2 x jay fu på en vecka

Jag klagar ibland på bristen på tillfällen för förlustelser. Döm om min förvåning när jag samma vecka lyckades med biobesök följt av middag två gånger! Första gången med herrarna Direktören, IT-mannen och Redaktören (som kanske förtjänar ett nytt epitet när han numera verkar i en delvis ny bransch... Mediemogulen, kanske?) som körde amerikansk afton med Lincoln (mycket bra film - se den!) på bio och besök på Jay Fu:s - tha amasian steakhouse för diskussioner om amerikansk inrikespolitik!

 

 

Lite strul med bordsreserveringen - snyggt hanterat av personalen - gav oss lite extra väntetid i baren. Det finns alltid skäl att fira, och mogen champagne är kul... så när det fanns en Egly-Ouriet Brut Grand Cru Millésime 1996 på listan var vi inte nödbedda! Jay Fu är en av fåtalet restauranger i den här staden som har ett lite mer intelligent utbud av viner och där man också kan hitta en del mognare nummer. Sådant gillas och ska uppmuntras.

 

Förvarnade om att det var MYCKET moget öppnades flaskan, och visst... första sniffarna kändes mer som over-the-cliff-plummeting-towards-the-bottom-at-increasing-speed än bara over-the-top. Jag tvekade, men tyckte också att det repade sig, och även om det aldrig var ett stort vin var det i alla fall intressant, drickbart och till och med njutbart. Doften var mycket mogen, med oxiderade äpplen, champinjon och nougat. Smaken hade också tydliga, (över)oxiderade röda äpplen och chokladiga inslag, frisk syra men lite tunn kropp i slutet som inte håller ihop riktigt.

 

Jag kan inte producenten, men hade väntat mig ett mindre moget intryck av en 1996:a.

 

Jag hann med en trevlig riesling till förrätterna men sedan tog det amerikanska temat över. Två Ravenswood ställdes mot varandra: Dickerson Vineyard 2009 versus Icon 2008! Dickerson ligger 20 månader på franska fat, varav 20% nya. Ren Zinfandel, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som 100% Zinfandel, om jag förstått det rätt...? Hursomhelst är det ett synnerligen trevligt uttryck av den druva jag ofta har så svårt för. Det är rödfruktigt, friskt, fräscht och - jag kan faktiskt inte hitta ett bättre ord - elegant! Alltså inte elegant i burgundiska eller bordelaisiska termer, men någon slags kalifornisk, relativ elegans...

Icon 2008 är pyttipanna på lokala druvor. 34% Zinfandel, 33% Carignan, 31% Petite Sirah och 2% "mixed blacks"... (datan är för 2009, men det ska vara något liknande i 2008). Även här 20 månader på fransk ek, men 35% är nya. Här möts vi av en tät struktur, avsevärt sötfruktigare, klumpigt bredvid mer lättfotade Mr Dickerson och med en i mitt tycke besvärande restsötma. Tummen ner.

Lustigt - jag hade gissat på det helt omvända resultatet!

Tre dagar senare är jag tillbaka. Med hustrun i sällskap och en ny amerikansk film nyss avnjuten; den här gången Argo (också mycket, mycket bra - se båda!). Vi undvek dock amerikanskt dryckestema och gick på franskt i stället. Mognande bourgogne, bra producent, hyfsad årgång, premier cru - hur fel kan det bli? Framför allt är det här en stil där hustrun och jag brukar kunna mötas, och det är ju hennes födelsedag som firas...!

Comtes Lafon Volnay Santenots-du-Milieu Premier Cru 1998 blir faktiskt hur rätt som helst. Det här är ett fantastiskt trevligt vin, som parar mognadsaromer med finaste hallon- och körsbärsfrukt. Bra längd, fin struktur och balans. Tillräcklig kropp för att klara av även min lite kraftigare kötträtt och fantastiskt trevligt på egen hand. Mer sånt här på stadens krogar!

Jag får till en liten battle of digestifs på slutet, med ett fatlagrat amerikanskt pinot noir-destillat som får tuff matchning av Delamains RdlF... Jay Fu har utan tvekan ett av stadens bästa cognacsutbud, med stor sortering av såväl Delamain som Leopold Gourmel, två av mina favorithus (tillsammans med A E Dor (förstås!) och Ragnaud-Sabourin). Amerikanen - som jag tyvärr inte noterade - hade på egen hand och blint lurat mig till XO-cognac vilken dag som helst, men bredvid Delamains flaggskepp hamnar den ändå i kölvattnet. Kul!

Två bra kvällar på en av stadens bättre restauranger. Jag noterar att White Guide rankar Stationen högre än Jay Fu. Med de grava felskär jag upplevt på Stationen så kan jag inte hålla med. Jay Fu håller jämn och hög klass utan grynnor och grundstötningar.