Spännande och lite av en vattendelare i gruppen. Jag befinner mig på den positiva halvan!
Sista röda vinet är en Parker-99-poängare... Brukar inte alltid innebära beröm i min bok; så ej heller nu. Charles Smith Royal City Syrah 2008, Washington state, odlas i ett område som klarat sig från lusen. Tät röd färg; mycket bärig doft av halon, körsbär och andra saftiga röda bär. Smaken är - inte oväntat - mycket tät och intensiv, men inslagen av coca-cola/julmust blir för mycket för mig. Frågan är hur ett sådant här vin utvecklas med lagring...?!
Kvällens extranummer kommer från Stalins eget förråd i Massandra, Krim! South Coast 1945 Red Port såldes på Sothebys 1990 och har därmed god proveniens... Ett sött, rött vin som görs på en del olika druvor. Vid en tidigare provning beskriven i Munskänken nr 7 2013 hade det här vinet sparkat rumpa med en hel del annat.
Tyvärr visar sig den här flaskan inte vara i samma toppkondition. Färgen är någonstans i ljus tawny-stil. Doften har bränt socker, citron, pomerans och massor med kryddor (kanel, nejlika, ingefära...) i sig. Smaken är annorlunda, kryddtonad med citrus i eftersmaken. Gott, men ... inte riktigt stort, liksom.
Det här var en annorlunda provning på många plan för mig. Många viner var inte i "min stil" men i de flesta fall kunde jag förstå kvaliteten. Ett par bra exempel på Syrah/Shiraz från nya världen var spännande att upptäcka, och Colares en intressant bekantskap. Att ha provat Bollingers VVF har också alltid stått mycket högt på listan och jag kan bara konstatera att jag nu måste prova ett mer moget exemplar... den dag jag får råd!
Stort tack till P för en mycket trevlig och lärorik provning, och till nya och gamla vänner och bekanta för en skön eftermiddag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar