villa anna - fortfarande bäst i stan...

…men är det lika bra? Det är frågan som man ställer sig på hemväg från mitt och hustruns besök häromsistens.  Det är gott, vällagat och med finfina råvaror – men den kvardröjande känslan är att man skruvat ned nivån en del. Visst kostade stora menyn mer förr i tiden, till exempel? En anpassning till Uppsalabornas allmänt avoga inställning till fine dining?

Nå, det är inte för stora menyn vi är där. En mer normal trerätters är målbilden. Vi bläddrar lite i menyn samtidigt som vi sippar på varsitt glas Francois Bedel Dis Vin Secret. Gott, med tydliga toner av bokna äpplen - men var är moussen? Kan flaskan ha stått öppen en tid? Eller är det något med producentens vurm för månens faser jag inte fattar... borde vi dricka det här i fullmåne, månne?

 

Hustrun tycker att det blir för mycket även med förrätt och avstår. Däremot gräver hon djupt i brödkorgen som håller hög klass med två sorters smör. Särskilt det distinkt kolatonade brynta smöret slinker lätt ned!

 

Först ut en ammis: jättegod rostad (?) kavring med löjrom och picklad rödlök. Snyggt och gott – klassiskt with a twist.

 

Själv kan jag inte motstå tartar på dykarfångad pilgrimsmussla (norsk?) med emulsion på romsäcken, äpple, mynta och sorbet på rapsolja. Vackert presenterat och goda smaker men obalanserat. Den stackars musslan har ingen chans mot tillbehörens skarpa äpplesyra och mintighet och sorbetens kyla. Den blir mer en konsistensbärare än en del i smakpaletten. Synd på rara ärter – musslan är uppenbarligen av toppenkvalitet.

 

Vinet har vi försökt välja för att kunna matcha såväl min förrätt som de efterföljande varmrätterna (hustrun: gös – jag: kyckling). En vit bourgogne med lite fat, kanske…? Mnja, det finns ju inte riktigt. Vi får prova ur ett par öppnade buteljer chardonnay där det franska känns väldigt diskret och det amerikanska är rättframt men lite klumpigt. Lite tråkigt, men vi vill ha ett vin vi båda gillar och inte i första hand är intressant. En Chablis Grand Cru Les Clos 2007 från J-M Brocard stämmer ju inte så bra på det där med fat, men det har en naturlig fyllighet och lite småfet känsla i munnen som gör att det är mer än godkänt även till kycklingen.

 

Kycklingen, ja. Halstrad vårkyckling med 63 graders bakat lantägg, nässlor, kycklingkorv med timjan, murkelsås och rostad potatis. Gott och välkomponerat, om än kycklingkorven har ett citrusinslag som jag tycker tar över för mycket. Särskilt murkelsåsen och vinet gör sig riktigt bra tillsammans, men med lite fat i vinet så hade det varit klockrent! En riktigt fin rätt och väl arbetad, men ändå lite … utan wow-faktor, liksom.

 

 Till efterrätt tar jag chokladvariationen med mandelmaräng, browniesmul och glass på brända mandlar; kaffe och Delamain Pale & Dry. Gott igen, men lite känslan av ett säkert kort. Hustruns rabarber, och lakrits och buffelyoghurtsorbet hade nog lite mer edge. Hon är riktigt nöjd!

Sammanfattningsvis känner jag att jag är lite hård mot Villa Anna i mina omdömen. Jag tror att det handlar om att jag så gärna vill bedöma dem på en ännu högre skala än där de faktiskt befinner sig. Jämfört med den enstjärniga restaurangen i Rom i januari så är ju det här bra…! Men jag oroas av känslan att man möjligen dragit ned lite på ambitionen för att passa in i Uppsala. Fel väg att gå! Gör det värt en resa i stället!

 

Kvällen fortsätter för vår del på Hambergs, där vi slinker in på ett glas champagne i väntan på bussen. Två sorter på glas har de för kvällen: Deutz och Diebolt-Vallois BdB. Vi går på Deutz, men Kollega J som står för vinskänkningen denna afton bjuder på ett litet smakprov av Diebolt-Vallois vid sidan av som jämförelse. Sånt gillas! Hustruns dom är tydlig: Deutz är kvällens bästa champagne, Bedel på Villa Anna inräknat. Jag kan bara instämma.

Vi missar en buss till och jag frågar Kollega J om han har något han tycker att jag ska prova. Ett litet glas med rödskimrande innehåll dyker raskt upp med ett litet flin… här får jag det inte lätt!

Efter första sniffen konstaterar jag ”hallongrappa!”, vilket ju faktiskt visar sig vara en ganska intelligent gissning om jag får säga det själv. Macvin Chateau d’Arlay från Jura är en ren Pinot Noir som får en tillsats av marc vilket på traditionellt starkvinsmakarmanér avbryter jäsningen och ger en trevlig restsötma, 17% alkohol och en distinkt men hanterbar oljighet. Riktigt gott och kvällens roligaste och mest oväntade smakupplevelse! Tack, J!

