Nej, bloggen har inte tystnat för gott. Denna fantastiska sommar har faktiskt bjudit inte bara på värme och sol i överflöd, utan också en del riktigt bra mat- och vinupplevelser. Med ett kringflackande liv och tveksamma uppkopplingar har det dock inte gått att hålla jämna steg med bloggen, och ärligt talat har jag velat göra annat på semestern än att sitta med datorn i knät...!
Nu när hösten börjat göra sig påmind känns det som ett bra läge att minnas tillbaka maten vi åt och vinerna vi drack. Och i särskilt ljust minne bevarad finns en otrolig kväll i Bromma med ett gäng andra vinnördar, av vilka de flesta var nya ansikten för mig.
Värden G har klokt nog tagit kockhjälp, och har skicklige J bakom kastrullerna och M som bistår med handräckning och servering. Tillsammans levereras mat som jag knappt trodde var möjlig att åstadkomma i ett vanligt hemmakök!
Dealen är enkel: alla tar med två flaskor föranmälda viner. Värden har lagt upp ett schema med ett antal "slottar" och plockat in förslagen från gästerna för att ge en bra, jämnhög och intressant matchning. Så vinerna är bara kända för värden själv, medan alla andra blir serverade blint förutom sina egna två. Ett smart sätt att förvissa sig om att inga onödiga dubletter dyker upp och för att utbudet inte spretar för mycket. Jag är lite nervös för hur min ena flaska ska prestera i sällskapet, men har en reserv med för säkerhets skull...
Men vi börjar såklart med champagne på balkongen. Ett rosébubbel som får sällskap av en fantastisk anklevermousse. Vacker, laxrosa färg; mycket god med bra frukt, kropp, syra och längd med tydliga drag av blanda annat blodapelsin. Men att gissa blint på roséchampagne är ett skott i blindo för mig... ändå är jag inte förvånad när det visar sig vara Henriot Rosé Millésimé 1998.
Henriots lite fylligare husstil verka slå igenom även hos rosén. Kul!
Snart dags för mer champagne! Och första "riktiga" rätten - en synnerligen väl avvägd komposition med Kräm på kronärtsskocka från Bretagne, parmachips, rostade pinjenötter och treårig parmesan. Löjligt gott och fantstiskt komplement till vinerna.
Första vinet är ljust halmgult, känns som att det kan ha inslag av fat...? Frisk, bra syra, med mineral och längd.
Nästa vin är något mörkare, bra mousse och bubblor och en helt annan rondör, med smak av mogna äpplen och nötter. Mycket gott!
Hoppsan - Dom Perignon 1996, minsann! Ganska tydlig mognad ändå för årgången; fantastisk nu!
Sedan kommer mitt vin, som tyvärr inte hunnit ned tillräckligt i temperatur... Schade. Ännu en nyans mörkare, gyllengul färg och en egen, alldeles lysande smakpalett av tropisk frukt och mogna äpplen. Jag saknar kokosinslagen från förra flaskan, men det här är riktigt bra ändå!
Henriot Cuvée des Enchanteleurs 1988 visar att 26 år inte är någon ålder på en bra vintage champagne!
Och nästa vin spär på i samma anda. Mörkt gyllengul, med inslag av mandelbiskvi och rom (!) i doften och en oöverträffad kraft och längd. Power! står det i notiserna. Då borde ju gissningarna gå åt ett visst håll, men jag är lite för feg för att spotta ur mig "vintage-Krug!" sådär utan vidare. Men att det är ett moget vin från 80, möjligen sent 70-tal är vi inne på.
Krug 1985 levererar med en auktoritet av stora mått!
Det slår mig att man alldeles för sällan får chans att prova prestigechampagner mot varandra. I alla fall jag. Ofta inleds middagar och provningar med någon solitärchampagne, men att få fyra tämligen olika men var och en mycket goda prestigecuvéer till väl anpassad mat var fantastiskt kul och lärorikt!
Så var det den vita flighten... Och vad passar bättre till vit bourgogne än Halstrad Hjälmargös med vit sparris, brynt romanesco samt champagne- och mussel-beurre-blanc...?
Inte bara gott, utan oerhört vackert också!
Lucien Le Moine Corton Charlemagne Grand Cru 2010 - torr, halmlik smak med gula frukter och bra längd.
Domaine Roulot Meursault 1er cru Le Poruzot 2006 - lite fetare, antydan till smör/fat men också tropisk frukt och honung.
Domaine Fontine-Gagnard Batard-Montrachet Grand Cru 2007 - ljust gul, i mitt tycke lite chablisaktig med mineral, octronskal och efterhand en honungston.
Ramonet Bourgogne blanc 2010 - en katt bland hermelinerna... knepig doft av godis och päron. Mnja...? På egen hand i ett annat sammanhang kanske upplevelsen varit en annan, men här vägde den alldeles för lätt.
Svårt att välja en favorit - alla de tre första var otroligt goda på sitt sätt, men jag tror jag stannar vi Roulots Mersault i alla fall!
Dags för röd bourgogne, och dags för fågel...! Kock-J överträffar sig själv igen och skämmer bort oss med Rimmat Berberibröst med halstrad anklever och persiljerotspuré samt tryfferad rödvinssky. Inget större vinmotständ i den rätten!
