Nyss hemkommen efter nära tre veckor i USA är det dags att blogga ikapp lite. Jag har medvetet valt att ligga lågt under tiden jag varit där för att prioritera familjetid och de få stunder jag suttit med laptopen uppfälld har varit för att hantera oundvikliga jobbrelaterade ärenden.
Resan har innehållit nöje/egentid i NYC - arbete i Washington och NYC - familjesemester i Florida. Ganska komplett, med andra ord. Och jag börjar redogörelserna bakifrån för att så småningom komma till besöket på 11 Madison Park, världens femte bästa restaurang och den bästa på Nord- och Sydamerikanska kontinenten. Enligt vissa. Hmm... dristar sig Konjären att humma så här långt, men mer om det i en senare post.
En rolig sak med USA är att dollarn står lågt i förhållande till kronan. En annan rolig sak är att det i en småsömnig badort på den floridanska västkusten finns restauranger med vinlistor som slår det mesta i Sverige. Och det utan att vara i närheten av samma ambition på matsidan.
Men en schysst tournedos med béa och frites slarvar man inte bort på Bob Heilmans Beachcomber, såklart. Man har ju live-pianist som spelar cocktail-evergreens, bevars! Och så får man då för en gångs skull känna sig sådär ryskt slösaktig och nyrik och ta in en mognande bordeaux-1er-cru till köttet och frittarna.
Men ta en titt på den här vinlistan...! Mer bevandrade själar än jag hade kanske hittat ett mer inspirerat val och man borde väl valt en amerikansk cab, men... Min favoritårgång från 90-talet är -96 och en Mouton för drygt tvåtusen på restaurang - det var svårt att säga nej till! Samma årgång ligger på Stadsauktion i prisklasser omkring 3000 kr...
Jag ber att få den dekanterad vilket förefaller sätta vår servitör i bryderier. Han är mest intresserad av om vi vill ha vinet till den obligatoriska grönsalladen innan varmrätten, eller serverad tillsammans med köttet. Jo, kombinationen Pauillac och beska gröna blad är ju som bekant en höjdare... Jag hinner bli lite orolig innan en mer kunnig kollega kommer ut och genomför en klanderfri dekantering vid bordet. Hon förväntar sig visserligen inte så mycket fällning i flaskan, förklarar hon, och jag förtydligar att det är mest luften jag vill åt. Jag är övertygad om att vinet kommer att vinna på luft.
Den första avsmakningen innan dekanteringen styrker min tes. Knutet, återhållet men med massiv potential. Färgen är tät sammetsröd utan blåstick eller tegel. Bara djupt röd.
Efter en halvtmime i karaff slås vinet på glas, och jag får tillsammans med hustrun (som omedelbart identifierar det som ett vin som jag gillar... vilket brukar innebära pauillac) nöjet att följa det under ett par tre timmar. Doften är djup, "pauillactypisk" med ceder, blyerts, cassis, lite stall - men den första halvtimmen eller så också antydan till ett mindre smickrande grönt drag ("blomvatten" säger hustrun); ett drag som dock försvinner efterhand och övergår till en mer och mer frukt- och bärdriven accent. "Parfym av röda bär" och "torkade tranbär" står i protokollet, men också mer penna efterhand. Jag gillar vinets doft (ännu) mer mot slutet av kvällen än i början.
Munkänslan är intensivt läskande. "Fruktig/saftig/juicig" med samma drag av svarta vinbär och blyerts som i doften, men också en del plommon. Strukturen är jättefin; kraftfullt utan att vara mäktigt utan snarare medelfylligt. Sammetssträvt. Ett mycket bra vin!
Som den uppmärksamme läsaren kanske noterar är jag jättenöjd, utan att gå igång på riktigt alla cylindrar. Både hustrun och jag är överens om att vinet vi drack på en annan restaurang ett par kvällar tidigare (post kommer!) träffade känslocentrat hårdare. Icke desto förty är det ett stycke fantastiskt gott vinhantverk som vi får chansen att avnjuta den sista kvällen på vår semester...
Och mot $10 spelar pianisten Moon River för oss, och hustrun får en tår i ögonvrån och det känns nästan som på film... sämre slut kan en semester ha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar