1966 chateau margaux, 1955 cos d'estournel m.m.

Det blev lite oförhappandes en kväll ledig på väg hem från stugan. En inställd vinprovning är en bra ursäkt för en vinmiddag på två. Vinmannen är inte sen att ställa om, och lovar fasan och bordeaux. Bra så!

Vinförrådet i stugan är ju inget att skryta med, men en halvflaska champagne att börja med kunde jag i alla fall plocka med:

Paul Bara 2000 Grand Cru Boizy

F: mörk, äppelmustig färg

D: långt gången, oxidativa drag; bokna äpplen, nötter och inslag av sherry

S: lång, fyllig ganska kraftig smak med röda äpplen och nötter, frisk syra. Oväntat mogen, även om det är en halvflaska. Känns som på gränsen men fortfarande god!


Tyvärr var inte kameran - av okänd anledning - särskilt aktiv under kvällen, och varken champagnen eller nästa flaska fastnade på bild. Efter att ha trivts i köket under någon timme då vi anrätta pippifåglarna och gjort en calvadossås var det dags att prova den första bordeuaxen.

Några ledtrådar kunda man få av buteljen, som hade resterna av en engelsk etikett på sig. Sannolikt ett härtappat vin, alltså. Därmed också sannolikt från 60-talet eller äldre. Vinet är inköpt på auktion i England, och själva buteljen är lite udda med framförallt ovanligt bred vidd i mynningen.

F: ganska tät, mörkt röd färg. Inte mycket till tegelkant...

D: intensiv nästan parfymerad doft, massor av lager; cassis och plommon

S: mogen, komplex smak med osedvanlig längd och möjligen något lättare än doften antydde.

Fortfarande fruktig med tydliga svarta vinbär. Mjuk. Inslag av murket trä kommer efterhand, men inte störande i min smak.

Min gissning: bordeaux, vänstra stranden. Inte pauillac (för elegant, mjukt) och knappast heller St Julien... därmed Margaux (den parfymerade doften...). Mycket bra kvalitet i druvmaterialet; framförallt längden skvallrar om ett vin med kvalitet. Bra år. Inte riktigt i kvalitet för en 1er cru. Alltså 2 cru. Flaska m.m. antyder 50-tal. Alltså: Rauzan-Segla 1955....?!

Facit: Chateau Leoville-Las-Cases 1955. Nära, men ändå inte... :-)


Nästa vin serveras öppet. Chateau Margaux -66 (hlf) har en fantastisk kork:

F: Relativt mörk färg; något ljusare än Cos-55...

D: Balanserad frisk, ren oerhört tilltalande doft med söt frukt.

S: Balanserad, lång, REN, finessrik, stort djup där frukten blandas med klassiska bdx-markörer av ceder och blyerts.

Vinmannen håller det för det bättre vinet den här kvällen; jag är nog bevägen att ge dem dött lopp! Båda är helt enkelt fantastiska på sitt sätt... Och Vnmannen och jag är rörande överens om att en inställd vinprovning kan vara nog så bra ibland, då en stilla middag på två kan erbjuda så mycket mer!

11 mp - nr 5 på world's 50 best

Så var det dags att lite i efterhand sammanfatta besöket på inte bara New Yorks utan även USA:s och hela Amerikas bästa restaurang - åtminstone enligt World's 50 Best... Eleven Madison Park - eller 11 MP som de själva förkortar den här och var - ligger som sig bör vid Madison Park i ett flådigt hus med marmor och högt i tak. Jag ringde och ringde 28 dagar före mitt besök och lyckades klämma mig in på en lunch på fredagen - ett tips för den som vill ha bord på de mest eftersökta restaurangerna där borta.

Mottagandet är avslappnat professionellt, och jag introduceras engagerat till konceptet med deras "hemliga meny". De erbjuder sig naturligtvis plocka ihop matchande drycker. Lite problem för mig som gärna väljer själv, och tycker att en djupdykning i en vinlista hör till livets fröjder.

