Chateau Poujeaux är en stabil trotjänare bland oss som uppskattar klassisk bordeaux; gärna med lite stalliga inslag. Jag har nyligen provat 1998 ett par gånger, och tidigare noteringar innefattar 1961, 1995 och 2002. Då många bättre 2005:or är ouppnåeliga prismässigt känns det trevligt att kunna komma över ett favoritvin till rimlig prislapp. Att Vinmannen varit lyrisk minskar inte intresset...

Det här blir första provsmakningen. Och visst känns det igen. Inte så att jag påstår att jag tar det blint nästa gång, men just den klassiska, lätt gödselmättade doften är det inte så många viner som hhåller sig med idag... Till skillnad från 1998 är det här ett högoktanigt, potent vin med kraft, frukt och färg - utan att tappa balansen. Framför allt doften är stor och visar förutom Bruntes spillning även upp frisk fruktighet med tydlig cassis samt en del kryddigt trä/fat. Smakmässigt är det ungt, strävt och välmatat men med markerad syra som dröjer sig kvar länge. Fat och cassis dominerar i detta prematura stadium, och jag väntar mig en spännande utveckling över de närmaste 5-10-15 åren. Helt klart ett vin med potential!

Det är i yngsta laget för mig, men helt drickbart redan nu. Till fet, okomplicerad mat passar det utmärkt. Sommarens grillvin...?

pichon-lalande 1975, quarles harris 1970 m.m.

Traditionsenlig annandagsmiddag med kalkon, många gäster och ett battle mellan bourgogne och bordeaux... Äntligen är beredskapsveckan avslutad och julmusten och lättölen kunde bytas mot lite mer potenta saker!

Först ut, till en fantastisk ankleverterrine med lite ankrillete på rostat surdegsbröd och med syltade kantareller: Henriot Millésimé 2002.

Husets 1996:a har ju under en tid fått tjänstgöra som husets bättre champagne; ett tydligt steg upp från de flesta NV-cuvéer. Jag vet inte om det släppts någon årgångscuvée från Henriot mellan dessa - i så fall har jag missat det - men det känns stabilt att växla från hajpade 1996 till likaledes väl ansedda 2002... Så; hur smakar det?

Jo, det här vinet har en bit kvar upp till sex år äldre storebror, men det känns som om byggstenarna är på plats och att det har en del oförlöst potential. Karaktären domineras av rostad mandel, gula äpplen, honung och ett drag av vita blommor! Mycket gott, och med framtiden för sig, som sagt.

Till kalkonen blir det alltså en showdown mellan Frankrikes två mest pretigetyngda (?) regioner. Någon verklig match blir det dock aldrig. Bourgognen - en Gevrey-Chambertin 1995 från Louis Philibert var alldeles för snipig, syrlig, slank och tunn för att ha något att sätta emot. Visserligen vaknade den till lite mot slutet och visade upp lite animaliska toner, men som helhet en besvikelse.

Pichon-Lalande 1975 har jag provat minst två gånger förut - lite ovanligt med så gamla viner. Det har dock varit positiva upplevelser, och den här flaskan gjorde mig inte alls besviken. Vital, frisk, medelfyllig, naturligtvis uttorkande men fortfarande fullt levande... Otroligt fin smak och munkänsla; sammetslena toner av tobak, läder och även här ett animaliskt inslag. Numret större än konkurrenten i alla avseenden. 1975 är en av de äldre årgångar i bordeaux jag har provat en hel del av nu, och jag har klart övervägande positiva intryck. Otroligt kul!

Desserten blir portionsäppelpaj med kanelmos i filodeg, vaniljglas och Ch de Malle -98 som fortfarande är stabil som husets sauternes. 

Till ostarna skickades portvinskaraffen fram till brorsan som luktade, smakade och nickade gillande...

"Det bör vara en -66:a eller -70:a..." konstaterade han ganska snabbt, efter att ha irrat något i icke deklarerade årgångar. Att det hade ca 40 års mognad var han dock klockren på. Hur han visste? Enkelt:

"Om jag gillar det är det ca 40 år..."

Quarles Harris 1970 var en positiv överaskning. Pris-prestandakvalitetsmätaren slog verkligen i botten på den här budget-porten! Vid öppnandet dominerades doft och smak fullständigt av slatlakrits på ett nästan löjligt sätt, men efter någon timme i karaff hade det lugnat ned sig och kunde serveras riktigt balanserat. Fortfarande med lakritstoner, men nu också med plommon och torkade fikon. Oväntat fruktigt, framför allt; bra längd och balans därtill. Komplexitet och koncentration saknas för riktigt höga betyg, men en bra, mogen vintage port är många gånger bra nog!

God fortsättning!

biztro och dryck

Dags för Direktören och undertecknad att ses över en bit mat; något som sker på ungefär årlig basis. Villa Anna kändes lite för pretentiöst; jag var ganska trött och seg och föredrog därför något snäppet enklare. Stationen och Jay Fu hade dock fullt, och var kan man överhuvudtaget få ett vettigt vin till maten i den här sta'n?

