karlstads bästa sushi och en riktigt skön pommard 2007

Hej vad tiden går... en beredskapsvecka och en veckas kurs i Karlstad och bloggen går på total sparlåga. Nå, ett par korta notiser ska väl orkas med innan arbetsveckan pockar på.

Kursen i Karlstad inbjöd inte till så mycket mat- och vinexkursioner. Den enda restaurang som tilldrog sig mitt intresse visade sig vara stängd för annat än företagsbokningar i november-december. Kanske lika bra det - kan någon överhuvudtaget förstå eller ens förklara deras fullständigt tramsigt prissatta bordeauxer!? Jag menar; Grand-poy-Lacoste (sic!) 2006 för 3500 kr? Eller Phélen-Segur (sic!) 2006 för 3800 kr... Har de tagit sitt inköpspris och tryckt på x10-tangenten på miniräknaren? Trams!

Nå; en kväll tog sig gruppen för att lämna den sorgligt trista hotellrestaurangen på Scandic (som bl a serverade djupfryst sparris till min kollega...) och gick ut på byn. Ett tips ledde oss till Happy Kitchen, som - sitt olyckliga namn till trots - visade sig vara en av de mer genomtänkta och seriösa sushirestaurangerna jag besökt. Deras "svarta" meny såg så här trevlig ut när den kom på bordet:

Friterade maki-rullar, löjrom, guldpenslad tonfisk, hummer, havskräfta, hälleflundra och gravad älg (!) blandades på tallriken. Mycket gott! Och till det en kanna ljummen saké, naturligtvis, som med sina oxiderade svamp/nöt/äppletoner påminde inte så lite om sherry... Gott det med!

En utekväll på sta'n hanns med. Harrys visade sig lite otippat ha ett hyfsat stabilt konjaksutbud. En Grönstedts National hade också den sherryliknande aromer i doften, med torkad frukt, fikonkärnor, rostad mandel och en del rancio, men också lite väl eldig. I smaken kom eldigheten igen. Inte typiskt Grönstedts-söt, vilket räknas till plussidan. Jag noterar att smaken känns mer madeira än sherry, och tror att det det är den torkade frukten och rancion som gör det.

Avslutningskvällen bjuds vi på "finmiddag" på det andra Scandic som Karlstad ståtar med. Deras Café Artist ska ha ett mer seriöst kök och menyn låter ju inte helt fel; carpaccio på hjort följt av grillade (?) anklår... Huvudrätten är dock dessvärre en besvikelse; överbakat, lite torrt och trådigt kött sällskapar med an stabbig klick mos, lite savojkål (?) och några småduttar syrlig bärsås av vilka det skulle behövts betydligt mer för att stå emot.

När jag hör menyn tänker jag instinktivt "pinot noir", men det visar sig att det enda pinotvinet de har naturligtvis är ... chilenskt. Jag kollar flaskan, och det skall ha odlats på hög höjd, står det. Samtidigt hotar etiketten med våldsamma 14,5% alkohol. Det borde naturligtvis ha räckt som varningssignal, men jag ber dem lägga flaskan i kylen en halvtimme så kanske det ordnar sig.

Det gör det inte. Jag blir nästan förbannad; varför odla en druva som uppenbarligen inte presterar i närheten av sin topp under förutsättningarna? En viss hallonartad frukt är det enda försonande draget för den här syltburken, men irritationen kvarstår. Jag vägrar lägga producentens namn på minnet; jag undviker härmed chilensk pinot punkt.

Fortfarande lätt irriterad över uselt vin kommer jag upp till stugan i det inre av Gästrikland. På en julmarknad hittar jag lite otippat filmen Sideways för en tjuga, och pinotvibbarna känns plötsligt bättre. Kvällen får därmed avslutas med ett vin som återupprättar druvans skamfilade stolthet.

En generisk Pommard, relativt ung, från ett medelgott år och en stor producent - borde kanske inte slå i topp på skalan? Om det är tilfället där i mörkret i stugan, med saffransdoften från lussekattsbaket fortfarande tydlig och brasans stillsamma knäppande i vedspisen, eller min pinotbesvikelse i Karlstad som gör det - men det här är spot on! Doften är ren, fokuserad med tydligt fruktiga hallon/jordgubbsdrag och en del kryddighet och lite citrus... Jag kommer på mig själv med att tänka på nejlikespäckade apelsiner - kanske julen är på ingång trots allt?! I smaken får rödfruktigheten sällskap av kryddor och pomeransskal - förvånansvärt moget. Efterhand kommer en del söta körsbärstoner i såväl doft som smak. Inga köttiga eller läderartade aromer någonstans; det här är i den lite lättare skolan, åtminstone doftmässigt. Bra syra och viss, välgörande strävhet.

Ett helt otroligt gott vin, såväl till maten som till lördagsmyset i soffan efteråt. Ibland stöter man på termen "lättgillat" eller "lättdrucket". Ofta används den nedvärderande om viner som egentligen är slätstrukna och menlösa och vad man normalt avser är "svårt att ogilla", vilket är något helt annat. Det här är i min mening ett lättgillat vin; fullt av karaktär, ganska syrligt men ändå lite insmickrande. Hustrun ber om påfyllning då och då. Ett gott tecken...

2001 batailley (och, jo, graillot c-h 2009 också...)

