Jo. Det står rätt i rubriken. Artonhundrasjuttiofyra. En 140-årig Chateau Latour. Det är såklart Vinmannen som hittat denna raritet och fått hem den från en auktion i England. Den är inte slottstappad, vilket antagligen hade inneburit astronomiska summor. Men den lär inte ha varit billig.
Billiga viner var heller inte temat för den Vinseans som storstilat ordnades på Högbo Herrgård i början av april. Men i en del fall kan man faktiskt förvånas över att det ändå för hanterbara pengar går att hitta den sortens viner som Vinmannen nosar upp från Europas alla hörn. Och är man det minsta intresserad och fascinerad över temat "drinking history" - som Vinmannen excellerar i - så är en plats på en sådan här vinseans något att verkligen trakta efter. En fascinerande kväll som flyttade gränser... Som vanligt ger jag helt subjektiva-för-stunden betyg på en okalibrerad och högst relativ skala mellan
(+) till
(+++++).
- o -
Efter ett glas inledande enklare champagne och lite introduktionsprat leder Vinmannen in oss i det stilfulla 1800-talsrum där ett långbord står dukat med silverkandelabrar och kristallkaraffer på vit linneduk. Man ska vara gjord av osedvanligt hårt virke om man inte blir lite tagen av stunden...
En vinparad av sällan skådat slag inleds med en utsökt champagne - den enda butelj som så småningom visar det sig aldrig fastnade på bild...
Taittinger Comtes de Champagne 1995 har jag druckit förut, också i sällskap med Vin- och Järvsömannen. Även deras -96:a har vi
provat ihop - och skillnaden mellan dem är stor.
Precis som
förra gången för tre år sedan hittar jag i 95:an en hel del nötiga toner, men nu också ett kalkigt/mineraligt inslag i doften; nästan "mussligt". Smaken domineras av nougat och hasselnöt, en brödighet men också blodapelsin. Mycket, mycket gott!
(++++!)
Tillsammans med ostron, finsk kaviar och "sjögurka" passar det förträffligt, och lockar fram vinets mineraliga toner även i smaken. Bra start!
- o -
Vinmannen jobbar med "mellanviner" helt enkelt för att hinna med så många viner som möjligt under kvällen. Det är också ett bra sätt att undvika "vinutmattning"; varje vin får bra med uppmärksamhet trots den mördande konkurrensen.
Kvällens första mellanvin är Pierre Ponnelle Batard-Montrachet 1959 . Ett jättetrevligt vin; mörkt gult med dragning mot bärnsten i färgen, och en komplex och spännande doft av smörkola/toffee, honung, blommor, nougat... I smaken är det elegant, friskt, lite lättare än väntat med florala inslag och drag av apelsinkola eller kanderade apelsinskal. På väg utför, men med stil... (+++!)
- o -
Nästa vin är en åldrande skönhet... Ruma da India Cunha Madeira 1810 är sannolikt ett soleravin buteljerat någon gång sent 1800-tal. Druvsammansättning okänd. Det mesta är egentligen okänt och lär svårligen gå att skapa visshet kring ett så här gammalt vin. Trots Järvsömannens expertis på området får det stanna vid välgrundade antaganden.
Vi låter öga, näsa och gom analysera i stället, och de kommer raskt fram till att det är ett strålande vitalt exemplar av högklassig och högst njutningsbar madeira vi har framför oss. Flaskan öppnades två dagar innan middagen, vilket enligt expertisen är lämpligt för att hinna "väcka" vinet ur dvalan och vädra ut eventuella mumiedofter.
Färgen är tawnyartad och doften full av té, rostade nötter och torkade blommor. Smaken är oerhört lång, medelintensiv och bär på en hel julstämning i form av apelsin, nejlikor och en hel rad andra julkryddor: som en dammig kryddbod... Även om det är en ynnest att få prova det så håller nog Järvsömannen och jag
madeiran på vinseansen hösten 2012 som bättre.
(++++)
Matchningen med en gräddig murkelsoppa ("I princip bara murklor och grädde..." anförtrodde restaurangchefen Stefan oss) skänkt på och runt en fasanterrin var alldeles ljuvlig och såklart utan minsta friktion i munnen. Storslaget!
