Det är dags att försöka sparka liv i den här bloggen igen... I en tid då allt går fortare och fortare, och ingen läser det som inte ryms på 140 tecken så kanske bloggandet kan återgår till vad det ursprungligen var för min egen del: att utan tro att någon läser det jag skriver dokumentera i dagboksliknande form mina mat- och vinupplevelser.
Jag läser själv en del av vad som skrivs fortfarande, men jag känner att tiden springer ifrån mig. Redan när 2007:ornas Chateauneuf-du-Paper började hyllas i bloggosfären (minns ni den tiden... det var som igår!) började jag känna mig som en solitär; en i öknen ensam ropandes röst. Visserligen skulle jag värderingsmässigt kunna kroka arm med Edward Blom i en del av hans matkonservativa tankar, men inte heller det träffar helt rätt för vad jag söker i moget vin och klassisk fransk mat (gärna med en twist).
Så... utan att gråta mer tar jag helt enkelt och bjuder på en kort redogörelse för en middag på ett synnerligen klassiskt etablissemang: Operakällaren i Stockholm. Miljön och maten är naturligtvis oerhört väl vald för en av oförtröttlige Vinmannens seanser med moget vin...
Vi är som vanligt tio personer runt bordet, Vinmannen själv inkluderad. Ett par bekanta ansikten och några nya samlas i det chambre separée som tydligen går under det något styvmoderliga namnet "bufférummet". Särskilt glad är jag åt att återse Järvsömannen i dessa sammanhang, och vi tar strategiskt platserna intill varandra.
Apropå styvmoderligt så är det ju vad jag brukar anklaga Vinmannen för att behandla inledningschampagnen för. På senare tid har han fastnat för Special Club-champagner, och särskilt då från Paul Bara. Årgång 2004 är en riktigt trevlig champagne (+++(+)) i den rikare stilen, och matchas bra med ett litet aptitretande potatischips med bl a tryffelcréme.
Nästa champagne blir en Dom Perignon 1985 (++++(+)). Med tanke på hur fantastiskt bra den 1983:a var som serverades på Villa Anna i höstas är mina förväntningar höga! Och visst - det här är också fantastiskt bra!
Gyllengul färg med den klassiska doften av kaffe och rostade toner, nötter och toast. Bra längd och friskhet - ett fullt vitalt vin som är urläckert nu, men där 1983:an faktiskt ändå vinner med en noslängd.
Först ett bakat ägg med potatiscrisp och karamellgrädde (+++(+)). Gott i sig, men ägget funkar sådär till chapagnen.
Pilgrimsmussla med ramslökscréme är god på riktigt (++++(+)), men det finns ett korianderliknande drag som sticker upp ibland och stör helheten. Jag bär ju en notorisk korianderaversion, men servisen garanterar att rätten är korianderfri och att det bara är en bismak av ramslöken. Intressant, och jag är tydligen långt från den ende som frågat samma sak.
Vi rensar gommarna med ett lite annorlunda mellanspel. 1934 Chateau Olivier Blanc (Graves) (++++) är en vattendelare runt bordet. Jag är relativt ensam om att gilla det! Och jo, det är en acquired taste, och ja, det är möjligen mer intressant än bra på riktigt, och nej, det är inget stort vin... men ändå! Doften för tankarna åt sauternes med botrytis och frysskadad vaniljglass, men smaken är torr med inslag av mandel och aprikos och jättefin syra och längd. Skoj!
Så dags för kvällens förts 100+ vin... En 1864 Vintage Xeres Rebello (++++) från en källare med enligt Vinmannen oklanderlig proveniens. Exakt vad det är för sorts sherry är omöjligt att veta med exakthet, men den är oerhört spännande med en inledningsvis volatil doft med inslag av lacknafta som dock snabbt klingar över i salta nötter och mandlar. Just salta mandlar återkommer urtydligt i smaken - utan tvivel det "saltaste" vin jag smakat! Fet munkänsla med inslag av salmiak och saltlakrits - nästan i mitt tycke lite svårdrucket på egen hand.
Som tur är behöver vi inte dricka det med tomma tallrikar. En av kvällens kulinariska höjdpunkter i form av anklever med bland annat brioche och lakritssky (++++(+)) visar sig sitta som en keps till sherryn. Tillsammans lyfter och kompletterar de varandra och kombinationen är utan tvekan (+++++)!
En annan, fantastisk mat- och vinkombination väntar runt hörnet. Två röda viner i glaset; mogna bordeauxer båda. In rullas en liten vagn och köksmästaren själv ställer sig och trancherar blodduva åt gästerna. Det är bara att erkänna att jag är mycket svag för sådant, precis som jag gillar när Magnus Nilsson sågar märgben i matsalen på Fäviken.
Maträtten i sig, helstekt blodduva med rotselleri, hasselnötter och leversås med grön chartreuse (+++++!) är rakt upp och ner strålande!