Nu hade jag gjort en del förarbeten, och sett att man förde en halvflaska Krug NV för $125... Inte långt från listpriset på SB. Första valet var således lätt, och den mycket välvillige sommelieren trodde att den skulle passa de första rätterna, för att gå över till en fatlagrad chardonnay och så en pinot noir på det. Att en av rätterna skulle vara anka (man fick välja mellan det och tenderloin) visste jag.

Tyvärr försvann menyn som man fick efter besöket någonstans på mina fortsatta dryga två veckor i USA. Mina anteckningar om maten är därför inte fullständiga...

Champagnen kom in lite väl kall, och jag avböjde bestämt ishinken. Stum av kylan, men den växte efterhand och levererade en kraftfull smak dominerad av mogna äpplen. Mycket god!

Det var många små gimmicks, matsalsfix och tricks under middagen. Först ut en variant på en New York-klassisk "svart/vit kaka".

Fast det här är ingen sötsak utan i stället smaksatt med bland annat cheddar. Ingen jättehöjdare i mitt tycke...

... vilket däremot ostron med bulgur, druvsorbet och sorrel (ängssyra?) var. Mycket gott i alla fall!

Sjöborre, räka, foie gras, körvel och äpple. Mycket gott och fin textur!

Rökt stör kommer i två varianter. Smoked sturgeon, sabaion, chive oil - första riktiga höjdaren! Fantastiskt god med sin milda, lätt krämiga röksmak!

Vaktelägg, störrom på cream cheese, rökt stör, picklad gurka. Nja... fet och fin stör, men de ganska skarpa smakerna av färskosten och gurkan tar över. Som att äta böckling på knäckebröd med saltgurka på - kanske inte vad man väntar sig... Rätten är inspirerad av äldre New Yorksk (?) kokkonst från 1800 och tidigt 1900-tal.

Ägg, liksom.

God kaviar, men man var tvungen att smaka på den ensamt för att få någon behållning. Annars försvann den i övriga ganska tunga, skarpa smaker.

Två sorters smör och en laddning bröd dansar in på bordet tillsammans med nästa rätt. Ena smöret är naturellt och det andra blandat med ankfett... det senare vann överlägset, och var löjligt gott tillsammans med en frasig smördegshistoria till bröd!

Till detta kom foie gras in plums.

Här kom den andra fullträffen; en både vacker, välbalanserad och fantastiskt välsmakande rätt som också lyfte fram det bästa i den nu sinande champagnen!

Dags för en kort andningspaus och beundra utsikten. Och tänka på att man har det ändå fantastiskt bra som sitter och äter finlunch i New York i stället för att vara på jobbet...!

Så blir det mer matsalstrixande. En köttkvarn monteras på bordsskivan och får sitta där en stund lagom så att man ska hinna undra lite. Nu hade jag ju läst Zwampens recension av ett tidigare besök, så jag hade mina aningar.

Och visst är det carrot tartar; en mald morot som visar sig vara riktigt god och funkar bra med alla dessa små tillbehör.

Roligt, lite plottrigt, gott och (om man inte tjuvläst innan) ganska oväntat. Inte magiskt på något sätt men ändå kul och lite wow-känsla.

Dags för vinbyte. En Chassagne-Montrachet Les Masures 2011 från Jean Noel Gagnard doftar gott av citrus, blommor och mineral och är småfantastisk i sin välbalanserade, samtidiga kraft och mjukhet. Mycket bra!

Hummer från Maine känns ofrånkomligt, på något sätt. Serverad med bland annat friterad brysselkål och en smörig sås, där just brysselkålen stod ut som ett spännande och oväntat gott tillbehör. Såklart gott, men inte ... inte trestjärnigt, väl?

Så går vi till rött. Jag hade avböjt förslagen på pinot när jag såg att det fanns Cos d'Estournel 1979 på glas... Visserligen ett tveksamt år på alla sätt, men om man vågar sätta upp det på listan här så borde det inte vara tväruselt. Dessvärre var det så lite kvar i sista flaskan att det inte räckte till ett helt glas.

