-95 grange vs -90 solaia

Då Direktörens hustru Patentingenjören och jag är aktiva i samma förening, och hon bistått med en hel del värdefullt ekonomiarbete den sista månaden kändes det som en bra ursäkt att få bjuda hem dem på middag som tack för hjälpen. Sonen på 1,5 år hängde också med, och det var riktigt rart med en sådan liten kille i huset igen...!

Jag har ju blivit alltmer klassiskt inriktad i min egen matlagning, och vi inledde på enklaste manér med en råraka på mandelpotatis med gräddfil, hackad rödlök och generösa klickar svensk löjrom. Eller frästa baconstrimlor för de tre sjättedelar av sällskapet som föredrog det... well, the more for me!

Husets champagne är ju Henriot 2002, och jag tyckte att den började visa upp en ny och mycket trevlig mognadston den här gången. Kan bli riktigt bra på sikt!

Inget av detta fastnade dock på bild; antagligen för att jag var så spänd på huvudnumret... Som kvalificerad etikettdrickare så har jag ju några skalper kvar att plocka. Penfolds Grange har varit en av dem. För säkerhets skull fick den hyfsat välrenommerad matchning i form av Solaia...

Maten var av det vinvänliga slaget. Hjortinnerfilé bakad i ankfett med kryddor, lite finhackad schalottenlök och vitlök och ett par pitar citronskal - otroligt mört, smakrikt och gott! En potatis- och palsternackspuré och madeirasås kompletterade på bästa sätt.

Solaia 1990 - inköpt på auktion - har provats en gång tidigare här och var i mitt tycke jättefin men hade då drag av en besvärande russinton. Den här gången är det ett helt rent och fokuserat vin, med omisskännliga italienska drag av körsbär men också cassis, plommon och mognad. Tydlig syra och struktur. Sursträv, men på ett bra sätt! Urläckert!

Kvällens vinnare blev ändå Penfold´s Grange 1995. Mer frukt med tonvikt på björnbär, ett litet mognande drag (murket trä?), en whiff av lakrits och ett par snäpp fylligare utan att bli det minsta obalanserat. Imponerande balans och längd!

Två fantastiska röda viner - vilken fröjd!

Desserten blev en hjortronpannacotta med mandelbiskvismul. Gott - och en schysst bjudning till kvällens åldring...:

Chateau Roumieu Haut Barsac Sauternes 1970 hade inslag av såväl hjortron som mandel och för den delen saffran också. Uttorkande och kanske inte stort i sig, men ett jättetrevligt vin att avrunda med, även om Patentingenjören mest tyckte att det doftade kräftspad till allas - inklusive hennes - förvåning... Underetiketten stoltserar med Specially selected by Harry Waugh; tidigare direktör (?) för Chateau Latour och den som fått ge namn åt det särskilda dessertrummet på Bern's Steakhouse i Tampa, FL.

En skön kväll med bra viner, goda samtal och bra mat - svårare är det inte att få lite kvalitet i livet!

2003 gros frère et soeur bourgogne hautes-côtes-de-nuits

En udda butelj från Vinmannens samlingar: en Hautes-Côtes-de-Nuits från Gros Frère et Soeur 2003. Jag har väl generellt varit skeptisk till den varma årgången i så väl Bordeaux som Bourgogne, men det här var genuint trevlig och helt utan kokta, övermogna, sötflabbiga toner.

Skön, mognande, lagom sötfruktig doft med inslag av fat, kryddigt trä, körsbärsmarmelad (Den Gamle Fabrik), körsbärskärnor, hallon och torkade blommor. Smaken är också den fruktig med körsbär som mest framträdande komponent, men också solmogna jordgubbar (framförallt i eftersmaken), en lätt jordighet och inslag av torkade örter i slutet. Känns nästan italienkt i uttrycket...

Mycket bra syra och till och med tydliga tanniner; ett friskt och gott vin på alla sätt och vin som satt som en smäck till parmalindade kycklingfiléer med gräddig balsamicosås. Hustrun gör också två tummar upp och ber om påfyllning ett par, tre gånger under kvällen!

graham's 20 yo tawny port och 2009 montirius vacqueyras

Få saker i vinväg är så omedelbart tillfredsställande, så fullständigt rätt och på en gång enkelt att gilla och förstå och samtidigt komplext, djupt, intensivt som 20-årig tawny port... Jag har läst att många anser just den 20-åriga tawnyn vara på sin topp och att den inte nödvändigtvis blir bättre med mer lagring. Eller om det bara var Michael Broadbent som uttryckte det någon gång? Jag kan inte påstå att jag gjort några vetenskapliga studier, men en del gammal colheita som passerat mig har inte självklart imponerat...

Men julklappen från bror E i form av buteljerad vinternjutning är ett lysande exempel på formeln druvmust+fat+tid=magi. Intensiv doft av bränt socker, rostade hasselnötter och torkade fikon. Lång, lätt eldig men ändå balanserad smak av fikonkärnor, knäck, nötter... Mycket god och en after dinner drink som står på egna ben men som med fördel kan kompletteras med en liten chokladbit eller - som i stugan i helgen - med lite nötter och russin på enklaste sätt.

Helgens vin efter en dag i Kungsbergets backar blev en gammal bekant i form av Montirius Vacqueyras 2009. Deras -07:a provades ett par gånger med gott resultat, men det här lämnade mig inledningsvis en smula frågande. Doften hade en hel del "mjölkiga" inslag, som av blåbärsfil eller drickyoghurt med björnbär/vanilj. Inte helt trevligt. Smaken är bättre och renare, tydligt fruktorienterad med bra strävhet, syra och längd. Ingen elegant, direkt, men inte fullt så tungt som doften kunde antyda. Mnja. Frukt-/vaniljkompotten är lite för påträngande. Inte min kopp té. Var verkligen -07:an så här...?