- o -
Ännu ett mellanvin, men den här gången en trött stackare. Så är det egentligen inte ett vin köpt för sin egen skull utan ett "diagnosvin"; ett vin som legat i samma källare som kvällens superstar Latour 1874 och som Vinmannen köpt in för att få en uppfattning om hur lagringsförhållandet varit. Jag har stött på det här ett par gånger förut, och aldrig varit imponerad av vinet i sig, men förvisso av prestationen...
Bouchard Père & Fils Clos du Roy 1912 doftar torkade blommor och smakar glest och mycket moget... Broadbent har inte ens bedömt årgången. Over the top.
(+!)
- o -
Så dekanteras hundrafyrtioåringen själv vid bordet.
Chateau Latour 1874.Vinmannen har själv lossat korken tidigare men haft vinet kvar i butelj fram till nu. Det är också när han provar av vinet nu som det först går att läsa av något. Ska det vara dött? Det är med viss lättnad som jag ser hur han spricker upp i ett leende och en belåten suck...
Nej, det här är långt ifrån dött. Mycket långt ifrån! Färgen är visserligen genomskinligt tegelröd och skvallrar om ansenlig ålder, men doften är helt ren; söt, fräsch och samlad. Torkade röda bär, främst jordgubbar, och inslag av katrinplommon. I munnen blir sötman återigen påtaglig, men det är en naturlig, välintegrerad sötma som inte känns kladdig och påträngande på något sätt. Söt tobak med ett långt, kryddigt slut. Elegant, finstämt, avslipat, milt... inga tanninattacker här, precis. "En stilfull, åldrad dam" noterar jag i blocket i ett anfall av poetisk ambition.
Det är såklart alldeles galet att få prova ett sådant här vin överhuvudtaget, men jag blir inte lika överförtjust i det som några andra runt bordet. Lite mer struktur hade gjort en jätteskillnad.
IT-mannen, med sin amerikanskt influerade smak och kärlek till söta, mjuka rödviner, är dock överförtjust.
(+++!)
Vinet är alltså inte buteljerat på slottet, utan av ett slags engelskt kooperativ för officerare med syfte att:
supply members with goods for domestic
consumption as cheaply as possible without profit
Army & Navy Co-Operative Society verkar ha varit en klubb man skulle gått med i!
- o -
Så är det dags för en trio mogna viner till första varmrätten. Först ut Clos-Fourtet 1923, St Emilion Premier Grand Cru (men det här var ju före klassificeringen av St Emilion 1955... idag är det en 1er GCC (B)).
Lätt tegelkantad färg; sötfruktig varm doft som störs av terpentinstick. Lättare, lite kort smak av fikon och nypon. Rejält i utförsbacken men njutbart i sin stil.
(++).
I mittenglaset en
Chateauneuf-du-Pape 1933, negociantbuteljerad och närmare ursprung därmed okänt.
Mörkare, mer kompakt till färgen. Doft som domineras av björnbär och en lite fylligare smak med bättre struktur.
(++!)
Chateau Léoville-Barton 1953, St Julien 2e cru, stod i tredje glaset.
Järvsömannen nickar gillande och vi blinkar mot varandra över glaskanten... Tillbaka i de levandes rike! För hur mycket riktigt, riktigt moget vin än kan vara fascinerande så är det skönt med vin som har både mognad och en del spänst kvar! Och när man yttrar det om ett 60 år gammalt vin förstår ni ju hur sådana här övningar är normförskjutande...
Doften är vital, fruktig, medelintensiv, med inslag av cassis, blyerts, ceder. I munnen är det elegant, fruktigt, medelfylligt med finkornig strävhet och cederträ i eftersmaken.
(+++!)
Dessvärre är den tilltänkta fjärde, mogna bordeauxen korkdefekt...
...och vi får aldrig chans att prova en av St-Estèphes stoltheter från en riktig fin årgång:
Château Montrose 1959. En enda korkdefekt flaska av 18 öppnade får man ändå vara nöjd med!