I stället erbjuds jag att prova en mogen Napa Cab: Mayacamas 1986. Varför inte? Mina erfarenheter på det området behöver sannerligen vidgas, och murken bordeaux får jag ju prova regelbundet i alla fall.

Vinet har en mogen, men frisk och söt cab-doft med cassis och söta plommon. Smaken är frisk, balanserad, lite mintig i eftersmaken. Mycket bra, och oväntat ung i känslan. "That's Napa Cab for you!" flinade sommelieren påtagligt nöjd, när jag kommenterade det. Okej då, lite patriotism kan jag ha överseende med.

 

Det är nära Halloween, så överallt fanns pumpkin-paj, pumpkin-spice-latte och pumpa mig hit och pumpa mig dit... Jag har själv aldrig varit särskilt övertygad om pumpans förträfflighet, och även om den presenteras artigt vid bordet innan anrättning (eller åtminstone en pumpa...) så vidhåller jag min tvekan. Nå, för att vara pumpa var det riktigt gott! Oväntat bra kryddig ton och inte så fadd som jag kan uppleva pumpa. Tranbären på tallriken gav en del välbehövlig syra.

 

Inför nästa rätt får jag sist-skvätten av Cos -79 i alla fall, bara som jämförelse. (Över)mogen doft av katrinplommon, murket trä och örter. Smaken har en del söt plommonfrukt och tydliga tobaksdrag. Fortfarande njutbart i min mun, men klart på utförsbacken. Och numret mindre än Mayacamas. Lite förvånad att de sätter upp ett vin som så tydlig är acquired taste på listan - det var ingen mainstreamupplevelse.

 

Även nästa rätt presenteras vid bordet innan tranchering (som dock görs i köket och inte vid bordet; jag gissar att de har en skåde-anka som åker in och ut och visas upp...). Duck roasted with turnip and huckleberry har preppats med örter och bakats till perfektion med rosa inre och krispigt skinn.

En citrus/ankjus och ankravioli m.m. gör den sällskap. Läcker, smältande mör - fantastiskt trevlig rätt!

Sedan är det picknickdags! Rätten heter Greensward vilket betyder typ gräsmark eller så. Mer små skojerier och koncept som jag blir lite brydd av... visst är det lite roligt med de här inslagen, men samtidigt känns det som ett mått av illusionism - man blir underhållen och distraherad på samma gång och frågan är hur fokuserad på maten man kan hålla sig...?

En picknickkorg ställs på bordet med en kall pilsner (pale wheat ale specialbrygd för 11MP för att vara precis...), en ostbit, en pretzel och en rödaktig senap.

Papptallriken är naturligtvis en porslinstallrik, lätt böjd för att till förvillelse likna en äkta papptallrik. Ostbiten är god, ölen god, brödet gott. Allt är gott, men presentationen är grejen.

Så långt kommen erbjuder sig servisen - som sett mitt dokumenterande - att fota mig. Jo, man tar hand om de sina på det här stället och är vana med turister!

Det blir ännu tydligare direkt efter, när jag tillfrågas om jag vill se köket  - som en liten paus...? Absolut! Jag gissar att jag ska få en kort titt bakom kulisserna av den vänliga hovnästarinnan (en italienska), men väl inne visas jag till ett ståbord med vit linneduk, och en av kockarna rullar fram ett litet beredningsbord.

I cocktailshakern har hon ingredienser till en gin(?)sorbet, eventuellt med fläder, som hon rör ihop i flytande kväve medan hon konverserar artigt, och serverar tillsammans med syltade körsbär! Kul!

I bakgrunden ser man serveringspersonal som köar vid uppläggningsborden. Oerhört personalintensivt ställe...

Hovmästarinnan kommer tillbaka och berättar bland annat att de har 35 kockar per skift... helt otroligt!

