3 semesterviner - pommard, corton och lagrange

Semestern har varit lite uppstyckad i år. En vecka återstår men nu är det beredskapstjänst igen. Då får man minnas vad man druckit i stället...

 

En Pommard 1998 från Olivier Leflaive, till exempel! Ett exemplar som dock inte riktigt nådde förväntningarna... Doften hade sin torkade jordgubbar och kryddor, men också plommonkompott och ett störande inslag av jordgubbsyoghurt. I munnen var det lite väl slankt, samtidigt som det hade bra strävhet och syra. Smaken hade jordgubbar, hallon och lite plommon men också lite opassande stick av russinsötma. Mnja. Tveksam flaska...?

Fortsatta exkursioner i bourgogneträsket bjöd på en 2002 Corton GC från Domaine Latour. Jämfört med pommarden var det här ett mörkare vin i många avseenden. Tung, lätt parfymerad doft med skogsbär, hallon och jordgubbar; lite murrig/jordig på ett bra sätt. Smaken är relativt fyllig med kryddor och mörka bär och en viss, mycket angenäm köttighet. Mer balanserad och "i fas" än den tidigare flaskan och blir bara bättre under kvällen. Samtidigt har jag tidigare varit mycket nöjd med samma vin från 2000, och någonstans gnager ändå misstanken att det var ett ännu bättre vin...

Hemma från stugan blir det grill och ung (nåja) bordeaux till sista grillen innan jobbet börjar. Chateau Lagrange 2004 har en härlig, intensiv, lätt mintig och nästan pepprig fräschör i doften, som annars är packad med cassistoner och lite plommon. Munkänslan är medelfyllig med ett nästan löjligt juiceigt slut - ett mycket saftigt vin med tydlig cassis men också lite cedertoner, bra tanniner och syra... perfekt grillvin, helt enkelt!

ny gammelvinsprovning i gävle: blandat franskt från 1961 - 1928!

Så var det dags att sätta sig på tåget igen för en tur upp till Gävle och gammelvinsprovning. Vinmannen råkade som av en händelse ligga på lite för mycket gammalt vin; enstaka udda flaskor utan - som han själv uttryckte det - någon annan inbördes ordning än att de har ropats in från vinauktioner huvudsakligen utomlands. Att de dessutom hade en och annan skadad etikett gör dem särskilt lämpliga som provningsobjekt för oss som bryr oss mer om innehållet!

Många av dem är buteljerade av negocianter eller av oberoende buteljerare och vinhandlare, vilket Vinmannen framhåller inte självklart betyder sämre än slottsbuteljering. I tider när vissa vinhandlare hade mer pengar än vissa slott kan det till och med vara av bättre kvalitet. Goda erfarenheter av t ex Vandermeulens efterkrigsbuteljeringar stödjer det påståendet... Påfallande ofta kan de dock betinga ett lägre marknadspris än slottsbuteljeringar vilket bidrar till att den här sortens övningar fortfarande går att göra utan att pantsätta villan.

Plats för provningen tillhandahölls välvilligt av Lektorn (i brist på bättre epitet - eller är det Adjunkten...?!) och alla hade med sig ett sexpack valfria glas. Provningen innehöll 12 viner och arrangerades i 3 x 1961, 3 x 1959 och 6 gamlingar.

De två första flighterna hade det gemensamt att de innehöll en bourgogne, en bordeaux och en chateauneuf-du-pape. Dessa serverades öppet. Jag försökte mig på något slags poängsystem, eftersom vi skulle avkrävas omdömen om favoritvin.

1. 1961 Savigny-les-Beaune, cuvée Huyer (negociant Huyer?)
Klar, lätt roströd färg. Uttrycksfull, komplex, "mörk" doft av mogna jordgubbar, kryddighet och sandelträ. Skolboksexempel på mogen bourgogne! Ganska lätt, frisk och komplex smak. Lite för gles för högsta poäng men mycket god. +++(+)

2. 1961 Chateau Giscours (Wolff vinhandel, Bryssel)
Klarröd med tegeltoner och en lätt, lätt grumlighet. Doften inte helt övertygande; inte TCA men ändå en smula unken källare och mögel... Doften blir dock bättre efterhand. Smaken är inte heller riktigt som jag vill ha den; lite stum. En off-bottle? ++ (?)

