1998 chasse spleen - konjärens 500:e post

För några veckor sedan konstaterade jag att jag skrivit närmare 500 poster på den här bloggen. Jag lekte med tanken att låta den 500:e posten bli något särskilt spektakulärt; kanske en Latour eller något annat som verkligen skulle kännas spektakulärt. Samtidigt...

Hur mycket de där magiska ögonblicken med närmast överjordiska förnimmelser av vinös perfektion än betyder för mig - och jo, jag är lyckligt lottad och har haft några stycken! - så känner jag vid de tillfällena att jag är gäst i en annan verklighet. En verklighet som aldrig kan bli min helt och hållen.

Som prisutvecklingen ser ut så är jag som ändå gynnad som har möjlighet att njuta stora viner emellanåt och aldrig behöver hemfalla åt dåligt vin. Uppskattar jag det inte så dricker jag det inte. Men de magiska vinerna - first growths bordeaux och grand crus bourgognes och en del annat närmast ouppnåeligt - kommer aldrig att vara min vardag. Och det känns inte ens sorgligt. Visst är det skönt att inte kunna få allt man vill ha...?

Då är kvällens vin mycket mer typiskt och symptomatiskt för konjären. En cabernetdominerad bordeaux från vänstra (inte högra...!) stranden, cru bourgeois exceptionell på sin tid; 13 års mognad av ett gott men inte lysande år. Svårt att överhuvudtaget hitta någon bättre måltidsdryck...

Hängmörad ryggbiff utsätts för den inte alldeles enkla matchningen av butternut-pumpacreme och smördegsinbakad getost med färska örter. Det visar sig fungera riktigt bra, och vinet gör sitt jobb därtill.

Såhär på senkvällen, efter fyra timmar i karaff, är det fortfarande fullt vitalt och närmast parfymerat i doften. Massor av frukt men inbäddat och inte påträngande eller sött. Svarta vinbär, björnbär, plommon - det är det mörka gardet som paraderar förbi. Såklart lite mognadstoner samt cederträ och en aning stallighet. I munnen är det medelfylligt, tämligen mjukt och behagligt utan någon större tanninsträvhet; till en smörig béarnaise hade det nog inte skadat med mer oumph. Mörk frukt, lite läder, cederträ... ingen blyerts och inte heller några florala/vegetabiliska drag. Bara schysst, välbehandlad och vällagrad mognande cab....

Jag skulle gissa att av mina femhundra poster har nog åtminstone hundratalet låtit ungefär som ovan. Och om allt vill sig väl så hoppas jag få nöjet att upprepa mig några hundra gånger till på samma tema...!

À votre santé!

laphroaig cairdeas, ileach edition

Jag har redan ett par gånger på den här bloggen kommenterat att det var en flaska Glenmorangie som fick mig intresserad av bättre drycker... Maltwhisky följdes av cognac som följdes av vin. Idag för whiskyintresset en tämligen slumrande tillvaro, men då och då dyker det upp något som förtjänar en not.

Laphroaig fick mig tidigt på kroken. Inte minst genom sin för tiden geniala marknadsföring om "Friends of Laphroaig" som blev stilbildande. I mitten på 1990-talet var det fräckt och nyskapande; på den tiden kunde man inta lajka på fejjan utan man var tvungen att skicka in en kupong i ett frankerat kuvert, och så småningom kom det ett diplom på posten. Första eller andra julen kom det en videofilm som skickades ut till alla medlemmar - stort! Så bygger man brand loyalty!

Idag har maltwhiskyn blivit en djungel. Alla dessa olika fatlagringar och finishar hit och dit. Och gamla hederliga Ardbeg som gör så många olika varianter på sin whisky nuförtiden att man behöver produktblad till flaskorna för att hänga med. Och då har vi inte ens närmat oss Mackmyra...

Laphroaig har naturligtvis inte varit immuna, men inte fullt så nervösa som en del andra producenter. Deras Quarter Cask har funnits en god tid, och är ett bra komplement till 10-åringen, cask strength och de lite mer åldrade varianterna. Cairdeas är dock en relativt ny version som görs årligen och där "årgångarna" tillåts variera. Årets upplaga bär titeln Ileach edition, vilket anspelar på att den blandats av en infödd master blender (John Campbell).

