giscoursvertikal och bollinger ga-02 med kollegor

Middag igen, den här gången med nuvarande kollegor...! Jag måste sluta stå värd för middagar, för min förmåga att anteckna och njuta av viner blir så hämmad av att stå med kökstjänsten. Framför allt anteckningarna blir lite lidande en sådan här gång. Det handlar mer om att förklara en del hyfsat grundläggande vinkunskap för glada amatörer med intresse för vin men ... med ojämna kunskaper.

 

Eftersom jag misstänker att det kommer att bli en del viner under kvällen inleder jag med cider. Riktig, fransk, torr cider är ju något helt annat än den söta "alkoläsk" som serveras på svenska uteserveringar... Fantastiskt gott till viss mat, oumbärlig till en äppeltonad sås och gott på egen hand en försommarkväll! Och när resten av kvällen ändå gick i fransk stil så varför inte?

Till förrättens två små smörstekta toasts med anklever respektive ankrillette och diverse tillbehör var det dags för lite tyngre saker...

Bollinger Grand Année 2002 kan nog bli hur bra som helst... Den här flaskan hade kommit längre än mitt första smakprov för snart tre år sedan, men den har fortfarande framtiden för sig. Serverad lite för kall så dröjde det en stund innan den blommade ut och avslöjade sin pondus och struktur, men fortfarande med en bra syra. Mycket, mycket bra!

Men som priset på det här vinet har gått upp på den svenska auktionsmarknaden...?! En låda om 6 st gick för 9400 kr här i maj. Plus 20% inrop blir det nära 2000 kr/flaskan...

Till confiterad lammfilé blev det en trio Chateau Giscours, 1989 - 2000 - 2006. Det blev en bra övning i mognadens påverkan på vin!

1989 stod för mig ut som det för sig bästa vinet: mogen sötfruktig doft med inslag av tobak, torkade jordgubbar och stall. Smaken var söt, mjuk, behagligt kryddig och så den där tobakstonen. Inte utan släktskap med en bra bourgogne, när jag tänker efter... Margaux-stilen? Gillades av många!

2000 var mer klassisk cabernetdominerad bordeaux med en del mognad; fruktig smak med inslag av svarta vinbär och ceder och med tydligare grepp och tannin än -89:an. Bästa vinet till mat! Gillades också...

2006  kändes i sammanhanget mycket mer primär, och det relativt svagare året kändes också i min mening... Fruktig men mer endimensionell och lite grön? Färre anhängare här, men inte utan röst.

Dags för ostar som jag tänkte skulle gå bra att hyfsa rödvinsglasen till. Comté, Gruyére, Brie de Meaux, Talleggio... men glasen visade sig redan hyfsade och tömda. Så bra - då fick vi ju en chans att komplettera vertikalen!

Chateau Giscours 2003 upplevdes som ett "helt annat vin" som någon uttryckte det. Den söta fruktigheten och mjuka strukturen som kändes lite apart men som ju är årgångstypisk gjorde dock att det gick särskilt bra till ost! Jag har varit hård på en del 2003:or tidigare, men i sitt sammanhang så passade det riktigt bra! Inte sämst i kvartetten...!

Vi rundade av kalaset med Crêpes Suzette och en söt, kraftfull Lafaurie-Peyraguey 1988, som kanske inte sken med sin stilistiska elegans men som gjorde sitt jobb utmärkt till en så smakrik och söt efterrätt. Söta apelsintoner, bränt socker och en del botrytis... mums!

Men nu har jag gjort mitt i köket ett tag - nästa gång ska jag sitta ned hela middagen och prova med andakt och njutning. Har ett par sådana tillställningar på gång...!

chateau belgrave 1966 vs 1996

Sommaren bjuder in till umgänge med kollegor på ett otvunget sätt. Eller - som i fallet ikväll - med fd kollegor. Flera är intresserade av vin, men kanske inte särskilt kunniga i grunden. Jag tar därför varje chans att utbilda... och inget ger fler aha-upplevelser än en schysst vertikal!

 

Alltså plockas 2 x Chateau Belgrave, Haut-Médoc 5e Cru Classé, fram ur vinrummet. 1996 mot 1966... Inramningen är svensk försommarkväll och grillad entrécôte.