Och tack hustrun för en rasande trevlig födelsedagskväll på stan!

henriot cde -88 mm - vinmannen besöker åmot

 

Vinmannen med Tatuererskan gör ett stilsäkert besök i stugan under påskhelgen, och det blir ett välkommet avbrott i stuglunken som lätt får prägel av mysbyxa… Dags att kamma till sig och prestera lite vin och mat av anständig kvalitet! Härligt!

 

Kvällen inleds med lite blandade småentréer: kalixlöjrom på smörstekt bröd, lättrökt-prosciuttolindad halstrad pilgrimsmussla och tryffelchampinjonstuvning i krustader. Och till det förstås en mogen champagne… Henriots vintagechampagne har alltid legat mig varmt om hjärtat; framför allt 1996:an har jag uppskattat mycket med sina generösa, Bollingerlika drag.

Däremot har jag aldrig prövat deras prestigecuvée, så när jag fick chansen att komma över ett par flaskor av deras Cuvée Des Enchanteleurs 1988 häromsistens så passade jag på. Och även om Vinmannen inte är någon champagnekille kändes det ändå kul att bjuda på något lite utanför det vanligaste.

Vinet serveras öppet i vitvinsglas. Det överraskar med sin relativt ljusa, klara färg – inga långtgående tecken på mognad här inte! Och doften är alldeles underbar på ett friskt och klingande rent sätt. Exotiska toner av blodgrape, nötter och kokos samsas i såväl doft som smak, där en mycket hög och frisk syra stramar upp det hela och skänker balans och längd. Elegant! Underbart vin och en stor champagne helt annorlunda från vad jag väntat mig; betydligt lättare och just elegantare än vad jag förknippar deras årgångschampagner med.

Lammytterfilén rullas i Maldon´s örtflingsalt och får samsas med ett par rosmarinkvistar och några vitlöksklyftor i gåsfettsbadet på låg temperatur. På någon timme har de kommit upp i 55 grader, sveps i folie och ligger till sig medan rotsakerna rostas i ugnen. En rosmarinsås kompletterar, och två röda viner serveras blint i glasen.

Det första är tydligt moget i både färg och doft, och antagligen i utförsbacken. Men det är en behaglig utförsbacke, och lätt övermognad har ju aldrig varit ett problem för Vinmannen. Mogen, mörk frukt med inslag av katrinplommon i doften och framför allt i munnen de klassiska bordeauxmarkörerna av tobak och ceder. Inte så mycket blyerts, men visst finns det en udd där? Framför allt finns det ingen syrlighet och stick av röda vinbär som i min mun signalerar övermognad bortom räddning. Vinmannen placerar det snabbt och stilsäkert i Bordeaux, vänstra stranden, och tror på en lite mindre stark 80-talsårgång. Chateau Batailley, Pauillac, 1970, överpresterar verkligen – särskilt med tanke på fyllhöjden som var mid-shoulder!

 

Det andra vinet visar sig vara svårare att placera. Tydligt yngre, och med körsbär och kryddor i näsan. Lakrits hittar hustrun. Mjukt, behagligt, lite ek… bra syra men som sagt fattigt på grepp och tannin. Referenser till Italien känns givna, men Bourgogne känns inte heller långt borta. Ålder? Sent 90-tal, kanske? Tatuererskan tror äldre: runt 1990. Och hon kommer nära; Chapoutier Hermitage Monier de la Sizeranne 1989 visar sig från en ganska atypisk sida.

Gott, och inte oävet, men något av en besvikelse ändå. Samtliga håller Batailley som det bättre vinet, även hustrun med sin uttalade cabernet-aversion… Fantastiskt, egentligen, med ett 43-årigt vin som håller ihop så väl utan att vara ett toppslott och visserligen ett bra men inte outstanding år!

 

Till efterrättens Crêpes Suzette blir det mogen sauternes. Rayne-Vigneau 1970 levererar på hög nivå med tydliga inslag av mandel och créme brûlée men är lite för finstämt för den kraftiga apelsinsmaken i såsen. Gott i alla fall!

Till ostarna plockar Vinmannen fram ett bidrag i form av en ”mystery bottle” vintage port, dvs ett vin med delvis oklart ursprung. Etiketten är skadad så årtalet går inte att läsa ut, men det slutar på en 5:a. Och producenten är inte heller klar, utan det är buteljerat under Thienponts namn. George Thienpont går att utläsa på folieringen; belgisk vinhandlare (född 1883) som köper en vinhandel 1912 och fortsätter med flera olika bordeauxslott , bl a Vieux Chateau Certan 1924. Han avlider 1962 och gissningsvis är portvinet alltså buteljerat någonstans mellan 1912 och 1962. Det är hursomhelst mycket gott!

 

Färgen är lite ”dimmigt” kaffebrun, antagligen på grund av frakten på tåg och i bil samma dag. Doften domineras av bränt socker och fikonkärnor, men det är framför allt i munnen det händer. Stor längd, bra koncentration och balans. Ett ganska ”muskulöst” vin som saknar det där sista av elegans och finess för att bli riktigt storartat - men en mycket fin portvinsupplevelse! Kan det ha varit en 1955?

Dagen efter är det en hyfsat stabil flaskparad i köket. Men frågan är om inte helgens bästa stund infinner sig på verandan med en skvätt av det kvarvarande portvinet och vällagrad cigarr från Vinmannens förråd...

Sol, vindstilla, fågelsång ... njutning!