3. 1961 Chateauneuf-du-Pape, cuvée Avril (buteljerad av Boon Hecking?)
Klar, lätt roströd färg. Tydliga inslag av rostfritt stål, järn och rost i doften. Smaken ganska sammansatt med inslag av mörka, söta plommon och viss örtighet som övergår till friska jordgubbstoner mot slutet. Trevlig utan att övertyga helt. ++(+).

4. 1959 Chambolle-Musigny (negociant T. David & L. Foillard?)
Tegelröd i färgen med dragning åt orange; lätt grumlighet. Doft av aceton, bränt socker, madeira, russin. Inte ospännande men oxiderad och klart over-the-top. Påminner lite om den 1912 Clos du Roy vi provade häromsisten... +

5. 1959 Phélan-Segur (Wolff vinhandel, Bryssel)
Klar, ljust sammetsröd färg med tydlig tegelkant. Ren, frisk, lätt bordeauxnäsa utan alltför markerade drag. Tydliga cassistoner i smaken och bra struktur, grepp och balans. ++++

6. 1959 Chateauneuf-du-Pape (negociant Huyer?)
Klar orangetonad tegelfärg. Kryddig och frisk doft. Största munkänslan i flighten; maffig och fyllig inledningsvis för att i den långa eftersmaken klinga ut i mer burgundiska toner med kryddor och röda bär. +++(+)

Min favorit blev alltså 1959 Phélan-Segur, medan många höll 1959 Chateauneuf eller 1961 Savigny-les-Beaune som favoriter. Intressant att notera var hur bourgognelikt jag uppfattade båda Rhônevinernas eftersmak. Tillfällighet eller mönster?

---ooo---

Nu var det dags att växla upp ett snäpp... Sex halvblinda viner; dvs kända viner men inte i vilket glas. Fem av dem gamla bordeauxer, medan den sjätte var en så mystisk flaska att inte ens Vinmannen kunnat identifiera den. Det går inte ens att säga säkert att det är ett bordeauxvin. Den som till äventyrs sitter inne med upplysningar om 1949 La Tour de Guerrier ombedes därför höra av sig...

Listan vi hade att utgå från var:
1. 1953 Ch Léoville-Barton
2. 1949 La Tour de Guerrier
3. 1945 Ch Gazin
4. 1938 Ch Lynch Bages
5. 1937 Ch Gazin
6. 1928 Ch Malescot-St-Exupery

Inga viner man samlat på sig särskilt mycket referenskunskap omkring, men som det ändå skulle visa sig gick ganska väl att ringa in med lite uteslutningsmetod. Helblint skulle det varit en helt annan fråga, såklart... Jag avstod från betyg i den här flighten.

Glas 1.
Klar tegelröd färg. Doft av svarta Bassetts vingummi och sötaktig smak med lätt kryddighet och hyfsat grepp. Svårplacerad. Min gissning: 1949 La Tour de Guerrier

Facit: 1949 La Tour de Guerrier. Märkligt vin som en del höll som ett av de bästa; jag tyckte det var lite för anonymt för det.

Glas 2.
Brunröd, ganska mörk färg. Mogen doft med lite polish/lösningsmedel och inslag av hampsnöre (!). Smak av söta plommon, kryddor och "exotisk tobak" - vad nu det kan vara... Har i mitt tycke släktskap med vin 3 och 4 men känns äldre... Svårt. Min gissning: 1937 Ch Gazin

Facit: 1928 Ch Malescot-St-Exupery. Med facit i hand så var det här ganska tydligt kvällen äldsta vin, och inte så likt 4 som jag först tyckte...

Glas 3.
Kompakt rödbrun färg. Doft med volatila inslag, björnklister och plommon. Lite gles och mörkfruktig smak med toner av cassis. Velar mellan Pomerol och vänstra stranden, men cassistonen fäller avgörandet... Min gissning: 1928 Ch Malescot-St-Exupery

Facit: 1945 Ch Gazin. Trion 2 - 3 - 4 hade för mig - särskilt inledningsvis - stora likheter, främst doftmässigt.

