Till torpet i Gästrikland har det förts en del hyfsade bruksviner av olika slag. Med någon slags bild av vilt och svamp på näthinnan kändes ett par flaskor bourgogne som ett bra komplement. Albert Bichots Pommard 2007 passerade dock tämligen obemärkt förbi i lördags. Borde lära mig att låta mina bourgogner mogna! Samtidigt, på en annan plats, njöt Vinmannen av en av Povel Ramels gamla kommunbourgogner; också det en Pommard men från 1953... Att han drog längsta strået behöver knappt tilläggas.
Åter i civilisationen ikväll blir det rester på älgstek med kantarellsås och klyftpotatis. Och eftersom jag läst i senaste Livets Goda om Angelo Gajas satsningar i Toscana (en artikel som för övrigt åter väcker frågan om gränsdragning mellan journalistik och redaktionell reklam; jag menar ta bara rubriken: "Ca'Marcanda - en ödmjuk men storslagen satsning i Toscana av Angelo Gaja"... nästa uppslag följer en artikel om deras verksamhet i Piemonte: "Gaja - inget lämnas åt slumpen hos Barbarescos stolthet"... kritiskt granskande journalistik, någon?) så fiskar jag fram en Ca'Marcanda Promis ur källaren. Vinet är en modern toscanare med en blandning av internationella och inhemska druvor i oheliga konstellationer: 55% Mt, 35% Sz och 10% Sangiovese. Det har fått 18 månader i nya och "slightly used" barriquer. Jag tror att jag läst någon provare som fick bordeauxvibbar av vinet, och att det var därför det hamnade i min korg någon gång i vintras... Det finns kvar i beställningssortimentet.
Jag hade ju inte planterat mig i Bordeaux på doften. Är det Cabernet Sauvignon som saknas? Jag provar alltför lite Merlotdominerad bordeaux för att göra tvärsäkra kopplingar till östra stranden, men inget i vinet andas Gironde... Doften är tilltalande, varm utan att bli sötfruktigt påträngande, med mörka körsbär, plommon, mineral och en lätt bitter örtighet. I munnen är vinet balanserat, tydligt utan att bli kraftigt, bra tanniner som inte suger tag alltför hårt men ändå markerar närvaro och ett drygt medellångt slut. Smaken rör sig mellan plommon, lakrits, fat och begynnande mognadstoner. Bra syra.
Överlag ett bra vin. Hustrun gör tummen upp och jag instämmer. Ett vin som faktiskt kombinerar något av en traditionell suritalienare med en fruktigare kropp och hittar ett spännande och fungerande uttryck. Gott!