Med nästa rätt börjar inflygningen mot efterrätterna. Egg cream innehåller varken ägg eller grädde utan är en mjölkbaserad dryck som vispas med sodavatten och som får smak av - i det här fallet - vanilj och muskotsirap. Ännu en New York-klassiekr, tydligen. Drick snabbt; 2-3 klunkar medan bubblorna är kvar, lyder instruktionen.

Mnja. Helt okej, men... inget jag kommer att längta efter.

Nästa vin skulle jag dock gärna dricka igen! Selbach-Oster Zeltinger-Schlossberg Riesling Auslese 2002 var perfekt efterrättssällskap med tropiska frukter och bra syra!

Första efterrätten är en äppelsorbet med hibiscus och en liten lagerblads-créme brûlée. Som vanligt gott, men inte extraordinärt.

Inför nästa rätt kommer tricksandet tillbaka. I bokstavlig mening. Jag får veta att jag ska få välja smaken på en pralin som följer med nästa rätt. Ett litet fat med lock har redan ställts på bordet framför mig. Servitören ber mig välja några smaker ur en kortlek där varje kort försetts med en ingrediens: chili, rom, kokos, jordnöt... osv. En del ganska märkliga. Jag väljer en handfull, bland annat jordnöt, och efter en del tricksande med korten är det jordnötskortet som ligger på bordet framför mig. Locket lyfts, och visst är det jordnötspralinen som ligger på fatet...!

Fantastiskt kul, på sätt och vis, men jag är inte på cirkus. Cheesecake med friterade sweetcorn blir ganska mäktigt med den där jordnötspralinen, men är jättebra ändå.

Som allra, allra sista rätt kommer en chokladkringla med smak av pepparkaka in på en ställning, och en "riktig" black-and-white cookie med vanilj och chokladglasyr.

Till det - en flaska apple brandy destillerad exklusivt för 11 MP. Och jo, flaskan lämnas på bordet med den klara tillsägelsen att "help yourself to as much as you like...!"

Vid det laget är jag dock rätt nöjd och fruktbrandy har aldrig varit någon favorit, så jag smuttar mest. Lite oljigt och äppligt sådär.

Väl ute i den värmande höstsolen igen så beställer jag en stor vanilla-latte och tar mig en cigarr i solskenet. Dock utanför parken, eftersom det är rökförbud i densamma.

Att ge sig på att sammanfatta besöket är inte alldeles lätt. Till det positiva hör att man har en egen idé, bottnad i lokal tradition som man tämligen konsekvent genomför. Hantverket är urskickligt och det är en vänlig professionalism över hela etablissemanget. Jag känner mig verkligen välkommen och omhändertagen.

Som jag konstaterat ett par gånger så blev det dock lite för mycket tricksande omkring maten för egen del. Ett himla spring vid bordet! Och just med korttricket kändes det som att man tog steget fullt ut till underhållningsbranschen... Kul, men det hade varit bättre om rätten hade varit godare. Töra man inte lita på att maten står på egna ben?

När Magnus Nilsson sågar märgben i Fäviken är det såklart utstuderad underhållning det också, men där var också maten magisk i många stycken. Här var det jämn, hög nivå utan riktiga bottennapp men också utan toppar.

11 MP skulle helt enkelt behöva sluta äta Prozac och våga lite mer...

1971 giacomo borgogna barolo riserva

En annan restaurang i Clearwater som - i likhet med Bobs Beachcomber - fått pris av Wine Spectator för vinlistan är Alfanos. En italiensk restaurang med mat i ungefär samma klass som kvartersitalienare som Trattoria Commedia, men en vinlista to die for. Jättemärkligt...! Och prissättningen känns inte lika generös som hemma hos Bob; Mouton -97 vill man ha $998 för, t ex.

 

Vi barolovertikalen med gamla Borgogno hos Vinmannens Gefle Vinkällare i våras (här, men mycket bättre här) stack 1971 ut som lite atypisk med drag av plommon. Chansen att göra ett återbesök hos sagda vin på restaurang fick vara värt dryga 1500 kr...