Glas 4.
Kompakt brunröd färg; också här en smula volatil doft men renare. "Dammigt" i smaken, men silkeslent, mjukt, kryddigt... Måste vara Pomerol. Min gissning: 1945 Ch Gazin

Facit: 1937 Ch Gazin. Det är kanske lite elakt att ha Pétrus 1947 som måttstock när det gäller mogen pomerol, men faktum är att det fanns klart släktskap!

Glas 5.
Klar, tegelröd färg med tydliga cassistoner och left-bank-känsla i den mogna doften. Smaken fortsätter i samma linje med fin cassisfrukt, bra längd och struktur. Jättetrevligt moget vin. Min gissning: 1938 Ch Lynch Bages

Facit: 1938 Ch Lynch Bages. Riktigt bra för ett tveksamt år!

Glas 6.
Utseendemässigt yngre vin; sammetsröd färg med tegelkant och doft av cassis och tobak. Mycket len med bra längd, struktur och smak. Cabernetdominerat, elegant och yngst i flighten. Min gissning: 1953 Ch Léoville-Barton

Facit: 1953 Ch Léoville-Barton. Det vin i flighten jag helst hade sett till en måltid!

Även om ett par av vinerna kanske inte presterade på sin bästa nivå så får man vara mycket nöjd med att prova 12 viner med en snittålder på över 60 år och få det här utfallet. Särskilt som vinernas proveniens är svårkontrollerad under hela deras livstid...

Efter detta grillade de som ville och åt matsäck för de som ville, och samtalen om vin fortsatte. Värden bjöd på ännu en utmaning när grillvinet sinade, och jag får väl vara nöjd med att faktiskt pricka kommunen (Margaux) med enda ledtråd att det var en bordeaux. När vi senare fick decenniet (1980-tal) så gick det ganska lätt att gissa årtalet (1987).

Ett i mitt tycke drickvänligt vin i en lättare stil; som väntat från ett svagare år, men klart trevligt till en köttbit! Tack, Lektorn!


Och såklart stort tack Vinmannen som skramlar ihop dessa dammiga buteljer till sköna provningar emellanåt!

IT-mannens intromiddag - med Harveys vintage cognac 1957

Äntligen dags för IT-mannen att göra fullvärdig entré i sällskapet Konjärerna! Han har ju tassat med i några år; genuint ämabel (det torde vara den korrekt översättningen av "likeable"...?) och en livfull debattör... inte konstigt att han för något år sedan uppmanades laga till en inträdesmiddag! En god middag (av hävd bör den bestå av minst tre rätter, men det är inget krav) med tillhörande dryck som avslutas med en för sällskapet ny cognac av minst VSOP-kvalitet. Ja, det var ett tag sedan sällskapet bildades...

 

Tramsigt på sätt och vis och inte hälften så formellt som det låter. Vi turas om att bjuda på mat och dricka och prata cognac. Fast idag har samtalsproportionen ofta en övervikt mot vin och mat generellt. Och referenserna har förskjutits.

 

Eller vad sägs om att få ett glas i handen direkt innanför dörren av en flinande Vinman; glasets innehåll är rödbrunt och grumligt och skvallrar om en avsevärd ålder. Men vad är det?

 

Jag är inne på madiera av ålder. Doften drar tydligt åt det hållet med inslag av torkad frukt. Munkänslan är inte riktigt med på samma spår; det känns inte sött alls... Men om det är något galet 1800-talsvin som Vinmannen hittat så kanske det kan bete sig så här? Annars känns vinet mer vitalt i smak än i doft; bra syra och en lätt kryddighet på slutet - men russinen dominerar. Inte magiskt i min mun, men visst är det intressant. Vinmannen släpper en bomb - vinet är på halvflaska! Bomben briserar, som IT-mannen passande uttrycker det - "not with a bang, but with a whimper..." Ingen större reaktion i det samlade gardet - vi är lika lost som innan. Gammal madiera, lyder min oprecisa gissning.

