Under veckan som gick var jag på konferens i Norrköping i tre dagar. Jag hade sovit dåligt natten innan och prioriterade lite sömn på hotellrummet framför kvällsutflykten till Kolmården. Därmed gavs jag ju också chansen att utforska lite lokal gastronomi på egen hand.
Enligt White guide är stadens bästa restaurang Malin Baryards Bomullsfabriken. Den låg bekvämt bredvid konferenslokalen och såg lagom inbjudande ut i något slags rustik-chic postindustriell stil. Och visst, den var väl helt okej. Tyvärr verkar det som om de just bytt meny, för jag kan inte hitta min mat på menyn på nätet, och jag gjorde inga noteringar. Beskrivningarna blir alltså lite vaga...
Först ut en riktigt bra skaldjurssoppa, som man fick skänka i själv på ett par halstrade pilgrimsmusslor med tillbehör.
Därefter en lammytterfilé med svamp, apelsin m.m. Trevligt, men inget som stannade några klockor. Fick en bra men begränsad osttallrik med en hårdost och en blåmögelost och några blåbär (!), samt avslutningsvis en habilt utförs, klassisk dessert i form av...
... en äppelstrudel med vaniljkräm, som var mycket len och hade en tydligt blommig vanmiljton (Tahiti?).
Maten var som sagt helt okej; tyvärr var vinlistan inget att hurra för. det enda röda vin - utöver husets - som serverades glasvis var Turning Leaf Zinfandel. Inte ens min vän IT-mannen, som ju gärna påtalar den kaliforniska zinfandelns storhet, hävdar att det är ett bra vin. Ravenswood Zin som bjöds till hans grillning i lördags var hur som helst många gånger bättre...
Sammanfattningsvis kan sägas att det var ett bra besök på en trevlig restaurang inte helt utan ambitioner, men om detta är det bästa som Norrköping kan mönstra så ligger den gastronomiska ribban lågt i staden. Att krögaren själv åt vid bordet bredvid med ett mindre sällskap och lät pappan ta notan är väl det närmaste en kändisspaning den här bloggen kommit på bra länge.