Man blir förbannad.

Och till slut hamnar man på Biztron. Och kvalar direkt in i kategorin "besvärliga gäster".

"Vilken årgång är den här chablisen?"

"Vilket är 'husets bästa vita'?"

"Har ni inte möjligen något vin som inte finns på listan; kanske någon gammal bordeaux eller så....?"

Till slut tar vi varsin cocktail americano (räkor, avocado - minus koriander!) till förrätt och fortsätter med New York Steak (rare). Till den första får vi en sancerre på glas som är trevlig och korrekt, och till den senare en alldeles för varm Tahbilk Eric Purbrick 2002 Shirax. Hur svårt är det här med vin och temperatur? Varför måste vinerna stå framme i den säkert 24 grader varma serveringslokalen...!? En stund i ishink rättar dock till det hela, och vi får ett vin med struktur, fruktighet, viss komplexitet och hyfsad balans i glaset. Inte oävet!

Efter dessert går vi mot stationen, där den nyöppnade vinbaren Dryck (?) huserar. Avechyllan ser inbjudande ut, och jag inleder med en Chateau du Breuil Calvados Chocolate Blend.

Den är mycket god, inte jättekomplex men ändå en trevlig digestif. Huruvida den medföljande chokladen gör så mycket till eller inte låter jag vara osagt, men go'dricka är det allt.

Dessvärre går detsamma inte att säga om den efteföljande Pierre Ferrand 1er cru. Alltför ung i stilen hade den inte mycket som tilltalar ett par cognacsrävar som Direktören och mig. Den känns nästan grappalik med lite russinsötma och snudd på oren i den inledande smaken, men rätar upp sig och ger i eftersmaken en behaglig mandelmassaton. På det hela taget dock en cognac som alltså är alldeles för ung i sitt nuvarande uttryck och som borde ha stannat på fat. Avoid.

Däremot är Dryck ett ställe att återbesöka. Den här staden behöver unga, ambitiösa små ställen med kvalitetsfokus, vilket jag upplever att stället har. Meny och vinlista byts dagligen efter tillgång.

Korkdragaren rekommenderar vid ett tillfälle ett vin på temat "stabila husviner under hundralappen". Tommasi är ju en välrenommerad firma, och ett vin i ripassostil kan vara värt att prova. Fast jag blir inte klok på vad som skiljer appassimenton från deras ripasso, som också fins på SB men för hundringen mer...? Italienarna är hursomhelst i min bok erkänt duktiga på att få till det bra även i de lägre prissegmenten, bara de inte börjar kladda till det för mycket.

Första gången provar jag vinet alldeles för varmt. Få viner mår bra av rumstemperatur; särskilt när den som hemma hos oss ofta ligger upp emot 24 grader (vi 23 börjar hustrun frysa och vid 22 skulle hon sannolikt bära jacka inomhus...). Jag tycker att det blir ganska jolmigt i munnen, men noterar att det har en del syra därbakom.

Dagen efter har jag inte beredskap längre och kan unna mig ett glas. Jag följer glasets temperatur ur kylskåpet, och konstaterar att det redan upp emot 19-20 grader börjar få lite sötaktiga toner som jag inte gillar. Men mellan 16-18 är det fräscht, lättdrucket - men med karaktär och framför allt syra nog att stå emot en del fet mat. Sura körsbär, lakrits, någon rödbärighet, örter... en ganska klassisk italiensk doft- och smakpalett!

Inte helt oävet och en klar kandidat till husets pizzavin, men jag kommer att plocka det ur källaren svalka samtidigt som jag ringer pizzerian - då bör det kunna bli en bra matchning...!

1996 henriot vs 2002 leclerc-briant

Snarare en tweet än ett inlägg... En projektavslutning hos min förre arbetsgivare fick mig att ta fram två flaskor årgångschampagne till min fd projektgrupp. Vinerna är valda med tanken att de har ungefär samma druvsammansättning (50% CH, 50% PN) , men där ålder och en massa andra aspekter får visa hur olika vin kan bli med samma utgångspunkt. Tema: same, same but different...

Leclerc-briant 2002: Tredje gången jag provar (minst); första gången våren 2008 var jag smått lyrisk; betydligt mer tveksam i somras då jag beskrev den som endimensionell med citrus- och honungsaromer. Tyvärr stod sig intrycket den här kvällen; vinet har inte utvecklats bra och det här var sista flaskan. Om det var i en tråkig fas lär jag inte få veta...

Henriot 1996: Vinst varje gång! Bloggad första gången för drygt tre år sedan, och jag är lika entusiastisk varje gång! Gordon Ramsay hade det som husets bubbel på Maze för ett par år sedan också. Nötter och äpplen dominerar, och viss champinjonton hittas nu också men inte störande utan bara läckert spelande i bakgrunden. Två nummer mer komplext än L-B 2002; kvällens oomtvistade bästa vin!