 



Vinet dekanteras vid bordet efter att ha först visats upp noga. Det står tidigt klart att det är ett helt annat - och bättre, mer typiskt! - uttryck i den här buteljen än den i våras. Broadbents stående varning klingar i bakhuvudet: "At this age, expect bottle variation..."

Färgen är fullständigt klar, genomskinligt tegelröd och inte alls så mörk som den tidigare buteljen. Doften är en fullständig explosion av mogna baroloaromer av torkade blommor, tjära men också inslag av röda bär och ett intressant drag av citrus (blodgrape?).

Smaken innehåller allt från tjära och violpastill till dammiga stenar och stenar. Elegans och längd! En rik munkänsla utan att vara fylligt - och det blir bara bättre och bättre under kvällen. Slutbetyget blir - helt lysande! Resans enskilt bästa vin; särskilt i doften är det oerhört intagande...

Eftersom en del av reselektyren består av Billionaire's vinegar av Benjamin Wallace så slås jag dock av en viss misstänksamhet mot de gamla och till synes billiga flaskorna här i Florida. Särskilt den korta och anmärkningsvärt lite genomfuktade korken får mig att höja lite misstänksamt på ögonbrynet.

Men jag gissar att den som till äventyrs förfalskar viner omsorgsfullt och detaljerat siktar på en (ännu) högre prisklass. Och kvaliteten på innehållet går inte att ta fel på. Oavsett vad det var i flaskan var det en mogen barolo av mycket hög kvalitet - precis vad jag ville ha! Hustrun är också mycket nöjd och håller den - i likhet med mig - som bättre än den Mouton -96 som kom ett par kvällar senare.

Bokens avslutning - en variant på den klassiska zenbuddistiska frågan - är värd att kontemplera en stund: If a fake wine is served at a tasting and no one notices, would it have mattered if it was real?

1996 mouton rothschild

Nyss hemkommen efter nära tre veckor i USA är det dags att blogga ikapp lite. Jag har medvetet valt att ligga lågt under tiden jag varit där för att prioritera familjetid och de få stunder jag suttit med laptopen uppfälld har varit för att hantera oundvikliga jobbrelaterade ärenden. 

 

Resan har innehållit nöje/egentid i NYC - arbete i Washington och NYC - familjesemester i Florida. Ganska komplett, med andra ord. Och jag börjar redogörelserna bakifrån för att så småningom komma till besöket på 11 Madison Park, världens femte bästa restaurang och den bästa på Nord- och Sydamerikanska kontinenten. Enligt vissa. Hmm... dristar sig Konjären att humma så här långt, men mer om det i en senare post.

 

En rolig sak med USA är att dollarn står lågt i förhållande till kronan. En annan rolig sak är att det i en småsömnig badort på den floridanska västkusten finns restauranger med vinlistor som slår det mesta i Sverige. Och det utan att vara i närheten av samma ambition på matsidan.

 

Men en schysst tournedos med béa och frites slarvar man inte bort på Bob Heilmans Beachcomber, såklart. Man har ju live-pianist som spelar cocktail-evergreens, bevars! Och så får man då för en gångs skull känna sig sådär ryskt slösaktig och nyrik och ta in en mognande bordeaux-1er-cru till köttet och frittarna.

 

 

Men ta en titt på den här vinlistan...! Mer bevandrade själar än jag hade kanske hittat ett mer inspirerat val och man borde väl valt en amerikansk cab, men... Min favoritårgång från 90-talet är -96 och en Mouton för drygt tvåtusen på restaurang - det var svårt att säga nej till! Samma årgång ligger på Stadsauktion i prisklasser omkring 3000 kr...

 

 

Jag ber att få den dekanterad vilket förefaller sätta vår servitör i bryderier. Han är mest intresserad av om vi vill ha vinet till den obligatoriska grönsalladen innan varmrätten, eller serverad tillsammans med köttet. Jo, kombinationen Pauillac och beska gröna blad är ju som bekant en höjdare... Jag hinner bli lite orolig innan en mer kunnig kollega kommer ut och genomför en klanderfri dekantering vid bordet. Hon förväntar sig visserligen inte så mycket fällning i flaskan, förklarar hon, och jag förtydligar att det är mest luften jag vill åt. Jag är övertygad om att vinet kommer att vinna på luft.

