vinmannens kalas - worst fail ever...

Jag vet inte riktigt varför jag förödmjukar mig på detta vis. Jag tyckte vi tuggade i oss en tillräckligt stor bit av ödmjukhetens paj förra året, och så blir det så här...

 

Trogna läsare av den här bloggen minns konceptet. Vinmannen fyller år. Han bjuder in vänner och bekanta till grandiost kalas och ber oss skriva av dagen efter för konvalecens. Vi vinnördar bjuds in en stund innan till en munter liten lustifikation; ett divertissement om man så vill. Fast utan balett. Och alla vet att det är på liv och död, trots den glättiga, lättsamma inramningen.

 

 

Sju bistra herrar (vi försökte i det längsta få med Vinmannnens sambo Tatuererskan i laget, men hon avböjde desvärre bestämt...) bänkade sig i vinfirmans chambre séparée.

Reglerna var glasklara (fem viner, 18 p för godkänt...) men den här gången fick vi en hjälp. Tre frågor som kunde besvaras med "ja" eller "nej" fick vi ställa innan provningen. Och för varje gäst vi kunde lura i en shot med den häxblandning som väntade oss om vi misslyckades fick vi en gissning till!

Våra gissningar blev:
Är det något vin äldre än 1980 med i uppställningen? (JA)
Är det fler än tre franska viner? (NEJ)
Är det två eller fler viner från Bordeaux? (JA)

Längre fram övertalade vi ett par stackars gäster till att häva lite fulsprit, vilket renderade oss två nya gissningar:

Är något vin från 1940-talet eller äldre? (NEJ)
Finns det något vin från Nya Världen med? (NEJ)

Borde vara busenkelt nu, eller hur?!

Första vinet har tegelkant och doftar moget och en del cassis och jag vill genast ha det till en mogen bordeaux. Smaken är ganska slank, mogen och lite atypisk. Det där med atypisk ska man akta noga på när man provar vin. Det kan betyda att det inte alls är vad du först trodde...

Gissning: Chateau d´Issan 1978.
Facit: Jaboulet Chateauneuf-du-Pape Les Cédres 1970.

Jo, men... i alla fall poäng för Frankrike, så att...

Andra vinet är mörkare men fortfarande mogen i färgen. Doften är syltig, märklig och gräsig. Kan det här verkligen vara korrekt!? Smaken är karaktärsfattig och lätt. Efter en stund i glaset kommer toner av kokad paprika på burk fram. Ett i många avseenden inte särsklit angenämnt vin. Kan det vara en Cabernet Franc med tanke på paprikorna...?

Gissning: Couly, Loire 1990
Facit: Ch l´Eglise-Clinet 1982

Menvaf...? Den borde verkligen ha varit mycket bättre! Kvällens besvikelse och ett skott fullt i blindo. Ingen hade tagit det här vinet blint; ändå inte defekt.

Tredje vinet ger tydliga bordeauxvibbar trots ganska blyg doft. Bra struktur, men lätt. Känns ändå cabernetdominerat, på något vis. Inget dåligt vin, hur som helst. En hyfsad Margaux? Mnja... St Estephe? Kanske ändå...

Gissning: Cos d' Estournel 1994
Facit: Chateau la Couspade 1996

Tja... inte helt fel ute, ändå. Fick lite välbehövliga poäng för årtal +/- 5 år. Men ändå... Skärpning!

Aha! En italienare, eller hur! Vi är ganska snabbt överens om de italienska dragen i vin nummer fyra, och ägnar oss sedan åt att pricka in var. Det är i alla fall klart yngre. Sassicaias merlotdominerade lillebror... Guidalberto?

Gissning: Tenuta San Guido Guidoalberto 2001.
Facit: Alion Ribera del Duero Cosecha 2004.

What the...? Om vi inte spikar sista vinet är det kört.

Och här kommer något som påminner om mycket mogen bordeaux. Hade kunnat gå för en 30-talare på doften som domineras av nypon och äppelmust. Men äldre än 50-tal är det inte vet vi ju redan. Smaken har drag av vattnig nyponsoppa, men samtidigt bra grepp och struktur. Var kan man hitta den här strukturen och greppet...?

Gissning: Chapoutier HErmitage 1955
Facit: Galeasso Barolo La Morra 1974 (på 3,75 liters flaska...)

Damn! Att gå fel på en mogen barolo är tamejtusan underkänt. Den här borde vi har prickat betydligt närmare målet på!

Den bistra sanningen grinade emot oss från tavlan: 6 poäng. 33% av godkänt resultat... Vinmannen spelar förvånad och yrar om "...vår samlade kompetens som ändå borde..." medan han häller upp rågade mått fulsprit i shotsglas med ett knappt märkbart leende i mungipan. Sadist.