Vi kommer upp till stugan på fredag kväll, men tack vare Allhelgonahelgen har tidig hemgång från respektive jobb gjort en hyfsad avfärdstid möjlig, och vi hinner äta middag på plats. Eftersom vinerna som ligger på lager däruppe hamnar i en naturlig vinkällare med ca 10 graders temp vintertid så tog jag med en flaska bilvarm crozes-hermitage från senaste släppet. Årets Graillot börjar bli en tradition i stil med årets glögg...

Och precis som med glögg blir det snart övermäktigt. Första klunken eller två kan vara god, men det är och förblir inte riktigt min stil. Jag ger mig inte in på att jämföra årgångar med varandra; andra kan det betydligt bättre än jag beträffande monsieur Graillot. Jag behöver bara då och då påminna mig om att även Syrah mår bra av en smula mognad... Resterande buteljer läggs på hög.

Den andra kvällen har en av husets gamla trotjänare kommit upp i drickvänlig temperatur. Jag är väl medveten om att jag framstår som enkelspårig, men jag har inte den här bloggen för att bedriva konsumentupplysning utan för att skriva om vin jag dricker och gillar...



Chateau Batailley 2001 har en fantastisk, mörkfruktig doft med en del tobak och ceder. Om en doftkänsla kan beskrivas som "fyllig men stram" så är det den här... I munnen samsas plommon/cassis med korint - tämligen fruktigt, alltså, trots mognad. Bra längd och textur, balanserat och ett riktigt fint vin, helt enkelt. Det känns som att det här vinet blivit bättre och bättre sedan jag köpte en låda för fyra år sedan. Synd bara att den är på upphällningen nu...

Jag läser en tidig not där jag beskrivit det i termer av "blygt", "glest" och "kort" och tvivlade på dess utvecklingspotential. Det visar sig att det var just potential det hade och att det nog bara var knutet i sin ungdom. Så bra det kan bli!

stationens brasserie - belgrave 2007

Den dominerande krogkungen i Uppsala, Lasse Svensson, fick möjligheten att etablera sig i den överblivna gamla centralstationen när Uppsala begåvades med ett resecentrum. Man har tagit i från fotknölarna och landat ett koncept med inte mindre än tre inspirationsstäder; ett café i Rom, en Londonsk pub och ett Parisiskt brasserie med lite historisk touch. Idén är bra och konsekvent genomförd till den nivå att jag hinner bli orolig att vinet faktiskt skall serveras i de vidöppna, slipade glasen som står på bordet. Som väl är finns dock andra glas att tillgå...

IT-mannen och jag tar bussen ned på stan och hamnar lite oplanerat alltså på Stationen. Det visar sig vara fullsatt, men den hjälpsamme hovmästaren tror att det skall finnas lediga platser inom en halvtimme. Med varsitt glas Pol Roger och ett par ostron tröstar vi oss i Rom innan vi promenerar över till Paris... Ostronen var fantastiskt goda, uppläggningen snygg och det kändes som ett snyggt, roligt och synnerligen prisvärt alternativ på snacksmenyn.

När vi får besked att vårt bord står klart och att man väntar oss tar vi oss alltså över till Parisdelen. Där visar det sig att det här med att "vara väntad" är något relativt. Ingen tilltalar oss på fem minuter vid "vänta-här-skylten", trots att flera i personalen springer förbi. Att man var underbemannad eller inte väntat sig så många gäster en tisdag kan jag ha all förståelse för, men inte att man inte bevärdigar oss ett enkelt "välkommen - ett ögonblick så är jag snart tillbaka!"...

Menyn och vinlista är traditionell, med tonvikt på franskt. Jag kan leva med det. Vinlistan har också fransk prägel, men italienarna är nog minst lika många. Tyvärr är listan - som på många halvambitiösa ställen - utan större djup. Det äldsta franska vinet är från 2005. Vi provar i stället att fråga efter en italienare - Gajas Sito Moresco var dock slut. Tillbaks till fransoserna; de enda bordeauxerna var Belgrave och le Pez; båda 2007... Föga inspirerande. Kunde man inte åtminstone ha olika årgångar!? Det blev en Belgrave till slut. Och Tournedos Rossini - bara en så'n sak!

Köttet var perfekt stekt inuti; möjligen lite bränt på ytan... Gratängen var god men lite mesig, och tryffelskyn hade för lite tryffel i sig. Men köttet i sig var mycket gott och som helhet får ändå rätten väl godkänt.

Vinet serverades klanderfritt karafferad och allt och i vinvänliga Spiegelauglas. Skönt att inte designhysterin tillåtits gå ut över smaken... Det är - naturligtvis - för ungt. Och av tvivelaktig årgång. Ganska söt, fruktig doft med tydliga inslag av smörkola inledningsvis men där plommontonerna blir mer framträdande efterhand. Smaken är fruktig, ung och med viss strävhet. Som IT-mannen välfunnet sammanfattade det: "Det funkade bra till maten, men det var ganska tråkigt i sig..."

Ett trevligt besök dit jag kan gå med min mamma och hon kommer att känna sig bekväm. Det dyker inte upp pulver, emulsioner, puréer och andra texturexperiment på tallrikarna utan klassiskt finkäk. Uppsala har fått ett nytt tillskott i segmentet "bra utan att vilja bli bäst-segmentet", där redan La Fleur och Peppar Peppar huserar. Frågan är hur många krogar på den nivån som behövs i den här staden...