Vinerna då?
Jo, nittioåringen 1926 Chateau Gazin, Pomerol (++++), har en klar, rubinröd f'ärg med lätt tegelkant och doftar röda Nickelkarameller, hallon, tobak och läder. Munkänslan är sammetslen, smaken lång och mogen med drag av köttfond på slutet. Ett vackert exemplar välmognad bordeaux!
Enva år yngre 1937 Chateau Haut-Brion, 1 er GCC Graves (+++++), är ett i alla avseenden större vin. Mörkare sammetsröd och mindre genomskinligt i färgen - faktiskt svårt att sia åldern bara på färgen. En intressant, fångande doft av stendamm och granskott och en kraftig, strukturerad munkänsla med grepp, syra, balans och ett alldeles säreget saftigt, juicigt drag. Smakar regn på grusväg med kött och blod och rost och alldeles underbart!
Här inträffar dock det som ibland händer att ett i sig bättre vin av ett eller annat skäl inte passar maten. Kraftpaketet Haut-Brion slår ihjäl den stackars milda duvan, medan de mer finstämda stråkarna i Gazin ackompanjerar fågeln på ett fantastiskt sätt och växer med uppgiften till (+++++)!
Något som också händer ibland är korkdefekta viner eller på annat sätt trasiga viner. Den här gången var det ett potentiellt huvudnummer, 1947 Chateau l'Evangile, Pomerol (-), som av okänd anledning inte klarat lagringen. Möbelpolish och nagellack; vinet har gått en ofin död till mötes...
Nästa rätt, stekt lammsadel med kronärtskockspure, confiterad vitlök samt lavendelsky (++++), får därför annat sällskap då slagordningen förskjuts.
Också här blir det en jämförelse mot Villa Anna i höstas. den gången var det 1990 La Mouline, men nu är det systervinet 1990 Guigal Côte-Rôtie La Landonne (+++++) i glaset.
Det extranummer som ersatte trasiga l'Evangile kom till nästa rätt i stället. Dags för ungdomsligan: i första glaset 2000 l'Evangile, Pomerol (+++); ett vin som borde prestera bättre än det vi har i glasen, i min mening... Parfymerad och frisk doft, men inte helt övertygande smak med stick av köttbuljong och stekflott. Blir dock bättre under kvällen, men blommar aldrig.
Det sista röda - ersättaren, alltså - är föga förvänande något av en waste på mig... 10 år ung, 200% ny ek, vaniljsöt doft... munkänslan är dock inte utan struktur, även om vinet för mig känns anonymt.
2006 Providence, Pomerol (++(+)) kunde ha varit värre!
Stek kofilé med märg och variation på lök med svartpepparsky passar naturligtvis ypperligt till, även om ett mått av köttstinnhet börjar infinna sig...
Så går vi in på kvällens absoluta höjdpunkt! Även om jag är van gammelvinsdrickare vid det här laget och har ett antal viner från 1800-talet under västen så är det något speciellt med ett vin som faktiskt passerat 200-årsstrecket! Dessutom ett portvin, vilket hör till ovanligheterna - oftast handlar det ju om madeira i dessa fall.
1815 Quinta do Vesuvio vintage port (+++++) är ett stort vin. Punkt. Det växer under kvällen, som om det långsamt väckts till liv, och vecklar ut sig i en söt, madeiraliknande skepnad men med omisskännliga portvinsdrag av bland annat plommon. Fullt med nötter och en fantastiskt längd! Jag håller lite ogint igen på det sista utropstecknet, men det är ingen tvekan om att det är sjukt bra och en enorm upplevelse. Ostarna som serverades till hamnade i skymundan. Kvällens vin i min lista!
Till en ljuvlig champagnemoussemed rabarbersorbet m.m. som tyvärr inte fastnade på bild kommer två söta viner.
En 1957 Tokaji Aszú Esszencia (++++) doftade citrus och nypon och hade fantastisk smak och friskhet, trots sötman. Riktigt, riktigt gott!
En 1886 Moscatel (+(+)) var mer tveksam och i klar utförsbacke. Ost och rancio.
Klockan hade gott och väl passerat midnatt när det var dags att runda av och bokföra ännu en fantastisk kväll i Vinmannens och Järvsömannens sällskap, där vi fått äta och dricka något av det bästa som kan ställas på bordet. Kombinationsmässigt står anklevern med sherryn och blodduvan med 1926 Gazin ut som höjdpunkterna, medan portvinet från 1815 i ensamt majestät tog hem kvällen! Den pigga Haut-Brion från 1937 var också en stor upplevelse - som dock skulle få se sig slagen redan veckan efter...
.... men det är en annan berättelse!
2 kommentarer:
Välkommen tebaks! Jag läser iallafall mer än 140 tecken!
Tack för det... kommer snart en ny drapa! :-)
Skicka en kommentar