En sommaraktivitet jag brukar försöka upprätthålla är en BYOB med några av mina närmaste vinnördar: Vinmannen, Järvsömannen, Pokermannen, Korkdragaren, J och Kock-E. Jag fixar lite käk (den här gången bistod Järvsömannen med anklever till sina champagner; jag ordnade ankbröst med kantarellrisotto, ostar och Lisa Förare Winbladhs utmärkta "Death by Sauternes" eller sauternessjudna päron med sauternesgrädde) och alla tar med minst en flaska vin som serveras blint.
Mina noteringar från en sådan kväll blir ganska summariska och ofullständiga, och jag hinner inte heller riktigt skriva en riktig bloggpost. Därför håller jag mig till några viner som gjorde särskilt avtryck på mig, och åtminstone i ett fallet på övriga bordet...
Först ut kom Järvsömannens två champagner. Den ena tydligt mognare än den andra. Den friska syran känns som ett gemensamt drag, och vi är inne på en 1996-horisontal.
Visst har de något gemensamt, men inte årtalet. 1990 respektive 1993 av de Venoges prestigecuvée des Princes var båda strålande. I min bok lite plus för 1990 som visserligen hade antydan till begynnande oxidation men inte mer än att det gav komplexitet!
Vi hade ovanligt många vita viner, som alla imponerade. Vit bourgogne kan verkligen te sig på olika sätt...
Till maten kom en blandade röda av olika ursprung. Mycket trevligt att få stifta bekantskap med en mogen Torres Grans Muralles (1996) och en ett kommunvin från bourgogne skäms inte för sig när det är en Bichot Vosne-Romanée 2002...!
Mitt bidrag gick inte heller av för hackor:
En Heitz Cellars Napa Valley Cabernet Sauvignon 1982 var mycket fräsch och fruktig för sin ålder (trots att det nte var en Marthas Vineyard) och hade en europeisk elegans som gjorde att de första gissningarna naturligt hamnade i bordeaux.
Men det var mitt andra vin som stal showen den här aftonen. Jag stod i köket och rörde i risotton och hörde diskussionens vågor tillta därute...
Att det var en bordeaux med mognad var alla snabbt överens om. 1980-tal? Men vilken kommun...? Jag sticker ut huvudet ur köket och förklarar att det inte är en 80-talare. Vinmannen blir förbannad. Järvsömannen ser smått konfunderad och samtidigt mycket förnöjd ut. Det är ett i alla avseenden rasande gott vin - men vad ÄR det...!?
"Det är ju knappast från 1970-talet, inget som gjordes då skulle smaka så här, möjligen en bra 70:a...?"
"Det är äldre."
"Nämenvaf... är det äldre?! 1961! Måste vara en 61:a!"
"Nej."
"Då måste det vara 1950-tal... finns ju en del bra årgångar där som..."
"Nej."
"Inte 50-tal?"
"Nej."
"Jag säger upp mig i morgon...! Är det inte 50-tal? Med den här syran... då återstår årgångarna -39 till -44!"
"Du hoppar över några år..."
"Ja, för det är inte en -47:a till exempel, med den här syran..."
"Det är en -47:a."
"Omöjligt! Europas varmaste år..."
"Det står så på etiketten i alla fall..."
"Det är tryckfel!"
[med reservation för att citaten kanske inte är ordagranna... :-) ]
Ja, att det var en Chateau Carbonnieux Rouge 1947, Graves, i glasen, var inte lätt att gissa. Slottet äår ju mest känt för sina vita viner, så ledtråden jag gav dem att "vi har provat det här slottet tillsammans förr" var egentligen ganska elak, eftersom vi just smakat deras vita vin av mogna årgångar, men aldrig rött.
Att den presterade så fantastiskt väl som den gjorde var kvällens stora behålllning för inte bara mig utan alla närvarande. Jag hittade släktskap med det här vinet och den magiska Haut-Brion 1926 i Paris; läder, järn, sten, blod, grus och en sjujäkla syra men samtidigt balanserat och elegant. Långt. Fantastiskt!
En intim stund att dela med sina vinbröder så här i semesterns slutskede - så bra det kan bli med andra ord!