 

 

 

 Fyllhöjden på Belgrave 1966 - suddig men godkänd!

 

Belgrave 1966 har en intressant, ren och naturligt mogen doft med rödbäriga (lingon/vinbär) toner och inslag av murket trä. Eller använda badbyxor - men på ett bra sätt (som en gäst tyckte...)! Smaken är fin, mjuk, mogen med samma rödbäriga inslag och murkna trä, men också med kompletterande kryddiga toner. Det är riktigt gott, men tämligen finstämt. För mig vinner det kvällens vin på personlighet och charm snarare än pondus eller elegans.

 

 

 

Belgrave 1996 har en betydligt mörkfruktigare doft, med inslag av blå plommon och också en del blyerts - utan att ge Pauillac-vibbar. Smaken har rejält med frukt, främst svarta vinbär och plommon, men också en del ceder. Klassisk bordeaux; välbalanserat med bra struktur och tydliga tanniner. En objektivt sett bättre match till maten och ett jättegott vin i sig, men lite anonymt bredvid sin åldrande syster! Vinnaren runt bordet, även om jag inte var ensam om att föredra -66:an!

cos d' estournel 1893 m.m.

Det börjar bli en vana det här med 1800-talsbordeauxer... Plågsamt, men vi tar det från början:

Lite oförhappandes - som Vinmannen skulle sagt - har jag kommit över några äldre flaskor vin. Hur det hela gick till är egentligen värt en egen berättelse, men den håller jag för mig själv. Bland de gamla buteljerna jag tog hem stack det särskilt ut ett: Cos d'Estournel 1893. Med en svensk etikett. Tappad 1900, stod det. Det räckte för att få såväl Vinmannen och Järvsömannen beredda att offra en solig söndageftermiddag på vin och mat med goda vänner. Vindoktorn och Pokermannen anslöt utan större trugning och plötsligt satt vi där med en drös spännande viner.... Så det kan gå!

 

Först ut en rose'champagne. En vintage -96, avslöjar Vinmannen medan vi mumsar löjrom. Här är jag långt från mammas gata. Vi konstaterar att det är i en lättare, frisk stil. Orangetonad färg, och en doft som först har ett mycket oväntat inslag av äggtoddy! Därefter dominerar citrusaromerna. Smaken är väldigt angenäm, pigg, utan trötthet och citrustonad...

Inga särskilt avancerade gissningar nämns, mer än att det inte är Bollinger. Och det är det ju inte. Men en rasande trevlig Veuve Clicquot Ponsardin Rosé Reserve 1996!

Till svampsoppan kommer ett av mina fynd, en tysk riesling från 1937! Året är ju lysande, men producent okänd och kvalitet inte angivet på flaskan (kvalitetsbeteckningar som Qualität mit Prädikat infördes först 1971, om jag läst rätt). Kan vara vad som helst, men sannolikt har vinet haft en del restsötma vid produktionen.

Zooma in - det står 1937 på halsen!

Av sötman finns inte mycket spår kvar, hur som helst. I stället har Weingut Dr Knüsli & Rheinhardt, Mosel-Saar-Ruwehr Enkircher Steffensberg-Grenzmauer 1937 en ren, men möjligen lite trött, rieslingdoft - helt utan petroleum. Åsikterna går lite isär. Jag tycker att det finns en tropisk fruktighet (typ mango) där, medan mandelmassa och citrus också nämns. Liksom pata negra. Dagen efter också äppelmust. Någonstans far tankarna till bra fino, men utan sherrytonerna.

Vinet är vitalt, gott med möjligen en metallisk efterklang. Mycket frisk syra! Spännande - och en bra match till svampsoppan!

Men i ärlighetens namn mer intressant än stort... Dagen efter bjuder jag IT-mannen på en överbliven slurk av det - fascinerande men svårplacerat är väl omdömet.