Tack och lov fortsätter kvällen och artar sig till det bättre. Mat, vin, portvin (Krohn VP 1978) ost och avecer. Och skön musik och sköna människor. Till slut är minnena av kvällens inledning diffusa och till del bortglömda. Nästa år tar vi det!

rotäkta provning i gävle - med bl a bollinger vvf -00

Rotäkta. Oympade franska stockar.

 

Att dricka vin från vinstockar som lämnats orörda av den lömska vinlusen är väl omöjligt om man inte råkar sitta på lådor av Latour 1870 hemma i källaren. Och det gör inte ens Vinmannen. Någon enstaka butelj eller två, men inte lådvis i alla fall. Och tja, tyska 1600-talsviner räknas väl också strängt taget till rotäkta?

 

Nu var det inte sådant som stod på menyn för den här provningen, arrangerad av en av de ambitiösa och kunniga vinvänner som regelbundet frekventerar Vinmannens provningar. Under en tid har han samlat flaskor och först efter hand börjat tänka i termer av en rotäkta provning, när han hittat en röd tråd som knöt ihop dem.

 

Kungen (?) av post-phylloxera, rotäkta viner får inleda eftermiddagen. För det är svårt att hitta något vin som på samma sätt skapat sig ett namn just på sina rötter, om uttrycket tillåts...

 

Och på sin odiskutabla kvalitet, ska tilläggas. Druvorna till Bollinger Vieilles Vignes Francaises 2000 odlas i tre små vingårdar i Champagne som av oklar anledning lämnats orörda av vinlusens härjningar. År 2005 hittade dock lusen in till en av de tre (Croi rouge), och nu återstår bara två... (Clos St-Jacques och Chaudes Terre). Så, det är ett vin som lever på lånad tid. Produktionen är såklart liten - vi dricker butelj 2650 av 3766 - och de Juhlinska poängen ofta skyhöga.

Färgen är mörkt gyllengul, med små bubblor som dock avtar relativt snabbt. Doften är inledningsvis inte alltför stor, ganska tung och "mörk" med mycket gula äpplen. Smaken är oerhört potent, intensiv, koncentrerad med gul frukt (äpplen och gula plommon) och inte minst en fräsande frisk syra. Massivt vin som ändå är elegant! Men ... en smula endimensionellt jämfört med min förväntan!

Jag sparar en skvätt i glaset och återvänder till den efter ett par timmar. Jösses... tala om vidöppen, full throttle och ofantligt mycket mer komplex doft - och smak - där bröd, fat, brioche, grädde kompletterar frukten och lyfter vinet mot höjderna där det hör hemma! Vi spekulerar i om vinet är för ungt fortfarande; min känsla är att det hade vunnit på att lagras ytterligare för mer komplexitet.

Så går vi in på de röda vinerna. Sex till antalet, och först ut är Tahbilk 1860 Vines Shiraz 2002. Precis som champagnen är det alltså tydligt markerat på etiketten att det är "rotäkta"... Återstår enligt uppgift endast 0,5 ha av den här vingårdens. Jäst i gamla ekfat och 18 månader på fransk ek efter det.

Färgen är tät, röd med blåa stick - ser ung ut! Doften har kraftig ton av blåbärspaj med vaniljsås vilket gör att varningsklockor ljuder. Men smaken är frisk ,ed inslag av hallon och blåbär; intensiv med hög syra. Ett gott vin!

En annan välkänd, australiensisk vinproducent är Henschke. Deras Mount Edelstone 2004 är också gjor på Shiraz, och en tät röd färg med hallonkant. Doften är svår för en frankofil: eucalyptus står som en plym ur glaset. Tillsammans med en klase mogna björnbär är det här nästan så långt från ett sniffvin jag kan komma. Tack och lov är smaken markant bättre! Bra grepp och överraskande bra balans med plommon, örter och hallon. Järvsömannen muttrar att det är objektivt bra men att han inte gillar det. Hade det inte luktat så styggt så hade jag själv gärna tagit det till lite sommargrill i stugan!

Kontinentbyte! Ojai White Hawk Syrah 2005 är kalifornisk Syrah (sic!) planterat på sandig mark där vinlusen inte trivs. Enligt uppgift en minimalistisk vinmakning med bl a vildjäst. Färgen är mycket tät och doften klassisk, "fransk" med mörka bär och örtighet. Smaken är intensiv, god, fruktig och har bra grepp. Ett riktigt gott vin och prisvärt i sammanhanget!

Så gör vi ett stopp i Europa. Numanthia 2007 från Toro, Spanien görs på Tempranillodruvor från oympade stockar som är 50-100 år. Färgen är mycket tät, och doften - särskilt inledningsvis - mycket svårfångad och blyg. Smaken är intensiv, syrlig, sträv och ganska söt. Mnja.