 

Den första avsmakningen innan dekanteringen styrker min tes. Knutet, återhållet men med massiv potential. Färgen är tät sammetsröd utan blåstick eller tegel. Bara djupt röd.

Efter en halvtmime i karaff slås vinet på glas, och jag får tillsammans med hustrun (som omedelbart identifierar det som ett vin som jag gillar... vilket brukar innebära pauillac) nöjet att följa det under ett par tre timmar. Doften är djup, "pauillactypisk" med ceder, blyerts, cassis, lite stall - men den första halvtimmen eller så också antydan till ett mindre smickrande grönt drag ("blomvatten" säger hustrun); ett drag som dock försvinner efterhand och övergår till en mer och mer frukt- och bärdriven accent. "Parfym av röda bär" och "torkade tranbär" står i protokollet, men också mer penna efterhand. Jag gillar vinets doft (ännu) mer mot slutet av kvällen än i början.

Munkänslan är intensivt läskande. "Fruktig/saftig/juicig" med samma drag av svarta vinbär och blyerts som i doften, men också en del plommon. Strukturen är jättefin; kraftfullt utan att vara mäktigt utan snarare medelfylligt. Sammetssträvt. Ett mycket bra vin!

Som den uppmärksamme läsaren kanske noterar är jag jättenöjd, utan att gå igång på riktigt alla cylindrar. Både hustrun och jag är överens om att vinet vi drack på en annan restaurang ett par kvällar tidigare (post kommer!) träffade känslocentrat hårdare. Icke desto förty är det ett stycke fantastiskt gott vinhantverk som vi får chansen att avnjuta den sista kvällen på vår semester...

Och mot $10 spelar pianisten Moon River för oss, och hustrun får en tår i ögonvrån och det känns nästan som på film... sämre slut kan en semester ha!

paul bara rosé, nv

Jag är ingen övertygad roséchampagnefantast. Den Leclerc Briant vi provade häromsistens var trevlig men också ganska speciell med sin rödvinstonade känsla. Kvällens förslag är dess raka motsatt.

Av skäl som enkelt uttryckt är att jag hämtas av taxi om 7 timmar för nästan tre veckors USA-resa och packningen är knappt påbörjad... av detta skäl blir det här mer en not än en fullständig recension.

Hur som helst så levererar Paul Bara Brut Grand Rosé en mycket trevlig och drickvänlig rosé med en laxrosa/gammelros kulör och med en tydligt brödig doft med diskreta inslag av torkade jordgubbar. Ganska litet skvallrar om att det är en rosé, faktiskt: smaken domineras av röda och gula äpplen, kex, nötter och en viss bärighet i eftersmaken. Bra längd, bra syra, bra balans...

Jättetrevlig champagne där inte rosékänslan är framträdande. Kanske därför jag gillar den...?

1998 chateau grandis, cru bourgeois

Jag skannar förstrött "finvinshyllan" på SB i Boländerna och muttrar något om att de enda stackars bordeauxerna som ligger där är 2010:or... varför ska det vara så svårt att hitta ett vin med lite mognad!?

Tanken hinner knappt formuleras därinne förrän ögonen faller på en nykomling. Nämenvaf...!? En Cru Bourgeois, Haut-Médoc, 1998... för i sammanhanget oblodiga 175 kr! Det här kan jag ju helt enkelt inte låta passera, och jag stoppar en - nej, två... eller tre (de kan ju ta slut!) - flaskor Chateau Grandis 1998 i korgen.