Ett fotografiskt odokumenterat gästspel dyker upp i pausen, när Järvsömannen häller upp ett vin från en anonym flaska. Vi gissar hej vilt. Lite blyg doft - eller är det de mindre glasens fel? Smaken är frisk, sträv och lite "snipig". Ger en "italiensk känsla" utan att riktigt ha de där sura körsbären, om ni förstår. Men - de ganska osäkra - gissningarna rör sig mellan barolo/nebbiolo och brunello. Och så visar det sig att vi är i Bourgogne! Menvaf...? Jean Grivot Vosne Romanée Le Rouge 1999 var en vattendelare - Vinmannen tyckte det var synd på rara druvor att göra ett sådant atypiskt vin av det hela, medan andra tyckte att det hade poänger. Men inte kändes det burgundiskt, där var vi överens.

Så blir det dags för kvällens förmodade höjdpunkt. Chateau Cos d'Estournel 1893, tappad 1900.
Chaigneau. Det är allt som står på etiketten. Svenskbuteljerad, förefaller det. Enligt uppgift från Skokloster och familjen von Essen, men naturligtvis svårverifierat.

Vinmannen häller upp en bruntonad vätska i glasen. Hmmm.... Tyvärr, tyvärr... stanken av björnklister som slår emot oss är alldeles för stark. Vi sätter in mun-mot-mun-metoden och låter vinet andas i karaff - men inte heller det hjälper. Det går inte att helt skaka av sig den efterhängsna doften. Pokermannen konstaterar att det är ett vin som inte ska sväljas, men man kan ha behållning av att dofta (förbi volatiliteten) och smaka på det. Men i svalget kommer en oangenäm salubrinattack fräsande.

Synd, för bakom/under går det att ana högintressanta drag av tobak och torkad frukt. För 50 år sedan var det här ett toppvin! Sällan har min vinbesvikelse varit lika stor... men jag var medveten om riskerna; 1800-talsbordeauxer är och förblir en sport för daredevils.

Kvällens övriga röda får rycka in. 1978 Clos Vougeot från Prosper Maufox, till exempel. Vad kan man vänta sig från ett grand cru-läge ett riktigt bra år - men från en region där producenten kanske är viktigare än någonsin och just i det här fallet tämligen okänd...?

Jodå, ett helt okej - eller till och med bra! - vin, med en doft av varma, söta jordgubbar och smak som rör sig i det välkända spektrat av sandelträ, kryddor och torkade jordgubbar. Det som drar ner helheten är att intensiteten är lite låg, smaken något kort och slutet snipigt. Ett vin som dricks i utförsbacken, men fortfarande håller ihop bra. Trevligt!

 

Ett annat - fotomässigt odokumenterat tillskott - stod Vindoktorn för. Precis som med Järvsömannens flaska skickade den här oss lite varstans. Oväntat ungt, och precis som jag konstaterat förr så är min bordeaux-kalibrator helt off-synk när det kommer till post 2000-viner. I glaset - som jag huvudsakligen konstaterar är ungt, med drag av smörkola kvar, fruktigt, smakintensivt - finns en Léoville-Poyferré 2001. Märkligt! Inte oävet, men inte riktigt min stil - även om det efterhand dök upp en del uppstramande drag i eftersmaken. Vila minst fem år till på hanen, är mitt råd!

 

 

Så kom vi till pstar och maderia! I vänstra glaset en Cossart Gordon Old Malmsey av okänd ålder. Troligen 1920-tal. Men Vinmannen och Järvsömannen börjar fundera på om det inte kan vara äldre. Något med flaskan och resterna av etiketten som de försöker tyda...

Hursomhelst är det en närapå - eller sannolikt till del - hundraårig madeira i en glaset. I andra glaset Järvsömannens vin. En säker hundraåring - en Bual 1894 som i och för sig kan vara en solera, men också möjligen en vintage... Producent oklar, kan vara en av tre menar Järvsömannen efter extensiva forskningar.

Det är inget snack - två fantastiska viner i glasen...! Malmseyn har bevarad sötma och är intensiv med toner av bränt socker. Dagen efter, till en chokladbit från Lindt med créme brûlée-fyllning är den som hand i handske fylld med vaselin! Bual 1894 är mer komplex, ett snäpp torrare och med inslag av té... Oerhört kontemplativa viner, riktigt värdiga avslutare av den här fantastiska eftermiddagen då få i Gävle drack bättre än vi...!