Att Högbolammet med tillbehör som örtpuré, primörer och lättrökt tomat fungerade utmärkt ihop med vinerna behöver knappt sägas. Särskilt den där rökta tomaten blev jag nyfiken på att pröva att göra själv någon gång!
Så är det dags för kvällens riktiga utmaning. En "mystery bottle" - eller helt enkelt en blindprovning för underhållningens och interaktivitetens skull. Förra gången var det en Vandermeulenbuteljerad Pétrus -47. Som jag - med den ledtråden att det var ett stort vin från 1947 - faktiskt tog blint. Mer på metakunskap än på provningsskicklighet, det medges villigt, men dock...!
Därför känner jag hursomhelst lite press på mig. Hmm... Färgen är mognande med tegelinslag. Doften omisskännligt mogen bordeaux, men inte övermoget. Det doftar klass och kvalitet - inget skräpvin och ingen skräpårgång. Därmed kan i princip allt efter 1961 uteslutas och vinet är alltså mer än 50 år gammalt, men kanske inte äldre än 60 år. Då skulle mognaden ha gått ännu längre, tänker jag. Smaken har söt tobak och torkade plommon som dominerande inslag. Jag hittar inga jättetydliga cab-markörer och tänker Merlot, och högra stranden. Men inte heller den kryddighet jag förknippar med mogen pomerol. Alltså St Emilion. Alltså Cheval Blanc. Och årgången blir då rimligen 1959.
Nähä. Det är självaste
Château Margaux 1961, som kommit på oväntat besök. Och visst, med facit i hand så går det att flytta tillbaka vinet till vänstra stranden och också hitta de där blommiga tonerna som kanske borde fått en på rätt spår från början. Men jag får trösta mig med att jag låg hyfsat rätt årtalsmässigt. Sammanfattningsvis ett gott vin som inte ringer alla klockor som man kanske skulle väntat sig från den legendariska årgången.
(+++!)
Till mysterieflaskan plockar köket fram lite finger food i form av gårdens egen vaktel och en liten puré på bland annat rotselleri, om jag minns rätt. Enkelt och gott!
- o -
Vi arbetar oss sakta upp mot ytan igen, och får yngre och yngre viner i glaset. Fast ungt är det ju inte. För de allra flesta skulle bordeaux från 80-talet betraktas som moget. Och visst finns det mognad här men också frukt och kraft och överlag är det ju riktigt bra matviner.
Först ut hittar vi ingen mindre än Château Latour, 1986. Jag har ju haft förmånen att pröva 1985:an två gånger, men för "systerårgången" 1986 är det premiär. Rubinröd, gnistrande färg. Doften... vilket djup! Cassis, stål, ceder... stor doft som på en gång är kompakt och elegant!
Munkänslan och smaken lever dessvärre inte upp till den löftesrika doften. Visserligen finns det bra tanniner och blyertstonerna är på plats, men det är lite för "rödbärigt" och allmänt en smula spretigt och - faktiskt - ofokuserat. Jag hade väntat mig större djup och komplexitet, men det är fortfarande bra, såklart. (++++)
I mittenglaset får vi en liten horisontal: Château Léoville-las-Cases 1986. Det här är ju ett riktigt favoritslott, för både Vinmannen och mig. Och visst levererar det på en spektakulär nivå även ikväll. Jämfört med Latour är färgen tätare, och doften mer komplex med inslag av kaffe bland bär och cassis. Skillnaden är dock störst i munnen, där smaken klingar rent och fokuserat med blyertstoner och djup, tyngd och elegans som man vill ha i en mogen cabernet från bordeaux. Fantastiskt fint! (++++!)
Vinmannen har - i ren folkupplysningsanda - smugit in ett tredje glas i flighten. Här rör vi oss plötsligt i mycket modernare kretsar... En av dessa Parker-100-poängare från Chateauneuf-du-Pape tar upp matchen med storheterna från Bordeaux! Hur ska det gå...?
Domaine Pierre Usseglio et Fils Chateauneuf-du-Pape Cuvee de Mon Aieul 2007 doftar granskott, kirsch och lakrits och smakar BOB Blandsaft utspädd med körsbärssprit. Alkoholen är påträngande. Obalanserat, kladdigt, styggt. (+?). Uncle Bob och jag går skilda vägar igen.
