En tradition lika punktlig som Kalle på Julafton börjar min julkalkon vara. När jag bläddrar bakåt kan ursprunget möjligen hittas i att mors väninna dalstintan bjöd på tjäder julen 2007, och att jag därefter tog över. Ett antal middagar har det blivit, och lite olika konstellationer vid bordet också. Den här gången var svägerska och måg med; första tillfället med dem.
Även om jag ägnar dagen i köket och jag anstränger mig hyfsat med det estetiska intrycket så har intresset för att fotografera hemlagad mat falnat. Ni som såg årets julkalenders sista avsnitt vet vad jag menar. Inte vill jag vara en sån där som först lägger timmmar vid spisen för att sedan fotografera det i motljus till inbillat intresserade hos vänskapskreten...?
Så ni får tro mig på mitt ord när jag säger att hummerrisotton med hummerkött, en halstrad pilgrimsmussla och rikligt med riven, färsk gotlandstryffel var riktigt god...! Dessvärre gällde inte det champagnen.
José Michel Special Club 2005 (-) som imponerade stort på Villa Anna häromsistens var korkdefekt och bedöms inte. Hustruns känsliga näsa fångade det lika snabbt och tydligt som jag själv och vi satte ned glaset simultant. Tyvärr.
Kalkonen trancherades vid bordet och fick de vanliga tillbehören i form av långsamt ihopsjuden skysås, brysselkål som förkokts och frästs på i ankfett, potatis rostad i ankfett och två sorters gelé. Kalkonfyllningen gröptes också ur och serverades som tillbehör.
Traditionellt brukar jag ha en bougogne och en bordeauxn till kalkonen, men den här gången serverades ett annat vin i bourgognekupan. Hustrun plockade att det är rejält moget, men inte så mycket mer. Hon gissar på 80-tal, och det är ju inte så dumt egentligen. Även om vinet är tydligt moget finns det fortfarande förvänansvärt mycket frukt i det. Och vem, allvarligt talat, hade kunnat spåra in på Carvalho, Ribeiro & Ferreira LDA Vinho Tinto Garrafeira 1955? En portugis av enklare snitt med 60 år på nacken...? Färgen är dock tydligt mogen; klarröd med orangerödbrun ton. Doften är "dammig" inledningsvis och är tydligt mogen, med katrinplommon, svartvinbärsgelé och efterhand inslag av lätt murket trä (på ett bra sätt!). Smaken är fruktig, lätt syrlig, mycket god, gammaldags, balanserad med kryddigt trä i eftersmaken. Som helhet förvänansvärt vital - alltid lika roligt när mogna viner av enklare snitt överraskar positivt. Inte helt ovanligt, för den delen...
Vinet det får möta är ingen okänd lättviktare, precis. Chateau Leoville-Las-Cases 1983 har dock ingen helt igenom lyckad kväll. Det har visserligen en hel del fruktig fräschör kvar i doften (svarta vinbär), men också ett smått underligt inslag av anis. Smaken är syrlig och har inslag av svart-vinbärs-Nickel. Bra struktur, strävhet och balans. Bättre smak än doft men doften tar sig efterhand. Drickbart och trevligt men lite för stumt för att motsvara förväntningarna - hade hoppats på mer...
Efterrätten blir filéade apelsinklyftor i sockerlag med kanel och stjärnanis, serverade med hemgjord kanelglass på mauritisk kanel. Succé! Riktigt gott, om jag får säga det själv... Och såklart en anständig sauternes till:
Chateau Suduiraut 1997 gör precis det som jag vill att en bra sauternes ska göra...: komma in och på ett balanserat sätt ge stadga åt efterrätten. Simmigt, aprikossött, friskt, ananaspastill med inslag av rostfritt stål - det klarar av att hantera såväl syran som sötman i desserten och ger ett bra lyft med ett par extra dimensioner.
Kanske är vi alla äldre och tröttare, men när det gamla gardet nuförtiden börjar passera 80-strecket känns det lagom för alla att avsluta strax efter 22 och jag har inte ens förberett ostar och portvin. Sparar det tills bröderna är i stan...