Enligt uppgift är det särskilt utvalda fat, små och stora, som mixats till det färdiga resultatet. Åtminstone en del av faten kommer från Maker's Mark. Ingen åldersangivelse; 50,5 % ABV.

Doften bär på omisskännliga Laphroaigdrag, med en tämligen massiv attack av tjära, jod, havssalt.... men ändå lite lättare, friskare och mer balanserat än 10-åringen. I munnen förstärks doftintrycken, men kompletteras med saltlakrits och inledningsvis också friska, nästan citrusaktiga toner. Mot slutet kommer en sötma hämtad från gräddkolatoner (en styggelse i vin - kan vara gott i whisky!).

Hustrun bad för ovanlighets skull om en fredagswhisky, och jag rekommenderade henne den här. Hon som när vi träffades var en tänligen flitig whiskykonsument har helt tacklat av och det går nog månader mellan hennes försök på skotskt destillat. Många gånger upplever hon dem alldeles för starka och kraftfulla idag. Det här gillades dock, och jag tror hon faller för precis samma saker som jag: utan att ha övergett laphroaigs unika husstil har man lyckats skapa en whisky med avsvevärt mer balans och finess än den vanliga 10-åriga. Det här är ingen ruffig lägereldswhisky; den platsar i finare after dinner salonger... Mycket gott, och välförtjänt denna fredag kväll!

2008 babylon's peak, shiraz/mourvédre/grenache

Min förra chef och jag hade en beef som varade i de drygt åtta år vi jobbade ihop. Han föredrog viner från nya världen; jag från den gamla. Undantag fanns på båda håll: sydfransk rosé stod högt i kurs på hans lista och jag... nej, jag hade nog inga undantag, förresten. Att det finns drickbar och till och med god cabernet sauvignon från både Australien och USA gör inte att jag föredrar det framför en left bank claret...

Så vid avtackningen för några veckor sedan, när jag fått höra hur förträfflig jag var på alla sätt och vis (ett skäl så gott som något att byta jobb emellanåt!), närmade sig chefen i sitt tal mina "luckor i bildningen"... Han fann det besvärande att jag fortfarande visade sån brist på insikt i ett väsentligt område, och räckte över ett par buteljer sydafrikanskt rött för min förkovran och vidare studier. Trevligt!

Först ut är en Rhône-variant på de hederliga GSM-druvorna. Jag provar vinet helt osett utan att forska och läsa på om ursprung, prisläge eller annat. Etiketten andas på något sätt i alla fall inte budgetvin, och känner jag min förra chef rätt så har han knappast skickat på mig något skräp.

En 2008 från södra hemisfären är ju ett halvår äldre än kusinerna från norr, så det är en 3,5-årig juice som hamnar i glaset. Färgen är klar, mörkröd utan blåstick och mer genomskinlig än jag väntat mig. Skönt - kanske slipper jag ett överextraherat, varmodlat syltmonster utan ryggrad? Fördomarna mot allt utanför Terra Cognita är hårt grundade.

Doften då? Hur tydlig kommer den ständigt närvarande sydafrikanska brandröken med prickiga-korv-toner att vara i den här då? *sniff* Hmm.... *sniff, sniff* Frisk doft av röda bär och frukter, en del örter och kryddor och något jag i ett franskt vin skulle ha identifierat som garrigue... ingen rök!? Märkligt. Smakmässigt följer det samma mönster. Det är ett tämligen fylligt vin, med en viss rondör (sötma) som gör det aningen tungt, men friskheten och en kvardröjande eldighet (14,5% alkohol) bär upp det hela snyggt. Fortfarande ingen rök, men lite charkuterier finns det där bland de syrliga frukt- och bärtonerna. Örter och kryddor är fortfarande där.