Från Portugal kommer en klassiker i "rotäkta" skolan: Colares 2004 från producenten Arenae görs på druvan Ramisco som växer i sandgropar. En druva som aldrig mognar, hävdades runt bordet. Och ett vin som stack ut rejält i provningen! Klar, genomskinlig röd färg; märklig doft av hallon, äpple och en del aceton och lösningsmedel... Smak av murket trä med hallon; gör smakmässigt ett mycket moget intryck men är för friskt för det. Spännande och lite av en vattendelare i gruppen. Jag befinner mig på den positiva halvan!

Sista röda vinet är en Parker-99-poängare... Brukar inte alltid innebära beröm i min bok; så ej heller nu. Charles Smith Royal City Syrah 2008, Washington state, odlas i ett område som klarat sig från lusen. Tät röd färg; mycket bärig doft av halon, körsbär och andra saftiga röda bär. Smaken är - inte oväntat - mycket tät och intensiv, men inslagen av coca-cola/julmust blir för mycket för mig. Frågan är hur ett sådant här vin utvecklas med lagring...?!

Kvällens extranummer kommer från Stalins eget förråd i Massandra, Krim! South Coast 1945 Red Port såldes på Sothebys 1990 och har därmed god proveniens... Ett sött, rött vin som görs på en del olika druvor. Vid en tidigare provning beskriven i Munskänken nr 7 2013 hade det här vinet sparkat rumpa med en hel del annat. 

Tyvärr visar sig den här flaskan inte vara i samma toppkondition. Färgen är någonstans i ljus tawny-stil. Doften har bränt socker, citron, pomerans och massor med kryddor (kanel, nejlika, ingefära...) i sig. Smaken är annorlunda, kryddtonad med citrus i eftersmaken. Gott, men ... inte riktigt stort, liksom.

Det här var en annorlunda provning på många plan för mig. Många viner var inte i "min stil" men i de flesta fall kunde jag förstå kvaliteten. Ett par bra exempel på Syrah/Shiraz från nya världen var spännande att upptäcka, och Colares en intressant bekantskap. Att ha provat Bollingers VVF har också alltid stått mycket högt på listan och jag kan bara konstatera att jag nu måste prova ett mer moget exemplar... den dag jag får råd!

Stort tack till P för en mycket trevlig och lärorik provning, och till nya och gamla vänner och bekanta för en skön eftermiddag!

några viner jag borde ha bloggat...

Jag är inne i ett flow av goda och klart bloggningsbara viner, men tröskeln för att skriva om dem har varit onödigt hög. Flera har inte ens fastnat på bild. Jag vill dock nämna lite av vad jag njutit av den senaste månaden...

 

Jag fick ett vin från Madiran (Dom Pichard -05) i julklapp från min bror, vilket hjälpte mig att lösa vinfrågan till middagen på lammfärsbiffar med fetaost och rostade rotsaker. Ett vin från Madiran, såklart! En Chateau Montus 2004 fick en halvtimme i karaff medan den kom upp i temperatur och levererade sedan över förväntan! Fantastiskt gott, fruktorienterat med den där sortens mjuka strävhet som gör att hustrun tycker att det är mjukt medan jag gillar tanninerna som kickar in på slutet...

Ett av nyårsbubblen... I stugan tillsammans med den andra brorsan med familj och IT-mannen med familj. Dom Perignon 2002 serverades till signaturrätten "ljummen sallad på pilgrimsmussla och hummer med tryffel och rostade pinjenötter". Psycho-Bollinger (NV) - som jag betraktar som en mycket habilt baschampagne - hade druckits till mingel och snittar, men när den här kom i glasen blev klasskillnaden mycket tydlig. Dom Perignon hade både bredd, djup och elegans. Fantastiskt vin som jag tror har en lång och bra framtid framför sig!

Till varmrätten (hjortytterfilé värmd i ankfett, ankfettsrostad potatis, skysås...) blev det en udda, ojämn match mellan Ridge Geyserville 2010 (?) och en mogen rioja! Geyserville var välmatat och fruktpackat och välfatat på ett sätt som inte helt tilltalar undertecknad. Diskussionerna rörde mycket vinets yoghurttoner...Skulle vara intressant att se vad som händer med några års lagring, men som det visade sig nu var det inte min kopp té.

Det var däremot den här flaskan. Faustino I var ju ett av de första "prestigevinerna" som jag överhuvudtaget drack. Idén är ju smart: se till att det finns ett instegsvin i prisklass som alla kan ha råd med, gör en premiumvariant där flaskan liknar det billiga vinet mycket men ändå tydligt avviker och sedan en prestigeflaska i samma serie som både har frostat glas och guldnät men som omisskännligt är "samma" vin....

När jag fick chansen att för ganska billiga pengar plocka upp några Faustino I Rioja Grand Reserva 1970 var det således lika mycket året i sig som den allmänna nostalgin som fick mig att nappa. Och jag blev inte besviken! Oerhört trevlig karaktär på det här vinet, med en nästan burgundisk balans men samtidigt annorlunda smak och arom. Kul!

Mönstret upprepar sig - mognad slår allt annat i min bok...