Lokalproducerat är såklart temat även för Högbo. Redan har ju egna vaktlar och lamm hittat till bordet, och örterna kommer från egna växthus fast det är i början av april. Men att det skulle finnas wagyu-kor i närområdet var mer än jag väntat mig! I Hamrånge några mil därifrån finns dem i alla fall i en liten skara, och Högbo ser till att ta hem det mesta man kan därifrån. En bit av flanksteken och en bit av filén tillsammans med jordärtskockspuré bunden med märg, rödvinslök och confiterad potatis. Comfort food som matchade upptrappningen mot de lite kraftigare vinerna perfekt!
- o -
Så kommer vi till dessert och söta vita viner. En viss utmattning har dessvärre ändå smugit sig på, och mina noteringar här börjar bli lite mer summariska... Först en Chateau de Fesles 1996; ett chenin blanc-vin från Bonnezeaux, Loire.
Gott vin, med lång, sötfrisk smak av honung, aprikos - suveränt ihop med rabarberinslagen i efterrätten! (+++!)
Så har vi kungen över vita, söta viner - den odiskutable härskaren Chateau d'Yquem... Här i fantastiska årgången 1997; en årgång som jag provat ett par gånger tidigare och varit sanslöst förtjust i.
Och det slår inte fel den här gången heller. I noteringsblocket staplas idel superlativer: Lååång! Elegant! Balanserad! Honung, aprikos, nektar... (+++++)
En åldring i sista glaset: Moulin Touchais 1933.
En helt annan karaktär med knäckiga inslag och - diskuterar vi runt bordet - inslag av rancio. Ett intressant vin som framstår som halvsött bredvid Yquem. (+++)
Vaniljbrûlée med söt rabarbersorbet och kaksmulor (och en liten blåbärskvist!) var förstås alldeles lysande till!
- o -
Som om inte detta var nog så kommer 3 x blåmögelostar med hällbröd och torkat Högbobröd på bordet. Och - såklart - en vintage port.
Portvinet är en Charles Ladin 1935, buteljerad i England.
Det är tydligt moget, med torkad frukt och fikonkärnor som framträdande drag. Lite enkel och en smula spritig, men som helhet en trevlig avslutning. (++)
Väl framme vid cognacen hade min sensoriska förmåga stängt ned för kvällen och jag var inställd på att bara njuta och smälta alla intryck. En fantastisk kväll, på alla sätt...
- o -
Storslaget, gränsförskjutande, lärorikt, genomtrevligt. Fantastisk mat, fullständig uppmärksamhet från köket, ett väl avvägt flyt genom middagen där det aldrig kändes rushigt eller långsamt och så Vinmannens inkluderande värdskap som får alla att känna sig extra personligt välkomna och värdefulla för att den här kvällen ska bli så fantastisk som den blev.
Som vanligt avkräver han alla ett omdöme om "kvällens vin". Kanske för att det kom mot slutet av kvällen och för att det är ett av mina desert island-vin, men jag valde efter viss bävan faktiskt Château d'Yquem 1997. Andra röster rörde sig mellan Latour 1874 och madeiran. Flera viner fick röster denna kväll.
Mina toppviner var i alla fall - utöver Yquem - Comtes -95, Madeira solera 1810 och Léoville-las-Cases 1986. Kanske kan man invända att det till stor del var de yngre vinerna under middagen som jag uppskattade, och så råkade det bli den här gången. Men att dricka riktigt moget vin är en spännande lek i sig; något som inte bara handlar om att det ska smaka gott utan också att förstå och lära sig olika åldrandeprocesser och uppleva andra dimensioner än vad yngre viner kan visa upp. Att utmana sig själv och sina föreställningar.
Ibland står man kvar på samma fläck efteråt, men du står där klokare.
PS Vinmannen skickar mig sina noteringar och betyg från kvällen. Vi har - visar det sig - väldigt snarlika bedömningar i mycket men också några isärglidningar... kommer det ett
eget blogginslag, månne?
.JPG)