Det är ett gott vin! Riktigt gott, till och med. Inte helt i min stil, men jag kan ändå förstå att många kommer att gilla det här, och jag skulle inte alls bli besviken om det serverades till en mustig höstgryta på nästa kursgårdsmiddag. Publikt, men långt från menlöst. Enligt baksidestexten gäller konceptet lågt skördeuttag - handskörd - ekfat även i Sydafrika...

Nu återstår att gissa pris. Om jag jämför med t ex Guigals Côtes-du-Rhône som jag drack tidigare i veckan så har det här vinet en högre viskositet och en kryddig sötma på slutet som inte är helt tilltalande. Men koncentrationen och längden är bättre här. Kan det ligga i 150-kr klassen?

Åjo - ganska nära! Gott och en liten ögonöppnare. Befriande fritt från sydafrikansk rökighet! På baksidesetiketten står också att det har karaktär av fynbos; sydafrikas svar på garrigue, gissar jag... Tack, chefen!

1998 croizet-bages, pauillac

Till en - om jag får säga det själv - perfekt älgstek är ju mognande bordeaux ofrånkomligt. "Mognande" är för mig beteckningen på ett vin som tydligt lämnat sitt primära stadium adominerat av frukt och fat och där t ex smörkola kan utgöra ett störande inslag (vem häller kolasås på sin stek!?), men inte nått fasen "moget" är vin där frukten börjar torka ut, färgen bleknat tydligt och fikon och tobakstoner dominerar. Det här vinet befinner sig alltså däremellen, och det är oftast där jag finner de viner som passar bäst till mat...

Själva steken, färsk från ICA, rullades i hackad vit- och schalottenlök, rosmarin och ett urval andra torkade örter och salt och svartpeppar, varefter den bryntes hastigt i olja och smör runt om. In med den i ugn i 100 grader i tre timmar. Vid halva tiden klickades några tunna hyvlor smör på.

Serverad med halstrade svartrötter och långsamt sjuden sås på steksky, viltfond, rött vin m.m.; uppmjukad med generösa mängder grädde och en klick svartvinbärsgelé på slutet... Ännu en seger för det bruna köket!

Sonen - åtta år idag! - var sin vana trogen skeptisk mot min köttvurm, men bad självmant om backning. Smältande mört; inte en seg sena eller fettknöl så långt ögat nådde...

Och så; mognande bordeaux från favoritkommunen - vad kan gå fel?

Inte mycket...! Det här är precis var jag vill ha det. Croizet-Bages 1998 är en 5e cru som i likhet med många -98:or av lite enklare snitt nått en mycket trevlig drickfas. Jag hittar lite olika uppgifter om andelen CS i vingårdarna - allt från låga 37% till mer normala 60-70%. Någon som vet? Det förefaller som att man ökat CS på senare år...

Fantastiskt trevlig doft; fortfarande fruktig men med inslag av murket trä, läder och cederträ. Inte så mycket blyerts som jag kanske väntat mig finna i en pauillac. Ganska slankt i munnen. Det har fått ett par timmar i karaff vilket nog gjort den gott - faktiskt var provsmakningsklunken vid öppnandet lite väl sträv och bråkig. Sista glaset är dock mjukt och behagligt men med ett tydligt efterbett och lämnar en bra strävhet på tungan. Att det ingick symbios med maten behöver kanske inte påpekas.

Protein, fett och mognande pauillac - my desert island choice!

Jag kan dock inte låta bli att reflektera över att jag verkar vara tämligen ensam om att regelbundet blogga om mognare viner... Så unikt kan det väl inte vara att gilla den här mognadsfasen? Korkdragaren gör hyfsat täta utflykter till det förra millenniet, Vintresserad också, och F&V hinner ju med så mycket att det slinker med någon 80-talsbordeuax i bara farten, liksom. Och om Vinmannen bara orkade skriva så skulle en normal arbetsvecka för honom räcka för ett halvårs poster med vin från anno dazumal. Men i övrigt...? Och då pratar vi om viner som inte är unika eller särskilt dyra. Bordeauxer från mellanår på 90-talet är jättegoda nu och kostar ofta mindre än sina kusiner från aktuella årgångar.

Är jag fel ute, eller bloggas det litet om moget vin?