Doften är fin utan att vara stor på något sätt. Klassisk bordeaux med mognadstoner; en del cassis, torkad frukt, plommon, tobak... Smaken är trevligt typisk med fortfarande tydligt fruktdrivna drag även om sekundärtonerna är framträdande. Mer plommon i smaken men också ett drag av läder och nötter. Dessvärre känns det alldeles för blygt och enkelt. Det saknar (minst) en dimension för att motivera prislappen. Det är helt enkelt ganska tunt och saknar också en del på tanninsidan. Det är möjligt att en luftning skulle kunna locka fram lite mer av vinet, men så här långt en besvikelse.

Och jag känner mig lite lurad av att gå igång så på en ensam stackars 15-årig cru bourgeois. Som om den skulle kunna vara svaret på mina cravings för mognande bordeaux. Och jag känner mig lite utnyttjad! Segmentet är så litet (obefintligt) att den som sitter på godset kan ta vad den vill i pris, väl medveten om att vi tobak-läder-junkies kommer att komma tillbaka för ännu en fix, även om det var skitigt fultjack förra gången... okej, det kanske var att ta i, men jag förösker illustrera en brusten förväntan här, ok?

Surt...

1975 chateau la croix st georges, pomerol

Sonen fixar hemgrillade hamburgare till middag (för att slippa pappans planer på en skön skiva entrecôte...), och jag känner behov av något litet extra i glaset. Vinmannen har rekommenderat den här buteljen särskilt, och så olika faller sällan våra smakpreferenser. Dags att korka upp Chateau La Croix St Georges 1975, med andra ord!

Vinet får en stund i karaff, och serveras i bourgognekupor vilket jag är övertygad om passade riktigt bra. För tydliga burgundiska vibbar bjuds redan från start!

Doften är absolut ren och fokuserad; inga störande drag av unken källare, lätt kork, stum platthet eller annat trams som de här lite äldre buteljerna ibland besväras av. En hel del bordeauxtypiska drag av cassis, plommon, stall och läder finns där - men det är kryddigheten som sticker ut tydligast. Oerhört vackra, tilltalande drag av främst sandelträ men också andra exotiska kryddor står som en kvast ur glaset. Och lite brända inslag som av en välstaplad pagodeld av ädel- och fruktträ... Förföriskt!

Smaken är också den ren, skarp och mångfacetterad. Tydligt mogen till sin karaktär med mjuka men ändå tydligt greppande tanniner. Först möts man av de fruktiga/bäriga inslagen, som dock ganska snabbt klingar över till ren kriyddighet med sandelträ som mest framträdande. Avslutet är sjukt långt!

I sin helhet ett fantastiskt vin. Lysande, helt enkelt, och ett skolboksexempel på en mognande pomerol, om jag får säga det själv med min begränsade kunskap. Släktskap fanns dock helt klart här med de gamla Gazin vi provade i somras, likväl som med den Pétrus -47:a som får tjäna som måttstock för all mogen pomerol som kommer i min väg ett tag till.

Men frågan är om jag inte hellre tar fyra lådor La Croix -75 än en enda Pétrus -47...?!

1997 jadot morey-saint-denis

Det är inte ofta det går att köpa mogen bourgogne på det statliga monopolet. Och nej, Vinmannen, det är inga obskyra 50-talare som landat på hyllorna... för de flesta av oss är ett kommunvin från 1997 och storproducenten Jadot fortfarande något som kan väcka lite intresse. Inte minst när pålitlige smakbrodern Järvsömannen rekommenderar det i sin genomgång av septembernytt.

Jag är sen från jobbet, sen med maten och löser krisen med att plocka på mig av de finaste charkuterierna City Gross kan erbjuda. Och om det låter som en självmotsägelse så är det inte så många manuella charker i Uppsala som erbjuder pata negra... Förutom skinka från svartfotsgrisen följer tryffel- respektive fänkålssalami, lite ost, ett gott bröd och en visserligen enkel men helt okej anklevermousse med hem. Plus lite annat. Ett fullvärdigt alternativ till middag!