Louis Jadot 2009 Echezeaux Grand Cru Domaine André Gagey - klar, röd färg med fokuserad doft med jordgubb och hallon och en lätt, angenäm jordighet. Relativt ung; bra struktur.
Robert Groffier 2011 Chambertin Clos de Beze Grand Cru - klar röd med blåstick, egen doft med asfalt, rök och rostade paprikor... Mindre smickrande inslag av grön paprika och stjälkighet i smaken. Inte mitt té.
Blooms Field 2011 Domaine de la Cote - tätare röd med lätt blåa inslag; doftar frukt, frukt, frukt! Tätt med röda och blå bär. Gott och yppigt, men inte planens elegant...
Rousseau 2008 Charmes-Chambertin Grand Cru - klar, genomskinlig, lätt röd; komplex, något mogen och lätt kryddig doft; frisk, bärig smak med inslag av kryddigt trä; fin, elegant...
Tät toppstrid mellan Jadot och Rousseau, som Rousseau vinner på mest mognad... överlag uppskattar jag (även i röd bourgogne!) viner med lite mer ålder än dessa, men det var några riktigt häftiga upplevelser ändå. Och Blooms Field skulle jag gärna ha på bordet hemma emellanåt...!
Mera rött, och nu blir det kött!
Renkalv från Vilhelmina med confiterad Tollbygårdspotatis (ej på bild...) samt stuvade toppmurklor och rostade nötter - ja men ni hör ju...!
Och ser för den delen... Det här på tallriken och fyra röda bordeauxer i glaset - nu är vi på mammas gata!
Men blindprovning är blindprovning och då kan allt hända...
Dominus 2002 - Tät, fyllig, massiv, ung, rostade fat... god, men inte riktigt bordeauxvibbar...?
Chateau Mouton Rothschild 2002 - Doft med söt frukt och klassiska bordeauxmarkörer av ceder och tobak, medelfyllig smak, mognande men mitt i drickfönstret, frukt, kryddor, läder, tobak... [Jag vill inte riktigt ha det till 1er cru-nivå, och gissar på Léoville-las-Cases från typ 1996 om jag minns rätt - men ett verkligt starkt vin från 2002 som fortsätter att överraska positivt efter att ha varit ganska nedskrivet]
Chateau Siran 1961 - Tydligt tegelinslag i färgen, doft av murket trä, söt tobak och inslag av svamp; tydligt mogen men korrekt i smaken, slank, lätt, elegant... lite av acquired taste som vanligt, men jag gillar det, och fler med mig. [Det dröjde innan gissningarna letade sig ned till 1960-talet, utan höll sig länge vid 1980-tal. En påminnelse om att min vinkunskap har en ganska skev slagsida... Tunt på modern bourgogne, lite djupare på antik bordeaux...] Mitt vin, som tack och lov presterade bra!
Chateau Haut-Bailly 1961 - Mogen, sammansatt, komplex, ålderssötma, sandelträ, kryddor... allt som fanns i förra glaset och lite till och lite större. Ett magnifikt vin! En ynnest att få prova två 61:or mot varandra, något som bara den sluge värden visste skulle komma på bordet... [att det var en till 1961 gick att lista ut med lite metatänkande, men jag hade inte förvånats om det stått något betydligt namnkunnigare slott på eiketten! Mitt WOTN, utan diskussion. ]
Fyra fantastiska viner igen, och två horisontaler alltså mitt uppe i allt!
Men vi ger oss inte! En saffransglass surprise hjälper oss att möta nästa utmaning i form av två vita sötingar...
Chateau Suduiraut 2005 - stor, komplex doft med mandelmassa, aprikos, brûlée, apelsin, kokos.... fantastisk! Smaken går i samma tema med kokos, ananas, brûlée. Storartad sauternes, snudd på Yquem-klass!
Chateau Rieussec 2009 - doft av aprikosmarmelad och björnklister; söt marmeladig smak med citrus och kanderade apelsinskal. Gott, men numret mindre.
Och som om det här inte var nog kommer det ostar på bordet, och till det kommer portvin...
Också här är jag lite miljöskadad med främst 60- och 70-talsport i olika tappningar, och det här är för ungt för mig. Men potentialen anas tydligt och mognaden är påbörjad. Jag gissar på en 90-talsårgång, sannolikt 1994. Taylor´s Vintage Port 1992 är tät, mörkt röd och doftar söt frukt, bär och lakrits. Smaken är stor, söt och maffig, och lär utvecklas positivt säkert 20 år till. Kul att prova i unga år - hoppas på ett återseende vid pensionsdags!
Kvällen fortsätter efter det här, och det börjar dyka upp bonusviner från höger och vänster... med en knölig hemresa framför mig och en dag i morgon att hantera kastar jag mig dessvärre därifrån runt midnatt och missar en del av eftersnacket men överlever å andra sida söndagen. Kroppen fick sitt ändå.
Sammanfattningsvis så var det här en av de bättre vinmiddagarna jag någonsin varit på, och jag har - enkelt uttryckt - varit på några stycken... Nivån på vinerna, på maten och på mat/vin-kombinationerna var så bra som det överhuvudtaget kan bli i hemmamiljö.
Lysande arrangerat och otroligt trevligt - jag hoppas vi ses igen!
