middag hos vinmannen med drygt 100-årig fino sherry!

Med ojämna mellanrum dyker det upp inbjudningar till en middag ”i all enkelhet” hemma hos Vinmannen. Konceptet är enkelt: några kvalitativa viner ofta av mognare karaktär, rustik mat av det vinvänligare slaget och ett antal vinnördar som pytsar in en slant för nöjet att få njuta mer eller mindre obskyra flaskor. Bonusviner kan dyka upp... 

Tyvärr passar det inte alltid en familjefar i karriären att kasta sig på tåget till Gävle, men ibland stämmer det och en torsdag för en tid sedan befann jag mig plötsligt knackande på Vinmannens port med ett tjog pilgrimsmusslor i ena handen och en magnumflaska chablis i den andra. Jag hade lovat bistå med lite mat och vin den här gången…

Totalt tio personer klämde in sig hos Vinmannen den här gången, däribland kända ansikten som Pokermannen, Kocken och ett par av läkarna från Gävles munskänkar. En trevlig champagne inledde aftonen som sällskap till Vinmannens introduktionsprat: Gimmonet BdB 2006 special club. En för mig ganska oprövad producent. Doften var inledningsvis lite fetare än den smått anemiska smaken inledningsvis, men temperatur och luft balanserade upp det. Smaken spelade i det friska/syrliga registret med toner av gröna äpplen och citrus och en trevlig honungston i eftersmaken (är just honungen ett signum för special club-buteljeringar?!). Bra längd. (+++(+)).
 

Första riktiga numret – till en tapastallrik med ostar, tryffelsalami och finaste lufttorkad skinka – var en av huvudattraktionerna: Blazquez Amontillado Fino 1910. Ytterligare en i raden av viner över hundra år jag druckit – samtliga utom en i sällskap med Vinmannen skulle jag gissa (en Tarragona från 1800-nånting som otippat dök upp på saligen avsomnade Alex bakficka för 15 år sedan var det första!). 

Doften är fantastisk, komplex och mångfacetterad – inte utan likheter med en mogen madeira. Det anas en sötma i doften, men det är nog snarare hjärnans invanda associationer som går bet den här gången. Trots torkad frukt och nötter i näsan så är vinet torrt, såklart. Smaken har en del oxidativa drag men är mycket fin med balanserad sälta och har fantastiska toner av nötter, bränt socker och karamelliserad apelsin. En spännande och bra upplevelse, men talade mer till intellektet än hjärtat… gammal madeira har en dimension till. (++++)

Vinmannen förevisar avlagringen på buteljens insida...

Jag stod för nästa rätt; pilgrimsmusslor kryddade med tryffelsalt och halstrade med hackad tryffel, serverade på smörstekt bröd. En enkel och mycket vinvänlig rätt om man har en mogen chablis i glaset. Och det trodde jag vi hade, baserat på mina tidigare erfarenheter av
Louis Michel Chablis 1er cru Fourchaume 1986 (mg).

Men det här vinet betedde sig omotiverat ungt! Gul, klar, frisk färg; doft som domineras av mineral, citrus och musselskal; viss fetma i munkänslan och smak av samma mineral och citrus… mycket gott, och visst finns där ett hyfsat djup i smakbilden ändå, men det här kunde definitivt varit mer komplext. Var är nötterna och de röda äpplena…? (+++(+)) 

Till varmrättens grillade entrecôte kom sedan en kvintett röda viner:

1953 Nuit-San George, Pierre Ponnelle Hospices de Nuits: Orangetonat i färgen; fokuserad, ren doft av solvarma jordgubbar och lätt kryddighet; elegant, finstämd smak med syrlighet och bra längd och textur. Mycket bra exemplar av mogen bourgogne av relativt sett enklare snitt. Jättefin!(++++(+)).

Chateau l´Eglise-Clinet, Pomerol 1982: Koncentrerad, tät och ändå klar färg; bärig/fruktig doft med järn och mineral; god balanserad smak som hamnar lite i skymundan den här kvällen. (++++)

Domaine du Pegau CnP 2003: Höga Parkerpoäng, såkart. Klar, sammetsröd färg; doftmässigt en del granskott inledningsvis men mer nyanserad efterhand; ganska frisk och syrlig smak av kåda, röda bär och kryddor… mycket fin, bra längd! En positiv överraskning för mig som skeptiker till Parkers bedömningar av Chateauneuf-viner… (++++)

 

 

En relativt ung bourgogne, Domaine Joseph Roty Gevrey-Chambertin 2008 bröt av med klar, gnistrande hallonröd färg. Hallon kom i såväl doft som smak; hallonkaramell och läder i doften och sedan dominans av hallon i smaken. Lite för endimensionell för att klara av sammanhanget. Kan säkert lagras för lite mer komplexitet. (+++(+)).

 

 

Sedan kom en riktig höjdare! Delas Côte-Rotie 1986 var fantastiskt god med cigarr, cederträ, kryddor, hallonlakritsskallar och söt honung i doften. I smaken fanns samma cigarrlåda, hallon, kryddigt trä. Frisk, balanserad, lång... närapå fem stjärnor men får (++++(+)!)

 

Till Vinmannens patenterade Crepes Sûzette kom två mogna tyska rieslingar.

 

 

I ena glaset en Zeltinger Sonnenuhr Riesling Beerenauslese, Clemens Freiherr von Schorlemer, 1976. Det var den bättre av de två; mycket god, balanserad och frisk... men utan att riktigt få igång mig. (+++).

 

 

Det gjorde inte heller nästa vin; ett "naturvin" från 1959. Jag missade att anteckna producenten, men "Huesgen" kan utläsas, och att det är från Wintricher Grosser någonting. Tyvärr var det mest sherrylikt med drag av bokna äpplen och lite obalanserat. (++).

 

 

Som avslutning kom en vintage port, där jag gick helt fel på åldern. Jag tyckte att den betedde sig relativt ungdomligt och saknade de där Portello-tonerna och fikonkärnorna som riktigt mogen port ofta får. Att det var en BBR Berry's own selection vintage port 1960 hade jag inte på känn... min gissning var en Graham's 1983! Trevlig doft med hallonkaramell och lakrits; lite lättare, pepprig smak med nejlika och andra julkryddor. (+++(+)).

 

Sa jag avslutning, förresten...? Kvällen fortsatte med cigarrer på terassen och till det ett glas av ett urgammalt exemplar av klassiska D.O.M. Bénédictine. Men det är en helt annan historia...