Vinet då? Jo, det är ljust, klart och med tydligt begynnande mognad i de breda, orangemarkerade kanterna. Doften är inledningsvis lite återhållen men öppnar upp fint under kvällen. Som ofta är just doften min allra största behållning av pinotdominerade viner - inte för att det är något fel på smaken men jag upplever oftast fler dimensioner när jag sniffar än när jag smuttar.

Här doftar det hur som helst ljuvligt efter ett tag, med mogna jordgubbar, sandelträ och lite mineralitet. Munkänslan är lite för slank för sitt eget bästa, men eftersmaken är lång och elegant och inte utan tryck. Jordgubbar, hallon och lite örter, insvepta i kryddor och trä - inte helt fel! Samtidigt som prislappen naturligtvis förpliktar till viss leverans i alla fall.

Jag beställde fyra flaskor och behåller de tre jag har kvar, men kommer nog inte att beställa fler.

leclerc briant rubis de noirs och dom santa duc gigondas 2005

En torsdagkväll innan det är dags att gå på beredskapen över helgen igen så får man lyxa till det. Hustrun messade en inköpslista till mig på vägen hem och efter det vanliga "mjölk, juice, ost, bröd... etc" kom avslutningen: "...blommor, choklad, champagne." En sådan anmodan kan inte lämnas obesvarad, men champagne hade vi ju hemma så jag nöjde mig med blommorna och chokladen...

En glatt förvånad hustru ("...jag menade inte bokstavligt!") var inte nödbedd på ett glas rosébubbel innan matlagningen. En butelj ur champagneprovarlådan från i somras; den här gången från relativt namnkunniga Leclerc-Briant: Rubis de Noirs NV (På deras hemsida och hos Rickard hittar jag bara årgångs-rosé...?). Enligt importören är det här 100% PN och färgen har kommit genom skalkontakt ("saignée").

Färgen avslöjar att det är en lite annorlunda rosé, redan innan den första sniffen. Mer röd än rosa - sannolikt den mörkaste roséchampagne jag provat. I alla fall vad jag kan påminna mig om. Närmast burgundisk i sin kulör... spännande! Doften är packad med framförallt jordgubbsfrukt, med torkade jordgubbar och även det där lite dammiga, jordiga inslaget av jordgubbsland i stekande julisol...

Smaken är också den jordgubbssaftig, bärig med ett svårplacerat drag av något som vi till slut identifierar som - håll i er nu - grenadine! Efter lite googlande inser jag att grenadine ursprungligen baseras på granatäpplejuice, och ja, granatäpple är ju inte långt borta... Det är saftigt och ger en nästan sötaktig känsla av all frukt, trots att sockerhalten är tämligen normala 11,0 g/l.

Känslan är överlag att det är närmare ett bubblande rödvin. Det hade behövt mer syra för att strama upp sig och bli mer "champagnelikt". Enligt importörens faktablad ligger syran på 3690 mg/l - minst av de sex. Men gott och kanske mer en sällskapsdryck än renodlad apéritif. Hade funkat utmärkt som drink en sen kväll på en klubb...

Till lammfärsbiffar med rostad färskpotatis och tzatziki fick det bli en återkommande bekanting. Domaine Santa Duc Gigondas har jag en liten love-affair med sedan länge, men jag måste nog lära mig att sitta längre på dem. För även om det här bjuder på en härlig doft av mörka och röda bär (björnbär, körsbär, jordgubbar, hallon), kåda, tallbarr och örter så känns det oväntat ungt. Särskilt om jag jämför med senast jag provade för mer än två år sedan. Den gången kändes vinet närmast italienskt med dominerande körsbärstoner, men också mer moget än nu... eller var det bara på väg ut ur tunneln då och lite endimensionellt?

Smaken domineras också av samma bärpalett och örter, men jag lägger till en lite "köttig" känsla i inledningen. Avslutet är både syrligt och tanninrikt. Påbörjad mognad, men fortfarande ganska ungt... Hade varit roligt att följa med längre på resan, men nu är mina buteljer slut. Någon som sitter på en halvlåda till kompispris...?