 

 



En 101-åring! Bouchard Père & Fils är ju allom bekant, men kanske inte alla har haft chans att prova deras Beaune Clos du Roy -12 ännu? Alltså deras 1912...? Tja, Vinmannen har några kvar tydligen så chansen finns fortfarande. Andra flaskor har varit bättre, men som vår vän Broadbent ofta inpräntar i oss: "At this age, expect bottle variation!".

 

Så kommer en blind champagne i nästa glas. Trevligt; det här artar sig! Tydligt mogen doft men utan några övermogna drag. Jag hittar en del nötter, blodapelsin (ett av mina favoritdrag i champagne!) och en lätt champinjonton. Det är kvalité utan att vara outstanding och har en liten snipighet i eftersmaken, som dock är lång.

 

Veuve Clicquot 1990 - jo man tackar! Riktigt trevligt och helt oförtjänt av något som skulle kunna uppfattas som en sågning från Vinmannen: "Det här var min flickväns bästa vin när hon var 16 år!". Kommentaren ska nog snarare ses i perspektivet vad frk I druckit sedan dess - tveklöst en av Sveriges mer meriterade gammelvinsdrickare... sånt kommer liksom på köpet om man delar liv med Vinmannen.

Till fantastisk grillad tonfisk med wasabimajonnäs kom en amerikansk chardonnay på bordet.

Just grillad tonfisk och amerikansk chardonnay var något IT-mannen fallit hårt för under sin tid som kalifornikan. Och det är svårt att klandra honom. Calera Mount Harlan Chardonnay 2011 bjuder på fet, yppig chardonnayfrukt med smöriga (fatade?) drag... 10 månader på ek av vilka bara 30% nya - känns som om det kunde ha varit mer? Ett gott vin, som dock inte helt faller i nåd hos den mer franskt skolade delen av publiken. "Det är ju inte så man blir förbannad..." inleder Pokermannen, och Vinmannen fyller i: "...men det är ju inte så att det skiner med sin stilistiska elegans!"

Diverse ostar och kallskuret plockas fram som finger food i väntan på grillen. Och en zinfandel-parad som utlovat! IT-mannen gillar Seghesios linje, och de har ju ett intressant utbud. Flera har jag provat förr, men aldrig bredvid varandra.

 

Av Seghesios Home Ranch 2010, Cortina 2007, Old Vine 2009, Rockpile 2009 och instegsmodellen Sonoma County så var Home Ranch en som stack ut positivt för mig med saftig frukt utan att bli kladdig, men där Cortina visade den bästa strukturen. Visst fanns det en hel del gott här, men ni vet redan vad jag tänker... min kopp té blir det aldrig.

 

Det var däremot nästa vin, som dessutom serverades blint. Fruktigt, med tydliga plommontoner, lätt kryddigt slut, lite torkad frukt och fikonkärnor i eftersmaken (som med facit i hand borde lett tankarna mer rätt än de gjorde...).

Vi var mest inne på en högra stranden bordeaux med viss ålder, och blev glatt överraskade av en ovanligt övertygande Chateau Musar 2005! Musar har ju stor årgångsvariation, och jag hade kanske väntat mig mer av volatila drag för att gissa på det här vinet. Kul!

Efter en minivertikal österrikisk beerenauslese från Josef Andert - där 2010 framstod som mer komplex - återstod huvudnumret...

Harveys 1957 Grande Champagne Cognac har alltså importerats på fat av den engelska firman Harveys ett år efter destillering, och sedan lagrats fram till 1985 då den buteljerats vid 28 års ålder... På vägar höljda i dunkel har den hittat till Sverige och konjärernas glas! En jättetrevlig konjak med mycket rancio, mjuk men samtidigt en smula spritig smak. Fantastiskt god som helhet, samtidigt som den i någon mån dras med årgångskonjakens problematik: den blir lite för spretig för att nå de absoluta toppnivåerna och här blir ju blenderns yrkeskunnande tydligt... Men det är randanmärkningar: ett värdigt avslut på kvällen och ett stilfullt inträde i konjärernas skara.

Välkommen, IT-mannen!